Det är med stor sorg jag konstaterar att det inte blir något mer Suits för mig. Vem bryr sig, kanske någon tycker. Jag bryr mig, kan jag i så fall replikera. Med eftertryck dessutom. Suits är en av mina favoritserier, för att inte säga Favoriten med stort F. Men nu är det över och finito. Vårt internet här i Spanien håller inte för att streama som vi brukar. Och då har vi ändå vad som skall vara bland det allra bästa, just för att kunna streama.
Internet är en sådan grej som faktiskt är dyrare här i Spanien än i Sverige. Vi betalar nu mer för ett abonnemang som är långsammare än det vi har i huset i Göteborg. Knas. Annars måste jag ödmjukt böja på nacken och instämma i vad en del veteraner här nerifrån har påtalat när det gäller frukt och grönt: det beror helt på säsong vad som finns och inte finns (och vad det kostar). Jag måste verkligen bli bättre på att handla efter vad som är moget och redo att säljas just nu, det är ju dessutom väldigt klimatsmart. Hemma i Sverige är man (jag) ju van vid att kunna handla precis det jag vill, när jag vill, oberoende av säsong (även om det inte alltid smakar lika bra). Det får bli ändring på det nu och det är som sagt egentligen en god sak.
I Spanien, som i många andra länder, tar man sällan av sig skorna inomhus. Somliga säger att det bland annat har att göra med att andra skall slippa konfronteras med illaluktande fötter. Jag har ytterligare en teori om varför skorna behålls på när man kommer in, nämligen ren och skär självbevarelsedrift.
Hur menar jag nu, undrar ni kanske. Jag kan visserligen bara prata för mig själv (och resten av min familj eftersom jag med egna öron hört dem oja sig), men att gå omkring på stengolv (om än fantastiskt vackra sådana) utan något på fötterna som ger avlastning är en ren plåga. Våra fötter värker som om vi promenerat omkring i sju år utan en enda vilopaus (nåja) och ländryggen är inte långt mycket bättre.
Lösningen heter innetofflor, så får det vara som det vill med att det är sommar och varmt. Utan dem hade vi inte kunnat ta många steg till vare sig ute eller inne, det är ett som är säkert. Jag kör på ett par i något som jag förknippar med 50-tal och strandliv. Vet inte varför, men det gör jag. Kanske är det färgerna kombinerat med ränder?
Hur gör ni för att bäst avlasta era trötta fötter?
En av de saker jag uppskattar med Spanien är de hyfsat billiga frukterna och grönsakerna, om man nu är intresserad av prisjakt. Nu är det inte riktigt så att allt är billigare än Sverige, det är en stor, fet, myt. Jordgubbar är till exempel dyrare (just nu), avokado är ungefär samma pris, melon (särskilt vattenmelon) kostar lika mycket/är dyrare, potatis är dyrare, sparris kostar lika mycket och väldigt många andra frukter och grönsaker ligger också ungefär på samma pris som i Sverige. En del är naturligtvis mycket billigare. Apelsiner till exempel. Godare är de också. Andra frukter har jag överhuvudtaget inte hittat här nere nu, som till exempel granatäpple och passionsfrukt. Förstår inte alls vart de håller hus. Har letat på både marknad (marknaden är förresten inte alls särskilt billig just nu, kan tänkas att det är högre priser nu mitt i högsäsongen), i fruktaffärer och i vanliga affärer. Mer om priser och utbud på mat senare, det finns mycket att prata om kring det ämnet.
Något annat som jag önskat mig här nere är en egen samling färska örter som frodas och mår bra ute i krukor under en bra mycket längre period än i Sverige. Billigt skall det vara också, säger folk. Jag har fått tips om att det finns att köpa ”överallt”, men har bara sett små ynkliga stackare i små krukor, till ungefär samma pris som i Sverige. Det finns såklart fina exemplar att köpa på plantskolor, men för att komma till en sådan måste man ha bil (ett måste så fort man lämnar centrum i princip) och det har vi inte. Jag var nästan på väg att ge upp hoppet om att hitta ens en endaste vettig planta när jag så sprang på ett praktexemplar av basilika mitt ute i ett ”permanent” gatustånd med blommor. Ett sånt där som står mitt i en korsning nånstans, som ett litet, litet, hus med en del plantor och blommor stående runt omkring. Det fanns även rosmarin, men det använder jag aldrig, så den hoppade jag över. Tyvärr hade de ingen mynta, inte heller någon oregano, så jag fick nöja mig med basilikan. Två euro fick jag betala för den och det får jag vara nöjd med. Nu ska vi bara få tag på någon kruka och lite jord också så att vi kan plantera den och ställa ut på en av de små balkongerna.
Ni aaaanar inte hur skönt det är att få packa upp sina grejer och ha ett ordentligt hem igen efter att ha bott i väskor i flera månader! Det ligger inte för mig det där med backpacking. Inte ens i unga år lockade det mig. Jag vill ha ett riktigt hem, jag vill inreda och känna att jag bor på riktigt, inte bara tillfälligt. Alla är vi olika och sån är jag.
Spanien visar sig från sin fina sida, men sol och härligt väder. Nästan lite för varmt på dagarna, men det får man bara inte säga efter att ha gnällt över den kalla sommaren i Sverige. Så vi klagar inte, utan njuter för fullt av bad som faktiskt är sköna (jag badar knappt utomhus i Sverige, badkruka is my middle name) och av att kunna ta promenader i bara linne och shorts sent på kvällen och ändå inte frysa det allra minsta.
Vy över en del av vår gata
Just det där med att det är liv och rörelse ute även på kvällarna och att man kan gå rakt ut ur lägenheten som man är, utan att ta på sig så mycket som en tröja, är en av de absoluta fördelarna med livet här nere. Däremot är det inte lika kul när folk fortfarande är ute och lever runt som om det vore mitt på blanka dagen vid tre på natten, eftersom alla ljud tränger in i husen så att man tror att varenda fönster är öppet fastän man noga stängt dem innan man lagt sig. Det är lite som att ha disco, sammankomst och motorbana inne i sovrummet. Vi hoppas på att det blir bättre när semestrarna är slut.
Annars anpassar man sig rätt snabbt till spansk modell med att äta sent på kvällen och ta det lugnt på dagen. Värmen gör att man inte gärna sätter sig och trycker i sig middag på dagen och mitt på dagen är det faktiskt rätt skönt att vara inne med AC. När klockan sedan passerat fem på eftermiddagen kan man börja röra sig igen och efter nio någon gång kan man tänka på mat. I alla fall fungerar jag så. Under dagen klarar jag mig fint på bara frukt och annan kall mat.
En av de mindre trevliga saker häromkring är alla hästskjutsar. Konstigt sagt tycker väl alla som känner mig eftersom jag älskar hästar och tycker att häst och vagn är något av det mysigaste som finns. Men inte här. Inte när hästarna står och svimmar av överhettning i solgasset, utan att få tillräckligt med vatten och skugga. Dessutom känns det elakt mot kotleder och knän att de skall behöva trava omkring på hård asfalt dagarna i ända. När andra ler och nickar uppskattande när hästarna kommer klapprande känner jag mig därför bara nedslagen och beklämd, för att inte tala om fundersam över att det inte uppmärksammas av alla turister att hästarna omöjligt kan må bra av att dra omkring på dem i den tryckande hettan.
Nu skall vi i alla fall ut i densamma och ta första doppet för idag. Därefter väntar besök på banken för att fixa med bankkonto och kort och i eftermiddag skall Alva leka med en kompis här nere och bada i pool. Tyvärr fungerar havet rätt dåligt att öva simning i om man inte är så säker på det tidigare. Då är det pool som gäller. Vi hoppas på att simningen satt sig snart så att vi kan utnyttja att vi bor ca en minuts promenad från stranden ännu bättre.
Bloggen har utvecklats åt ett helt annat håll än när jag först startade den. Numer är den rätt lite Linnéa etc. (även om namnet rymmer mycket, som det var tänkt från början) och väldigt mycket Swedish mother in Spain. I och med detta har fler och fler läsare anslutit sig som är intresserade av resebloggar och bloggar som handlar just om att som svensk bo utomlands. Det är väldigt glädjande för mig att inse att fler och fler räknar med och ser fram emot inläggen på ”Swedish mother in Spain” som jag började kalla mitt Instagramkonto för ett tag sedan, vilket nu har blivit synonymt även med bloggen.
Således (jag älskar att använda sådana där ord, även om maken himlar med ögonen och slår sig för pannan) har beslut tagits om att bloggen skall döpas om, även om den (än så länge, hemliga projekt är på G…) finns kvar på samma adress. Får jag därför utlysa en liten namngivningscermoni där ni tänker er fanfarer, klippta band och varför inte lite konfetti när jag nu mer officiellt presenterar för er: Swedish mother in Spain!
Det hålls kalas i dagarna tre och vi är så överösta med kärlek och omtanke att vi skulle kunna flyga till Spanien utan plan, lyfta av kärlek.
Många uppslitande avsked blir det och jag känner mig uttorkad av alla tårar som flutit. Familj och vänner här hemifrån kommer fattas oss, även om vi redan har fina vänner i Spanien också och naturligtvis hoppas på att få ännu fler med tiden.
Trots separationsångest svår ser vi ändå fram emot vårt nya liv. Sverige har verkligen inte gjort särskilt bra reklam för sig den här sommaren och vi längtar efter att få tanka lite D-vitamin (med solskyddsfaktor såklart, vi är inte helt tappade bakom en vagn). Det känns spännande och härligt att tänka på vad som väntar, men oj vad jag kommer sakna alla här hemma!
Ni vet vilka ni är. Vi älskar er! Puss och kram, vi ses när ni hälsar på!
Jag har läst din blogg sedan i mars, men har inte skrivit något till dig förrän nu. Idag öser regnet ner och jag läser om er flytt till Spanien och kan inte låta bli att känna mig avundsjuk. Jag vill också våga göra något sådant, lämna Sverige och ge mig ut på äventyr. Men så har jag barn och det känns som en för stor risk. Alla som flyttar på det där sättet verkar vara så extrema, de säljer allt och kastar sig iväg på vinst och förlust. Därför känns det så bra att läsa din blogg och bli påmind om att man kan göra på ett annat sätt. Att det faktiskt inte måste vara allt eller inget. Många bloggar verkar ju annars tävla i att vara värst i äventyrlighet och i att kasta sig ut i tomma intet och chansa. Det är intressant och spännande, men väldigt långtifrån mig själv och mitt liv. Det du beskriver är mer åtkomligt, det gör att det känns mer inom räckhåll även om man som barnfamilj inte har lust att sälja allt och dra, men ändå vill prova på livet i ett annat land.
Jag ville bara säga det, att du inspirerar och uppmuntrar mig att våga ta upp min dröm som jag trodde var helt död. Tack för det!
Michelle.”
Man behöver inte vara extrem
Åh, Michelle, tack för ditt fina mail! Vad glad jag blir över att kunna så ett frö av hopp hos alla mer ”vanliga” människor som vill ha äventyr i lagom dos. Visst måste man få följa sin dröm och ge sig iväg även om man gör det i lite mer kontrollerade former. Alla bestämmer hur de själva vill göra, vi är alla arkitekter och regissörer i våra egna liv. Ingen har rätt att säga att man inte kan göra något bara för att man inte vill göra det på ett extremt sätt. Självklart inte. Jag skulle aldrig ha kommit iväg om jag tvingats sälja allt och ge mig av mot något helt okänt, mot ett liv där jag inte hade koll på något alls på förhand. Inte med barn. För mig finns det ingen tjusning alls i det.
Om jag lyckas inspirera en enda människa att våga släppa lite på de imaginära bojorna många av oss har tagit på oss så är jag glad och nöjd. Inspirera är precis vad jag vill göra, få människor att känna engagemang och lust att göra något nytt, eller kanske något välkänt fast på ett nytt sätt. Bloggen är ett sätt för mig att berätta om hur min egen resa sett ut, vad jag lärt mig och sådant jag tror att andra kanske kan ha nytta av. Det är jag som skall tacka er för att ni vill läsa min berättelse.
Dessutom, mod kan vara så olika saker för olika människor, eller vid olika tillfällen i livet. För mig har det krävts mod att faktiskt stanna på ett och samma ställe tillräckligt länge för att det skall vara värt att skaffa hus och bygga ett hem. Jag har levt ett väldigt kringflackande liv tidigare och det var en extrem omställning att plötsligt ha en fast punkt i form av ett hus. Det är inget jag är beredd att släppa just nu, inte helt. Däremot vill jag inte leva livet i ekorrhjulet med hämtning och lämning och stress för att hinna med barn och mig själv och min man och karriär och allt annat man ”skall” bolla i det liv som kallas det normala i Sverige. Jag vill känna att jag gör rätt sak i den stund som är nu, hitta min inre kompass och skala av allt som är onödigt och fel. Att sälja allt och bara dra ingår inte i vad som är rätt för mig i nuläget. Att flytta utomlands ändå är däremot helrätt. Att göra något lite lagom. Det är i princip första gången jag gör något balanserat, vilket är skrämmande i sig.
Mitt råd är, slå er fria från de hinder ni tror står i er väg. Gör det! Prata inte bara, låt det inte stanna vid en dröm utan gör det, vad det än är ni känner är viktigt för er, det ni känner är rätt för er.
Sakkunniga hävdar att den värmebölja som har legat över stora delar av Europa, Spanien inräknat, i sommar (Sverige har helt glömts bort!) är en följd av ett väderfenomen som kallas för El niño. Om jag har förstått det rätt så kan man väldigt kortfattat beskriva det som att delar av Stilla havet värms upp ovanligt mycket och för med sig väldigt varmt väder som senare går över i väldigt mycket regn. Man räknar därför med att vintern kommer att bli blöt, men inte så kall, i Spanien. Det här är något som inträffar med några års mellanrum och ska inte ha något med den globala uppvärmningen att göra, sägs det.
Det är väl typiskt. Vår första höst och vinter i Spanien kommer alltså med stor sannolikhet bli en blöt historia, sannolikt med tillhörande översvämningar. Kanske bäst att se över packningen igen och försöka få ner lite extra regnkläder…?
Vi genomgår just nu någon slags logistisk prövning. På ett eller annat sätt skall vi försöka få ner allt vad vi anser oss behöva ha med när vi sätter oss på planet för att byta hemland. Eller, för att vara mer korrekt, skaffa oss ett andra hemland, Sverige finns ju kvar. Hur som helst så skall vi knöla ner allt vi vill ha med i sju väskor. Det är inte en helt enkel sak att välja ut vad som kan anses helt nödvändigt och vad som faktiskt kan få stanna kvar i Sverige. Även om vi redan sållat det mesta när vi lämnade huset har vi nu finliret kvar. Vill vi ha med en extra jacka, eller är det bättre att få ner Alvas cykelhjälm? Skall hudvårdsprodukter med ungefär en tredjedel kvar i få följa med eller skall jag köpa nytt i Spanien? Såna saker.
När hela pusslet är lagt och vi har landat på sammanlagda 100 kg, väskorna inräknade, återstår bara att ta barnet i hand och traska iväg mot vårt nya liv. Ett liv som av vissa betraktas som tillräckligt annorlunda för att kräva mod att leva, men av andra, de ”riktiga” äventyrarna, inte alls kvalar in på listan över saker som är särskilt uppseendeväckande. Vi har planerat och ordnat alldeles för mycket för att få vara med i deras klubb. Inte ens sålt huset utan bara hyrt ut det för att känna oss för innan vi gör alltför drastiska saker. Handbromsen i och fegt, inte tu tal om det. För oss är det hur som haver alldeles lagom mycket spänning och variation från vårt vanliga liv i huset hemma i Göteborg. Vi känner oss fullt nöjda med att veta vart vi skall bo och vad vi skall göra.
Om en vecka har Alva sin första lektion i spanska med läraren vi äntligen fått tag på. Hon säger att det kittlar lite i magen när hon tänker på det. På ett bra och spännande, men lite, lite läskigt sätt. Som livet självt.
Kommer ni ihåg att jag pratat om saker jag känner mig orolig för när jag tänker på att bo till stora delar som ensamstående mamma i Spanien? Jag har nämnt jordbävningar, tsunamis, att inte Alva skall trivas osv. Vet ni vad; allt det där har försvunnit. Jag är inte rädd eller orolig längre, inte alls. Jo, kanske lite för att det skall hända mig något och att Alva blir ensam kvar, utsatt och utan möjlighet att få hjälp. Det finns alltid i bakhuvudet. Men annars känner jag mig bara lugn och förväntansfull.
Inte ens kackerlackorna avskräcker mig. De är obehagliga och äckliga, absolut, men vi skall nog klara av det med. Man vänjer sig tror jag och dessutom är det inte ens säkert att vi får problem med dem. Även om vi bor i flerfamiljshus och det är större problem i sådana än i villor så kan vi ju ha tur och klara oss. Dessutom har jag fått tips om att blanda ihop kondenserad mjölk (leche condensada) och borsyra (acido borico) och rulla till små bollar som man placerar ut där kackerlackorna brukar hålla till. Tydligen skall de hålla sig borta av detta. Vi får väl prova om det visar sig behövas.
Det är med stor sorg jag konstaterar att det inte blir något mer Suits för mig. Vem bryr sig, kanske någon tycker. Jag bryr mig, kan jag i så fall replikera. Med eftertryck dessutom. Suits är en av mina favoritserier, för att inte säga Favoriten med stort F. Men nu är det över och finito. Vårt internet här i Spanien håller inte för att streama som vi brukar. Och då har vi ändå vad som skall vara bland det allra bästa, just för att kunna streama.
