Människor e la roliga. Jag får så många kommentarer och mail om att det vi gör är modigt, att de också skulle velat ”om inte” och så vidare, men jag får även många kommentarer om att vi planerar för mycket, att om man ska göra en sån här grej måste man ta allt som det kommer och inte ha behov av att veta saker i förväg. Samtidigt får jag lika många kommentarer om att vi är mer eller mindre galna, att vi förstör vår dotters liv, att om man ska göra något sådant med ett barn så måste man ha en idiotsäker plan och kan inte chansa på det sättet vi gör.
Vi hamnar alltså i ett mellanting mellan att planera för mycket och att chansa för mycket. Jag småskrattar för mig själv och undrar om detta möjligen skulle vara första gången i mitt liv jag klassas som någon som är lite mittemellan. Jag är ju annars känd för att vara extrem, en doer som aldrig bara snackar utan bara gör pch chansar på att det blir bra.
Jag är nu inte i en position där jag kan packa bilen full och ta med mig Alva och bila ner genom Europa och se vart vi hamnar, se vad som händer och ta allt som det kommer. Dels har vi leasingbil här hemma som får gå max 1500 km/år och därför skulle lämpa sig dåligt att dra ner till Spanien med (där man dessutom måste regga om bilen för att köra lagligt efter några månader), dels ska vi åtminstone till att börja med försöka klara oss utan bil helt. Dessutom tycker jag om att planera. Det är en del av upplevelsen för mig. Däremot är jag snar till att kunna ändra planerna, jag är spontan och ändrar gärna riktning om det behövs.
För mig är mottot ”What´s the point of living if you never try something new” en sanning, och jag älskar äventyr och utmaningar. Men, eftersom jag ju kommer att vara ensamstående med ett barn som också påverkas av mina beslut väljer jag en medelväg, jag väljer att fixa och ordna med så mycket jag kan i förväg för att ha någon form av trygghet. Sedan kommer jag med all säkerhet att behöva anpassa planerna längs med vägen, men det finns i alla fall en ursprungsidé och jag har rätt bra koll på hur saker funkar, eller inte funkar.
Tänk om det vore så tråkigt att man var tvungen att vara extrem för att kunna göra en sån här grej. Tänk om man var tvungen att göra allt på vinst och förlust för att anses ”värdig”, att ”få lov”, att emigrera. Är det då inte bättre att fler har möjligheten ”trots” att man har barn, även om det innebär att man vill ha koll på ett och annat i förväg?
Vi har besökt en hel del fina platser på spanska östkusten, men jag måste säga att ett av mina favoritställen är La Manga. Otroligt fascinerande landremsa rätt ut i havet, inte bredare än vår tomt hemma i Sverige. Väg i mitten, hus och så stränder på båda sidor. Bitvis är det i princip bara en väg med stränder bredvid.
Alva hittade en lekplats med klätterställningar som hon aldrig ville lämna, så vi fick locka med McDonalds, utsvultna som vi var, för att hon tillslut skulle följa med. Tyvärr fanns det ingen McDonalds, visade det sig, däremot Burger King. Jag, som helst inte äter kött alls och i alla händelser inte klarar av just Burger Kings hamburgare, fick överleva på en trött sallad och pommes som jag helt fräckt snodde av maken.
