Varje dag slås jag av hur fint de yngre tar hand om de äldre här nere. Exempelvis behöver man inte gå särskilt många meter längs med stranden innan man ser någon äldre herre eller dam som med hjälp av yngre starka och stadiga armar tar sig ut i vattnet för att doppa sig. Sedan traskar de upp igen, stödda av samma hjälpsamma ungdomar. Man ser också hur de äldre är med och diskuterar, skrattar och har roligt när en grupp i väldigt blandade åldrar har slagit sig ner vid någon bänk vid något litet torg på kvällen. Jag säger vid och inte på, eftersom många har med sig strandstolar och har ordnat med en hel liten sammankomst kring den där bänken. Inte låter man sig hindras av begränsad sittyta inte!

Jag uppskattar också mer och mer de varma kvällarna när det är liv och rörelse ute. Staden lever och liksom jublar om kvällarna. Och då är det inte frågan om att det är något partyvimmel som under sommarkvällarna i stan hemma i Göteborg. Nej, här är man ute och bara umgås, promenerar eller äter sen kvällsmat (eller ännu senare middag) på stranden. Det är ganska fantastiskt, även om jag bestämt står fast vid att barn mår bra av att sova på nätterna istället för att vara ute på stan, hur varmt det än är.

Vi känner att vi stortrivs i området där vi bor. Vår gata och gatan här bredvid är sådär riktigt superhärliga och mysiga, med mycket gamla hus (även om husen närmast stranden är ”nybyggda” groteska komplex som man gärna jämnat med marken) och en härlig blandning av bostadshus med verksamhet i bottenplan, såsom butiker, caféer och små restauranger. Palmer och pomeransträd kantar gatorna och små minitorg lättar upp bebyggelsen lite här och var. Det enda vi saknar är en riktigt stor uteplats (och helst hade vi velat haft en liten trädgård), det har vi tyvärr inte, vi får hålla tillgodo med ett par små balkonger. Man kan inte få allt.

Alva börjar bli lite trött på att bara ha semester hela tiden, hon vill ha kompisar att leka med och saknar att kunna springa själv till sina vänner. Det oroar mig lite, eftersom hennes frihet i den bemärkelsen är starkt inskränkt här. Ska hon någonstans så måste jag eller maken följa med. Allt blir ju lite upp och ner nu innan skolan och rutinerna har kommit igång också, sen lär hon känna fler kompisar, även om hon redan träffat flera stycken. Tyvärr är det många av de vi känner här som nu är iväg på semester, så Alva tycker att det blir lite ensamt. Mamma och pappa är bara roliga ett tag och hon börjar känna att hon fyllt på kvoten med föräldratid tillräckligt nu. Det återstår att se hur hon kommer att trivas när skolan börjat och hon, trots den mindre friheten, får börja umgås mer med andra barn igen. Allt annat är ju så bra här nere och lite är det ju så att man får ta det onda med det goda.

Jag skall snart börja rapportera om integreringen och byråkratin igen, men vi unnar oss att ha ledigt från allt sådant veckan ut. Hoppas att ni har tålamod med mig, vet att många väntar på ett inlägg om till exempel hur vi, som har en lite speciell situation då en av oss bor kvar och jobbar i Sverige, samt att vi äger hus och företag i Sverige, gör med residencia och annat. Det kommer, jag lovar.