Det här fotot är taget för ganska exakt 5 år sedan. Det är ett helt liv sedan. Bokstavligt talat. Ungefär en månad efter det klickade i kameran och fotot blev till, klickade det till i min mage då Alva kom till. Alltså, ett helt liv sedan.
Allt har hänt sedan det här fotot. En del jobbigt, men mestadels fantastiska saker, som min dotter, hästar och nya jobb. Ändå kan jag känna att jag längtar tillbaks till just den där stunden då fotot togs. Är jag otacksam då?
När Martin frågar mig om jag vill lägga mig i sängen och kolla på en film med honom och jag först är på vippen att säga något snorkigt men ändrar mig och känner att jag får bjuda till lite och säger ”ja gärna” och sedan föreslår en film om Coco Chanels liv istället för De omutbara, och han säger ”visst” och efter den tre timmar långa rullen säger att den var värd att vara vaken så länge för, då undrar jag om vi blivit experter på att undvika konflikter eller om det är det här som är äkta kärlek?
”Ey, yo! E de´fortfarande inne med stooora sunnisar eller?” 
Nu består vår familj av en westernryttare (som inte ens är rädd för kor längre), en stalldräng och en kusk som kan köra matvagnen.
Dags för egen ranch?
När jag satt försjunken i mitt arbete, djupt koncentrerad på intrigerna i storyn jag skriver just nu, hörde jag plötsligt ett konstigt ljud. Det lät som något stort som fladdrade för livet. Något som dunkade mot fönstret i vild förtvivlan. Något mycket större än en fluga.
Det visade sig vara en fjäril. En vacker fjäril med ringar på vingarna i de mest intensivt blå tonerna. Jag blev förvånad, jag trodde att fjärilar gjort sitt för säsongen? Uppenbart hade den här individen snurrat till kalendern i alla fall. ”Men hur har den kommit in?!” undrade jag på bästa Ronja Rövardotter-manér.
Det lär jag aldrig få veta. Vad som var viktigare var huruvida jag skulle släppa ut det lilla livet eller inte. Jag menar, i minusgrader lär den inte överleva länge. Jag bestämde mig i alla fall för att det är bättre att dö i frihet än att leva i förtvivlad fångenskap och så öppnade jag fönstret och såg den fladdra iväg. Jag hoppas att den dog lycklig.
På tal om fångenskap och förtvivlan, är det någon som har en bra idé om hur man kan hjälpa Dawit Isaak? Jag tänker på hur vi ska ha mysfredag här och undrar lite över hur länge sedan det var han fick träffa sin familj. Det känns inte bra i varken hjärta eller mage. Alltså: Hur kan man hjälpa?