Portugal

26 jul 2015 LinnéaDitten och datten

Ett annat ställe som var på tapeten när vi skulle bestämma vilket vårt andra ”hemland” skulle bli är Portugal. Älskar Portugal, nästan lika mycket som Italien (som för övrigt föll på praktiska tillkortakommanden), men vi fick till slut välja bort det eftersom det blir för bökigt för maken att pendla dit. Dessutom är det rätt mycket kallare än solkusten på vintern, bostäderna är om möjligt ännu sämre rustade för kylan och det är avsevärt kallare i havet. Men det finns svensk skola och vi var länge i valet och kvalet om vi ändå skulle satsa på Portugal trots allt.

Costa Blanca vs. Costa del Sol

26 jul 20154 feb 2016 LinnéaFlytta till Spanien

Många undrar varför vi egentligen valde bort Costa Blanca som det från början var tänkt att vi skulle flytta till för att istället bestämma oss för Costa del Sol. Vad är det för fel på Costa Blanca, undrar folk. Ingenting egentligen, måste jag säga då. Faktum är att stränderna är finare och bättre lämpade för barn (OBS! nu jämför jag Orihuela Costa/Fuengirola), de har fått fler priser för dess renhet, sanden är finare och det är mer långgrunt. Klimatet sägs vara något bättre på Costa Blanca vintertid. Just det vet jag inte om det stämmer dock, de som hävdar att så är fallet bor alla på Costa Blanca och de jag pratat med på Costa del Sol säger att det inte är någon skillnad. Jag tror att det till stor del är så att man trivs bäst med det val man själv gjort helt enkelt.

Så varför valde vi då ändå Costa del Sol? Helt enkelt trivs vi bättre nere på sydkusten. I vår högst personliga bedömning är det gemytligare, trevligare, mer liv och rörelse, mer aktivt, yngre medelålder, fler barnfamiljer som bor permanent med barn på svenska skolan där Alva skall gå, fler städer och samhällen runt omkring som passar oss bättre i smaken. Orihuela Costa är mer en samling urbanisationer, rena bostadsområden utan stads/samhällskänsla, allt var mer utspritt. Man är i princip helt beroende av bil. Visst, Torrevieja finns, men vi gillar inte alls den staden av någon anledning som jag inte helt kan sätta fingret på. Och eftersom Alva skall gå i svensk skola och den ligger i Orihuela Costa hade det blivit meckigt att bo i Torrevieja hur som helst, ett himla åkande fram och tillbaks varje dag. Men framförallt tror jag att det är för mycket pensionärskultur för att vi skall trivas som fast boende med barn.

Det är helt en fråga om tycke och smak. För många finns det inget annat än Costa Blanca, de skulle inte kunna tänka sig något annat. För oss passade det inte alls. Vi känner oss istället helt hemma och stortrivs på sydkusten. Så får det vara som det vill med det eventuella något bättre klimatet på östkusten vintertid.

Nolltolerans

24 jul 2015 LinnéaDitten och datten

Det märks att det snart är dags för avfärd. Jag skulle inte vilja säga att någon av oss har resfeber, men en av oss (läs jag) är så galet trött på att bo i väskor efter den här usla sommaren då man knappt velat vara ute. Kyla, regn och halv storm dagarna i ända är verkligen inte min melodi. Hade vi vetat detta på förhand hade vi aldrig hyrt ut huset med start redan första juni, utan hade bott kvar där själva under sommaren. Nu är jag som sagt totalt fed up och vill bara åka på direkten.

Min rastlöshet och iver att komma iväg ger sig bland annat till känna genom att mitt tålamod snabbt sjunker och lägger sig på en ännu lägre nivå än vanligt. Jag är inte direkt känd för att ha tålamod annars heller, såvida det inte gäller min biologiska familj eller djur. Nu är det i princip nere på noll vad gäller saker som dumhet, oförskämdhet och brist på folkvett. Möter jag något sådant känner jag någon slags nolltolerans och kan gå igång inom mig så till den grad att jag får säga åt mig själv på skarpen att rise above och bara låta det vara, passera, gå därifrån. Vad som helst utom att agera i affekt.

Visst låter det rätt vidrigt och arrogant av mig? Jag vet. Det är inget jag är stolt över, inte alls. Vanligtvis försöker jag jobba en del på det där med tålamodet, men just nu är det outhärdligt svårt. Jag är en doer, en människa som vill agera här och nu och direkt, en människa som avskyr att vänta och som inte alls förstår begrepp som innebär att göra något senare istället för nu. Hur ska det gå i Spanien?! Förmodligen kommer jag få tunnare hår (efter att ha slitit det så gott som dagligen) och helt nedbitna naglar. Just nu känns det ändå mer lockande än att stanna här i regn och kyla och bara vänta på att få flytta och ta tag i livet där nere. Få börja boa, ha mina egna saker runt mig (i alla fall en del av dem), kunna sätta igång på allvar med språkundervisning för Alva (det blir ingen riktig ordning och reda med det nu) och börja arbetet med att ta oss in i systemet. För att inte tala om att få umgås med vänner, nya som ”gamla”. Börja bygga upp våra nya liv helt enkelt.

Bara en vecka kvar nu…

Danny i Värvet och om att hitta sin egen väg.

24 jul 201524 jul 2015 LinnéaDitten och datten

Sällan har jag känt igen mig själv så när jag hört någon annan prata om sig själv som när jag lyssnade på intervjun med Danny Saucedo i Värvet. Inte allt snack om musiken och om att känna sig annorlunda för att ens innersta inte stämmer ihop med ens yttre, såklart, men mycket av det andra. Att ha strävat efter något, verkligen kämpat hårt för att komma dit och så står man där, framme, och inser att man inte längre vill ha det. Att det känns fel, det man suktat efter är inte det man vill göra. Jag har backat i flera sådana lägen (till omgivningens förtvivlan många gånger), men för mig har det varit nödvändigt att inte gå vidare med något som känns fel, hur gärna jag än velat ha det tidigare. Att jobba väldigt mycket med sig själv, inne i huvudet, även om man kanske håller tyst om det utåt.

Jag känner igen mig i att göra saker i flykt. Att göra saker för att man har höga mål och sedan inse att man hellre vill ha mindre, att man inte vill offra det som behövs för att stå där på toppen. Kanske får man ryck igen och vill dra vidare mot något annat, det är till och med rätt troligt, men i stunden känner man sig lugn och tillfreds med att ha backat. Att det inte är ett nedköp utan snarare ett steg upp på vägen mot att vara sann mot sig själv. Tyvärr är det sällan människor runt omkring mig förstår det, de ser det ofta som att jag ger upp eller inte slutför saker. För mig är det inte alls så. Jag har slutfört precis det jag ville, jag har nått fram och insett att jag vill ha något annat, något annorlunda.

Jag förstår och håller med Danny till fullo när det gäller Gud, religion och religiositet. Att ordet Gud känns förbrukat, att det gudomligheten står för finns inom oss, inom allt. Att jag inte kan ställa mig bakom något samfund eftersom jag inte tror att någon har rätt och alla andra fel. Jag tror på universum. Att Gud är skapad av människan snarare än tvärtom, att det är en kraft i universum som finns i allt. Att det trots det finns mycket bra som står i bibeln, precis som i koranen, i buddhistiska skrifter, överallt.

Hörru Danny, vi är rätt lika du och jag.

Jag har åkt på smällar som har lärt mig mer än vad jag någonsin skulle lärt mig utan dem. Jag har förstått vad som är viktigt för mig. Jag har insett att jag inte vill bli en toppsäljande författare, typ som Läckberg, eftersom jag inte på långa vägar är beredd att betala priset för det. Jag känner mig som rikast och mest nöjd och tillfreds när jag får tid med familjen, när jag klarar av att vara närvarande i nuet. Att jaga karriär och göra vad som helst för att lyckas sälja mest, toppa, tar mig så långt ifrån mig själv som det bara går. Då backar jag.

Vadå, vill du inte vara författare nu, skall du inte skriva mer? undrar folk runt mig. Jo då, jag kommer fortsätta skriva, jag vill fortsätta vara författare och skribent, och självklart behöver jag då tjäna tillräckligt för att kunna leva av det, men jag måste inte toppa listorna. Inte om jag måste offra tiden med min dotter för att nå dit. Om jag måste offra mitt eget lugn och min grund. Jag måste inte bli en Kepler, Läckberg eller J. K. Rowling. Vill inte bli det. Istället vill jag fortsätta studera litteratur, grotta ner mig riktigt ordentligt i ämnet och börja hjälpa andra människor med deras skrivande. Så det är vad jag tänker göra nu. Jag tar därför från och med höstterminen upp studierna i litteratur på universitetet. Viva internet och distansundervisning som gör det möjligt för mig att studera medan jag bor, till stora delar som ensamstående mamma, i Spanien.

Hur är det för er, har ni varit med om något som fått er att helt vända inriktning i livet?

Supersallad

22 jul 2015 LinnéaMat/Dryck

Jag älskar sallader! Kanske inte såna där, i mina ögon, trista varianter bestående av lite gurka, isbergssallad och tomat, men det finns ju så många andra varianter där man låtit fantasin sprudla. Ibland lägger jag upp bilder på mina sallader på instagram och jag får alltid väldigt mycket positiv respons på dem. Mina sallader är oftast matiga så att man står sig på dem utan något till om man skulle vilja det, men då och då tar jag en bit focaccia till. Då är det nästan som a party in my mouth. Det känns som ren och skär lycka. True story! Jag kan känna mig i det närmsta salig över god och fräsch mat. Maken förstår sig inte på mig alls, för honom handlar mat bara om ren överlevnad, men jag njuter verkligen av god mat.

Idag svängde jag ihop en lunchsallad av avokado, persilja, salladslök, vattenmelon, sojabönor och citron. Alltid citron, det gör hela skillnaden. Så enkelt och så gudomligt gott att det nästan är löjligt. Prova själva och känn hur kroppen dansar jubeldans över smaken, energin och allt det nyttiga du ger dig själv i gåva. En supersallad helt enkelt.

Om Ryanair vore en pub. Eller ett land.

21 jul 2015 LinnéaDitten och datten

En del länder har anammat samma princip som Ryanair. Verkar billigt och käckt till att börja med, men när man levt där ett tag drabbas man av alla extra avgifter som tillkommer på allt. Inte lika billigt längre…

Residencia och spanskt körkort

21 jul 2015 LinnéaByråkrati/Spanien

Puh, jag är alldeles snurrig av spansk byråkrati! Och då har vi ändå inte kommit ner på allvar än… De sista dagarna har jag börjat kika lite mer på djupet på sådant jag bara skummat igenom för att få ett hum om tidigare och jag kan ju säga att man, precis som jag redan vet vis från tidigare erfarenheter, lätt kan börja slita sitt hår. Bara det här med att saker och ting inte automatiskt dyker upp hos alla myndigheter samtidigt när man blir inskriven på ett ställe… Nej då, man måste själv gå runt till varenda en av dem för att skrivas in. Spanjorer tycks finna en stor tillfredsställelse i att sitta med sina stämplar och med myndig min dunka ner sina märken på alla papper som behövs för att slussas in bland kugghjulen i det tuggande systemet.

En svårighet är att ingen har klara besked att ge. Att fråga andra privatpersoner är näst intill meningslöst, alla har nämligen olika erfarenheter (och åsikter) om vad som gäller. Många skiter dessutom i hela systemet och gör lite som de själva vill, olagligt eller inte. Problemet är att myndigheterna själva inte heller har koll alla gånger. Eftersom man behöver runt till olika instanser så pratar man med ett gäng människor som borde veta precis, men se det gör de inte. Man får nämligen olika uppgifter även där.

Körkort

Som det här med körkort till exempel. Lagen har ändrats så många gånger de senaste åren att ingen verkar veta vad som egentligen gäller. Somliga säger att man genast måste byta till spanskt körkort så fort man blir resident (med andra ord efter sex månader, se nedan). Andra (spanska trafikstyrelsen, DGT) säger att det är ok att köra med sitt svenska körkort (som ju gäller inom EU) i två år, sedan måste man byta. Ytterligare andra (spanska trafikpolisen, Guardia Civil) säger att man får köra på sitt svenska körkort tills det går ut, och först då skall man byta till ett spanskt körkort. Kostnaden för detta är de flesta också oense om. En del påstår att man behöver har hjälp från jurist och att det går loss på flera tusenlappar. Andra säger att avgiften för utfärdandet av spanskt körkort är 26.60 euro. Suck. (Alla handlingar och blanketter som skall fyllas i finns att hämta på http://www.dgt.es/es/ Det är även där man bokar bytet till spanskt körkort. Tyvärr finns det ingen engelsk översättning).

Residencia

Eftersom huruvida man är resident eller inte spelar någon roll har jag även djupdykt i detta ämne. Även här får man tusen olika svar. Vad alla verkar vara överens om är att man de tre första månaderna i landet räknas som turist, eller tillfälligt boende. Men sedan… Första budet är att man redan efter tre månader måste registrera sin vistelse i landet hos polisen. Om man sedan skall vara i landet mer än sex månader säger en del att man automatiskt blir resident, det är inget man söker om (som EU-medlem) medan andra säger att man då måste ansöka om det (man är skyldig att ansöka om det). Först när man ansökt får man sitt gröna kort som visar att man är fast boende i landet. Det räknas så även om man bara stannar ett år, gränsen går vid ett halvår. När man är resident är man också skyldig att skatta i Spanien. För att kunna göra detta måste man själv eller någon i familjen ha en inkomst som gör att man kan klara sig ekonomiskt. Men har man då fortfarande starka band till Sverige (som att man har bostad där, kanske är inskriven i någon skola eller liknande) så anses man vara skyldig att ändå skatta i Sverige. Länderna har ett avtal sig emellan som enkelt förklarat säger att det land som har högst skatt har rätt att få skatten, dvs man fortsätter skatta i Sverige. Däremot finns det vissa som säger att det i praktiken inte är så utan att man även skattar i Spanien eftersom det är där man bor och man använder deras vägar, sjukvård osv. Det ska gå att få tillbaks skatt från det ena landet i efterhand, men detta råder det väldigt delade meningar kring huruvida man får eller inte och det tar i så fall lång tid menar somliga. Man måste hur som helst när man blivit resident i Spanien lämna in deklaration där, vad som händer med skatten är något oklart.

Social Seguridad

Social Seguridad, Tesoreríageneral de la Seguridad Social, skall vara en motsvarighet till Försäkringskassan. Här måste man själv skriva in sig och man gör det för att få ett socialt försäkringsnummer som används bla. inom sjukvården. För att få ett sådant måste man först ha N.I.E. Man skall även ha med sig både pass och passkopia (ta alltid kopior på era pass!!). När man väl har ett social seguridad kan man sedan ansöka om en patientbricka för att få tillgång till den allmänna sjukvården. Man behöver för detta ha med sig N.I.E-nummer, pass, Socialförsäkringskortet; La seguridad social, Documento A1 och Folkbokföringsintyget; Cerificade de Empadronamiento samt kopior.

Som ni märker är det inte bara till att bara utan det är en himla massa turer fram och tillbaks och det kommer att ta tid. Man kan såklart anlita någon som sköter allt detta åt en, om man vill betala för en sån tjänst. Många tycker att det helt klart är värt pengen medan andra hellre gör allt själva.

Jag lovar att jag skall återkomma med en lathund om olika kort och intyg man kan behöva, varför man behöver dem och hur man skaffar dem så fort jag har tragglat mig igenom allt själv. Känner att det verkligen kan behövas ett inlägg som benar ut allt klart och tydligt en gång för alla. Återkommer alltså med en sådan lathund.

Lär dig språk med hjälp av hundar

17 jul 2015 LinnéaSpråk

Från näthat till hundprat. Mycket trevligare ämne. Jag och Alva drömmer om att kunna ha hund igen så snart som möjligt, men eftersom lägenheten vi hyr i Spanien måste hållas djurfri får vi nöja oss med att vara volontärer på de räddningscenter som finns för hundar runt om Fuengirola. Många av dem välkomnar hjälp med öppna famnar och vi ser fram emot en höst fylld av hundpromenader.

I stadsdelen Los Pacos finns en 5400 kvadratmeter stor hundpark, med palmer och allt, där man kan träffa andra hundmänniskor och låta sin fyrbenta vän rocka loss med andra hundkompisar. Parken är öppen för alla, bara man ser till att hålla sig till de förhållningsorder som gäller, nämligen att plocka upp efter sin hund (direkt, inte sen!), hålla grinden stängd och såklart se till att hunden kan uppföra sig bland både folk och fä så att säga. Man vill inte ha bråk eller andra otrevligheter, såklart.

Jag och Alva har tänkt gå dit någon dag, även om vi inte har någon egen hund. Parker som denna är utmärkt för att komma i samspråk med nya människor och kanske öva lite spanska, eller åtminstone engelska, något som vi skall börja med på allvar nu. Att kunna språk och kunna kommunicera med andra känns som nyckeln till det mesta här i livet. Ovärderligt.

Respekt, näthat och Zara Larsson

17 jul 2015 LinnéaDitten och datten

Wow. Jag säger bara wow. Så fed up är jag över fenomenet näthat, ja släng förresten med allt hat överhuvudtaget i skopan. Att sitta och vräka ur sig hot och okvädningsord i skydd av en skärm är rent patetiskt. Att sedan vuxna människor ägnar sig åt att förpesta, förnedra, förlöjliga och rent av hota barn och tonåringar (för all del även andra vuxna, men allt som görs mot barn är ändå värre) via sociala medier är skamligt bortom alla gränser.

Någon som fått ta emot både hot och trakasserier så att det räcker för ett helt liv är Zara Larsson. Det var inte länge sedan Zara var ett barn, även om hon nu kanske är närmare en ung vuxen än just barn. Hon har starka åsikter och hon står för dem. På tonåringars vis nöjer hon sig inte med att diskutera sådär lite sansat utan hon skriker ut sitt budskap, många gånger med både spott och spe och en hel del könsord och personangrepp. Det är i mina ögon inte det mest framgångsrika sätt att vinna respekt eller mark för sin sak på, men det är ofta så man gör när man är ung och väldigt engagerad i det man tror på. Man måste få vråla ut sina känslor, det hör på något sätt till en människas utveckling. Man drivs av en urstark vilja att bli hörd och tar till alla (nåja) medel för att folk skall reagera.

Även om man nu skulle tycka att Zara är för gapig, för respektlös, för onyanserad i sina ordval, för omoget aggressiv i sin framtoning, för kaxig, för dryg eller för uppfylld av sig själv så har man ändå inte den allra minsta rätt att framföra de hot hon har fått motta. Att vuxna människor spiller tid och energi på att förlöjliga och faktiskt mordhota eller önska att en tonåring blev våldtagen gör mig mörkrädd. Det är i den här världen min dotter skall växa upp. Hon skall möta människor som vill henne illa, som kan skada henne på riktigt, vissa av dem bara för att hon är tjej, eller för att hon vågar stå för den hon är.

Jag håller med Zara i det jag tror att hon vill få fram, även om jag tycker att hon på tonåringars vis ibland väljer sina ord lite slarvigt. Jag hade önskat att hon som trots sin unga ålder är en förebild för andra lät bli att skrika (skriva) könsord och gå till personangrepp i sin argumentering. Jag tror inte på hat och aggressivitet som en lösning. Men jag förstår vad hon menar och jag håller, i princip, med. Jag förstår varför hon är så arg och trött på vissa beteenden. Jag kan förstå att hon ryter. Och även om jag hade tyckt precis tvärtom hade jag inte hotat henne för att vi tyckte olika.

I dag dök det upp en bild på Facebook som jag tyckte var alldeles fantastiskt bra. Jag delar den här på bloggen för jag tycker att den sätter ord på mina egna åsikter. Det är (kanske?) lätt att förväxla en hel grupp av människor med ett fåtal individers sneda åsikter och skeva världsbild. Man kan inte dra alla över en kam och börja hata alla som tillhör samma grupp bara för att det finns de som är galna inom gruppen. Det är sexism som är fel, inte männen i sig. Det är rasism som är galet, inte vita människor överlag. Det är homofobi (om man ens ska kalla det så, jag tycker nog att man helt enkelt bara är förbannat trångsynt och ärligt talat helknäpp om man lägger sig i vad andra gör i sängen) som är ett problem, inte heterosexuella människor som grupp.

Om man nu nödvändigt måste avsky någon grupp så vill jag bunta ihop varenda människa, helt oberoende av härkomst, kön eller läggning, som vill andra människor illa. Som vill dyvla på andra sina åsikter, med våld om det så måste bli, människor som kränker, förminskar och förtrycker andra levande varelser. Dessa avskyr jag hett och innerligt. Inte män som grupp. Inte heller kvinnor som grupp. Det finns gott om skitskallar bland båda könen, ingen har patent på det ofoget. Jag ogillar alla som trycker ner istället för lyfter upp, som stjälper hellre än hjälper.

Avslutningsvis vill jag också passa på att säga att det gör mig mycket uppgiven att så många människor tycks ha förväxlat det här med att man skall stå för sin åsikt och säga vad man tycker med att i tid och otid gapa ut oförskämdheter. Att stå för vad man tycker är inte samma sak som att ta sig rätten att vara dryg, elak och omdömeslös i sitt tal. Alltför ofta ser jag människor som i det närmaste ställer sig på mobbingnivå och rättfärdigar det med att de bara säger vad de tycker. Sådana människor har, enligt mig, inte fattat någonting.

Café cortado och kaffeguide

15 jul 201515 jul 2015 LinnéaMat/Dryck

Jag är ingen kaffekonnässör. Min smak sträcker sig från ”inte gott kaffe” till ”ännu mindre gott kaffe”. Trots detta älskar jag kaffebarer. Det är något visst med interiören, doften, känslan. När jag var liten väcktes jag alltid av doften av nybryggt kaffe och hembakt bröd när jag sov över hos min mormor och morfar. Kanske är det för att kära minnen som dessa ploppar upp från sina gömmor långt bak i det som ibland kallas för minnesarkivet som gör att jag blir lugn och upprymd på samma gång av kaffedoft.

Maken, som är matematiker (ni vet vad man säger om matematiker – de är människor som kan förvandla kaffe till matematiska formler), hinkar däremot gärna in sig den svarta (eller ska man säga bruna?) drycken i tid och otid. Jag har därför lobbat för att vi skall skaffa oss en riktigt bra kaffemaskin, men maken invänder att sånt bara är snobberier, det duger så bra med vanligt bryggkaffe. Tråkmåns. Ska det va så ska det va tycker jag.

I Spanien har maken dock börjat utöka sin kafferepertoar från den vanliga blygsamma café americano och the basic black till att även inbegripa café cortado. Jag, som egentligen har gett upp försöken med att lära mig att dricka kaffe för länge sen, provsmakar då och då, men blir lika förundrad varje gång över hur något som doftar så gott kan smaka så illa. Dessutom luktar man skunk i munnen efter att ha druckit det. Jag kommer därför inte att kunna guida er på något bra sätt genom kaffebarerna på Costa del Sol, men jag har ändå tänkt göra ett mycket blygsamt försök vad det lider. Själva kaffesmaken lämnar jag åt maken att betygsätta, men jag skall ändå försöka hitta de bästa ställena utifrån mina egna bedömningskriterier: Doft, service, interiör och design.

Tills dess att jag fått ihop en lista värdig er tid bjuder jag på en liten kaffeguide ifall ni som jag har svårt att veta vad som är vad i kaffedjungeln.