Under 90-talet gick en våg genom Sverige då skinnskallarna trädde fram på ett sätt de inte gjort tidigare. Rasismen fick ett nytt ansikte. Lasermannen satte skräck i stockholmare med invandrarbakgrund. Kids som fått huvudet förvrängt gjorde saker som aldrig skulle kunna göras ogjorda igen.

En av de familjer som fick sina liv totalt massakrerade av sådana kids var familjen Hron. Är det någon som minns? Det är ingen rolig historia och visst vill man bara sudda ut den ur den del av hjärnan där minnet sitter, men jag tycker det är viktigt att vi inte glömmer. Den där augustikvällen -95 när John och en kompis skulle tälta vid Ingetorpssjön. Den natten när John offrade sitt liv för att hindra att hans vän utsattes för samma misshandel som han själv. Allt på grund av ett vansinnighetsdåd av tonåriga nazister.

Jag undrar ofta hur Johns föräldrar mår idag. Hur de lever. Hur hans kompis, Christian, mår. John var 14 år när han dog, den 17:e augusti 1995. Hans gravsten har blivit vandaliserad flera gånger. Som om han inte utsatts för tillräckligt med våld under sin dödskamp. John har fått Stig Dagerman-priset för sitt mod. Det är ju fint. Men vad fan hjälper det tänker jag. Inte ett skit.

Att gräva ner sig i hemskheter gör sällan någon nytta. Men att minnas historien är ändå nödvändigt för att utvecklas och gå framåt. Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att det finns svenskar som har samma horribla inställning till andra svenskar, medmänniskor, levande varelser på allas vår jord, som under det mörka 90-talet.

Skämmes!!!!!

 

Varje gång jag skalar en clementin som doftar som en riktig clementin ska, ni vet så där riktigt juligt, då tänker jag på min kompis Johanna som inte myser ett dugg när skalet faller. Istället för att få ljuva minnen från barndomens jular och hamna i ett riktigt julmood så kräks hon. Johanna är citrusallergiker. Jag kan knappt tänka mig ett värre öde så här när juletiden stundar.

När jag nu stoppar i mig clementiner tills de piper ut genom öronen så gör jag det med andakt och är glad att det är sillen och laxen jag får hoppa på julbordet på grund av allergi och inte clementinerna.

När jag nyss hade träffat maken, alltså träffat som i börjat dejta, då förknippade jag rösten som gör Pettsson i ”Kackel i grönsakslandet” med honom. Varje gång jag hörde Pettsson prata på skivan blev jag fnissig som en trettonåring på sexualkunskapslektion. Jag förstår att det kan låta näst intill perverst, men är man förälskad så är man och då kan till och med Pettssons småländska dialekt få det att pirra till i magtrakten.

Nu har jag och maken levt ihop i snart sex och ett halvt år och hans småländska är inte vad den en gång var. Man kan numer endast ana den på samma sätt som man sägs kunna ana lakritssmak i vissa viner. Jag har inte funderat så mycket på det förrän jag helt nyligt råkade höra just Kackel i grönsakslandet igen för första gången på mycket länge. Då kom känslan av den första tidens fjärilar i magtrakten tillbaks och jag kom på mig själv med att le fånigt. Maken skulle ha skakat på huvudet och suckat djupt åt mina fånerier om han sett mig, så där som han gör när han måste markera men egentligen tycker att jag är lite söt.

 

 

Vi har gjort en mindre avvikelse från regeln ”inget julande innan advent” så till vida att vi igår tittade på några avsnitt av Sunes jul. Bland annat den där de äter julbord.

Jag brukar anse att jag är en kvinna med stark karaktär, jag brukar inte låta mig påverkas och så vidare och så vidare. Maken håller inte med what so ever, men honom lyssnar vi sällan till här i familjen. Vid åsynen av all julmat, som det ju tack vara min hårda regel om att inte äta julmat någon annan gång på året var ett år sedan vi åt snart, tappade jag dock greppet lite. Fy faaaaen vad gott det ser ut. Det började vattnas i munnen på mig på ett sätt som Pavlo själv skulle varit mäkta belåten med.

Hör ni, har ni fattat att det snart är jul? Blott två veckor återstår till advent, startskottet för en av de mysigaste tiderna på året: Julen!

Ok, så nu har jag använt balsammetoden under ett gäng veckor och tänkte meddela hur det gått. Det har gått åt helvete.

Håret är mer fett nu än innan, inte direkt mjukare och jag tappar massa hår. Jag tvättar håret ca 3 ggr i veckan nu enligt rekommendation och jag har använt ett balsam från Björn Axén (Care) men inte fan verkar håret må bättre och det ser värre ut än någonsin.

Jag tvättade håret igår kväll och vaknade i morse med helt flottigt hår och massor lossar bara jag drar genom håret med handen.

Trots detta ska jag ge det ännu en chans men jag ska byta balsam. Får se om det hjälper, annars lägger jag ner skiten.

Alla som har haft en kris i förhållandet vet hur det tär på en. Man oroar sig, man är arg, ledsen, besviken om vart annat. Man går med ständig värk i magen. Frågorna hopar sig i huvudet; Hur har det kunnat bli så här?

Vi har en kris nu. Den har pågått ett tag, det har legat sådär lite under ytan. De senaste veckorna har den fördjupats och jag funderar nu på att helt göra slut. Det är så sorgligt och jag är så ledsen, men ibland är det bättre att gå skilda vägar än att gå i ett destruktivt förhållande.

Jag har bestämt mig. Mina favvojeans har gjort sitt i mitt liv. Nu åker de ut. Snyft.

”Mamma ibland känns världen så upp och ner”, säger Alva och tittar fundersamt på mig över middagsbordet. ”Till exempel när glassbilschauffören är en kanin. Det är ju bara så fel”, fortsätter hon och jag kan inte annat än att hålla med.

”Men mamma, då kan det kännas tryggt att veta vad man ska göra i livet, så det blir lite ordning.” Jag börjar nu höja lite på ögonbrynen åt dessa funderingar. ”När jag spelar Olivia så säger hon ´det här kan du ju jobba med´, men det bestämmer ju inte hon, jag kan faktiskt göra precis vad jag vill för det har du sagt. Och jag ska bli frisör. Fast först ska jag bli mamma. När jag är mamma ska jag vara frisör också för man måste ju ha ett jobb när man har barn.”

Vad är det för ett barn jag fått?

Får ett mail idag med påminnelse om att söka pressackreditering inför Gothenburg Horse Show i tid. Längtar plötsligt vilt efter våren! Detta har nog aldrig någonsin hänt vid den här tiden på året, med julen för dörren och allt. Jag brukar älska hösten. Det är januari-mars jag gärna hade strukit ur almanackan för gott, när kylan är som värst, julen är över och det fortfarande är en evighet kvar till sommaren. Men det var något i detta mail som sög tag i mig och slungade mig fram till april månad.

Nu ska jag lägga upp planerna för Horse Show i alla fall. How nice.

Svaret är min man. Han kan allt om allt när det gäller fotboll och betting. Han håller på att bli bettingmannen med hela svenska spel-folket. Matematikerhjärnan och fotbollsdyrkan slås samman och voila, något bra för bettingvärlden har skapats.

De enda som inte applåderar varmt är jag och Alva. Vi orkar inte. Vi sitter och stirrar tomt framför oss medan vi låtsas lyssna på det viktiga i något lags försvar mot något annat lags anfallsspel. Eller nåt. Jag lyssnar som sagt inte.

 

Jag kan snart luta mig tillbaks och bara njuta av att få saker gjorda åt mig, för Alva kan allt själv. Måla nagellack, mocka och rida. Alla livets väsentligheter. My big girl.

(Tack Angelica och Tea för lånet av Rosine!)