Jag har plöjt igenom alla tre böckerna om de där 50 nyanserna. Ni vet, den internationella bestsellern om sex. Ni som inte läst dem och vill göra det kan genast sluta läsa här eftersom jag kommer att berätta ungefär vad som händer.
Anledningen att jag läste dem var nyfikenhet. Inte på de detaljerade sexbeskrivningarna, de klarade jag mig bra utan. Och jag måste säga att även den mest inbitne sexfantast måste ha tröttnat efter en så där fem-sex kapitel. Man blir mätt väldigt snabbt när det är så ingående beskrivningar på varannan sida ungefär. Det var alltså inte sexet som gjorde mig nyfiken utan vad det var som gjorde dem så revolutionerande och vad som gjort att hela världen vill läsa dem. Nu i efterhand står jag fortfarande lika frågande.
Första boken gjorde mig upprörd och arg. Det var en enda lång radda av ”snälla” (inte som i snälla ge mig saltet, eller så utan snälla i väldigt negativ, bedjande form), ”gör mig inte illa”, ”jag ska lära dig”, och en väldig massa upprepningar av ”min inre gudinna” osv. Jag anser att den är en rätt vidrig form av snedvriden syn på vad kvinnor vill ha, att den skulle kunna spä på okunniga vanföreställningar om att kvinnor njuter av att domineras och bli illa behandlade, att vi gillar hårda tag och annat dumt. Det finns säkert de som gillar det av någon anledning, men jag oroar mig smått över att boken spär på killars föreställning om att det är sånt alla gillar innerst inne.
Jag är också rädd att den spär på dumma och oförståndiga tankar hos kvinnor om att de ska kunna ändra på män som gärna vill slå och kontrollera sina kvinnor. Om de bara låter männen styra dem helt och fullt så kommer de sedan att kunna älska dem. Typ. Jo för det är ju egentligen så synd om männen och de har haft det så hemskt så de måste faktiskt få behandla sina kvinnor som skit för att lätta på trycket lite. Vansinne! I boken är det visserligen väldigt synd om Mr Grey, han har haft det förjävligt och jag kan ha sympatier och en stor dos empati för honom, men aldrig att jag hade låtit honom slå mig för det.
I bok två gick jag över till att vara rätt arg på tjejen, Anastasia. Det sätt varpå hon gång på gång utförde onödiga och dumma provokationer gentemot Grey samtidigt som hon tänkte att ”han ser nog det humoristiska i det hela” för att sedan bli rädd och böna och be honom om att inte vara arg när han (inte det minsta oförutsett) blev vansinnig är bara sååå tröttsamt. Hon framställs i mina ögon som en dum jävla brud som ska vara självständig och kaxig men som sedan ändå krälar för Grey och försöker få honom att inte vara arg. Sedan struntar de i att prata och har sex istället. Hela tiden.
I bok tre börjar jag tycka att det skulle kunna vara vilken som helst tantsnuskbok, fast med lite hårdare tag. Anastasia fortsätter att vara rätt korkad i mina ögon, medan Grey vinner mer av min sympati. Han försöker ta tag i sig själv. Det gjorde han visserligen redan i bok två. Jag börjar gilla honom mer. Han är visserligen kontrollerande, men mer på ett sätt som jag kan förstå. Han är en multimiljonär som måste vara försiktig och det respekterar inte Anastasia. Hon råkar illa ut eftersom hon skiter i hans önskemål (också redan i bok två). Han vill inte att något ska hända henne och överreagerar lite. Typ. Och sen lever de lyckliga och förbannat rika och med hejdlöst mycket sex i resten av sina liv. Slut.
Böckerna känns inte det minsta trovärdiga. De känns överdrivna åt alla håll. De har i mina ögon ingen substans. De är förbannat dåliga. Och ändå har jag läst ut alla tre på en vecka. Jag känner mig förvirrad och börjar ifrågasätta mig själv och mitt förnuft. Jag står utan svar.