Från mitt twitterfeed:

Snart är det dymmelonsdagen. Har ni lapparna redo? #ohvadjagtyckeromoskar #lapparpåryggen #baraschysstabus

— Linnea Berglund (@lillalind) 15 mars 2013

My man är alltid väldigt stöttande och förstående när jag gör något. Han tycker nästan alltid att det jag gör är bra. En mycket bra man skulle man kunna beskriva honom som. Men det finns förstås gånger då vi inte förstår varandra alls. Som när det blir tydligt att han tillhör den där gruppen människor som föredrar när det är kallt!! Han har ingen som helst, nada, njet, förståelse för att jag går in i duschen och häller några liter för mycket varmvatten över min frusna kropp innan jag går till stallet. Han ba´”Men asså ska du duscha INNAN stallet?” och jag ba´”Amen har du sett termometern, -15 liksom, man fryser ju ihjäl innan man kommit ut. Måste ju grunda med värme liksom”. Och han fattar i n g e n t i n g.

Vad är de gjorda av egentligen, de där människorna som tycker det är skönt när kölden biter dem i kinderna och det hänger istappar från den röda näsan? Jag är mer ”kom ljuva sommartid” i min personlighet. Gillar att kunna gå ut utan fyra lager kläder. Utan att behöva få köldskador i luftrören. Utan att behöva frysa alls.

Nu drar jag mig in i min dusch igen. Sen stallet.

Jag har stött på en och annan flarne i mitt liv. Jag har hamnat i situationer där jag när jag väl stått mitt uppe i dem tänkt att ”hur fan hamnade jag här, vad gick snett?!” Jag har också mött både näthat och livehat. Det är sånt som händer.

När jag fått frågan om hur jag hanterar människor som angriper mig på olika sätt svarar jag att jag helt enkelt inte låter dem ta plats. De kan få gapa och skrika sig blå om de vill, men de får inte rubba mig. Det är bara löjligt och jag har inte tid eller lust att lägga energi på det. Visst har jag några gånger gjort markeringar, men det är oftast för helt döva öron så jag har lagt ner det med. Svaret på hur jag hanterar det är alltså att jag skakar av mig det och går vidare som om jag inget hade hört.

Det har dock tagit mig några år att komma hit. Förr kunde jag bli enormt frustrerad och känna att jag ville ha upprättelse och annat som säkerligen är mänskligt, men inte helt realistiskt när man har med vissa typer av människor att göra. En del verkar leva i någon egen liten värld där de tror att det de säger och gör är helt i sin ordning och att de är i sin fulla rätt. Jag ägnade massor av energi åt att vara arg, ledsen och upprörd innan jag insåg att den enda som förlorade på det var jag själv.

Numer lyssnar jag gärna på positiv och konstruktiv kritik, och jag värdesätter de människor jag har runt mig. Det negativa låter jag vara. Jag har lärt mig konsten att inte bry mig och den har gjort mig till en gladare och, tror jag, bättre människa, eftersom jag har massor av energi över till att göra bra  och roliga saker.

Jag har, trots att våren tagit en omväg och tyvärr blivit lite försenad, hittat någon depå med energi att fylla på ur. Jag känner mig full av handlingskraft och skaparglädje. Vill skriva. Därför passar jag på att grotta ner mig i texter och pitchar medan det varar.

Just det ja, tack till Stina Markan som fixat hemsidan: http://www.linneaberglund.se

En del måndagar är bättre än andra. När man kan spendera dem så här, med trevliga stallkompisar till exempel.

Jag vet att en kolumnist inte måste störa sig på saker. Man kan skriva utan att störa. Men nu var det en störig kolumnist som förfrågan gällde. Och då är svaret nej.

Gårdagens bön om tårta blev hörd. Bonus: jordgubbar!
Alva har dekorerat. Jordgubbarna fick inte ligga på eftersom tårtan enligt hennes mening blev ful då. Så kan man inte ha det, komma med ful tårta! De smakade precis lika bra tagna ur skålen vid sidan kan jag försäkra.

Fick en fråga om huruvida jag skulle kunna tänka mig att bli kolumnist. Hmm, låt mig tänka efter. Nej. Nej tack heter det kanske. Varför?

Så här är det. Jag vill inte ha som jobb att störa mig på saker och ting. Jag vill inte få ett ämne och sedan gå all in och störa ihjäl mig över det och så smattra ur mig en massa skarpa kommentarer och argument för varför jag stör mig så mycket. Eller som en del kolumnister gör: sitta och leta efter saker att störa mig på. Jag vill inte störa mig alls. Jag vill bara vara glad och må bra. Vara lycklig över solen som börjar värma, känna livet i mig över småsaker som när gatusoparna börjar sopa undan gruset från vägarna, en mjuk hästmule mot kinden. Ni vet, såna saker.

Kan det inte höra av sig någon trevlig resetidning eller så som vill att jag ska skriva för dem istället? Det är mer min melodi. Det kan jag göra bra. Störa mig – inte så bra.

Jag är en mycket komplex själ som ofta motsäger mig själv. Någon sa någon gång ”Motsäger jag mig? Bra! Alltså lever jag!” och det tycker jag är en bra tanke. Det är sällan saker och ting är så där svart eller vitt som man trodde när man var yngre.

Ett exempel på när jag motsäger mig är när det dyker upp olika dagar i kalendern som man ”ska” uppmärksamma. Fettisdagen, våffeldagen, kanelbullens dag, kvinnodagen och alla hjärtans dag. En himla massa dagar finns det. Nu kommer det svåra. För å ena sidan älskar jag högtider, traditioner och när man får göra något speciellt av en annars helt vanlig dag. Å andra sidan kan jag tycka att det är både tramsigt och tragiskt att ha en dag på hela året när vi ska visa varandra att vi älskar varandra, och då genom att köpa en massa grejs som gör köpmännen feta och lämnar singlarna ensamma med mindrevärdeskomplex, eller att hela Sverige springer och köper kanelbullar bara för att det står så i almanackan.

Min första tanke är alltså att fnysa och bli lite obstinat. Vägra. Sedan börjar jag fundera. Kanske är det så att det visserligen är dumt att vi måste boka tid i almanackan för att visa uppskattning, tänka på jämlikhet och kvinnors kamp för rättigheter som är så självklara så att ett barn kan förstå det. Kanske är det dumt, men också nödvändigt. Vi kanske behöver en påminnelse om att visa att vi älskar varandra, när samhället driver på oss allt hårdare i ekorrhjulet. Kanske har vi glömt den kamp som resulterat i vår rösträtt och annat som ännu fattas många kvinnor runt om i världen. Kanske behöver vi svenskar en dag när vi slutar slå oss själva på bröstet, då vi stannar upp och inser att vi kanske ligger långt fram globalt sett men att det inte är en anledning att sätta oss med fötterna på soffbordet och anse oss vara klara. Vi har lång väg kvar. Vi har inte jämlikhet. Vi kan alltid bli bättre.

Jag tror inte att lösningen på saker och ting är att skriva om det på Facebook, Twitter, lägga in en särskild dag i almanackan, eller skriva ett blogginlägg. Inte ens en artikel i en tidning. Men jag tror att alla dessa saker kan vara en liten del i allt annat som också måste göras för att få till en förändring, en förbättring. Vi kan så mycket bättre än det vi verkar ha nöjt oss med. Låtom oss göra det. Visa världen. Stå upp. Kom kom så gör vi det tillsammans!