Alva har varit hängig i helgen. Ni vet så där snorig som bara ett litet barn kan vara, hostar så att ögonen nästan ploppar ut och lite lagom med feber. Så ungefär.

I morse var hon förvisso piggare, ingen feber, nästan ingen hosta, men fortfarande barnsnorig och hängig. Morsan fixade biffen med ett samtal till dagis och så stannade barnet hemma. Jag tyckte det var på sin plats att vi spenderade lite kvalitetstid tillsammans och hur gör två tjejer det bättre än genom att dra ner på stan för fika och bio? 3D-premiär för barnet. ”OH MY GOD, de sätter sig ju i knät på mig!” utbrast barnet och sträckte sig fram för att klappa figurerna på bioduken.

För övrigt kan jag säga att James Bond kan slänga sig hur han vill, Alva är ändå coolare.

Föraktar mig själv så jävla mycket nu. Sitter med ena handen i godispåsen trots att jag mår illa av det. Jag har sagt till mig själv på skarpen flera gånger och nyss riktigt röt jag åt mig att ”LÅT BLI!”, men det hjälpte föga. Vad är det för fel på mig? Skäms jag inte?

Jo då, jag skäms. Men mitt sockerberoende är starkare än behovet att gömma mig i en skämskudde. När jag slutade röka för 15 år sedan var det aldrig något större problem. Motivationen var stor. Rökning dödar, det luktar äckligt och det är dyrt. Dessutom påverkade mitt val att röka även andra i min närhet eftersom de fick ta del av röken de också. Nemas problemas att lägga ner. Men godis, det är något annat. Det dödar inte så där på samma sätt som rökning, även om det är i högsta grad onyttigt. Det luktar inte äckligt. Det påverkar ingen annan. Dyrt  är det visserligen, men inte som cigaretter. Major problemas att lägga ner.

Men nu, nu tar jag sista biten. Jag lovar. För pengarna jag sparar på att inte köpa mer godis ska jag köpa en ny sadelgjord till Easy. Och så ska jag resa någonstans med familjen. Det borde väl kunna motivera mig. Eller?

Ungefär så började dottern dagens konversation med sin mor. Jag tycker att barn borde vänta tills modern gnuggat sömnen ur ögonen innan de ber om något som innebär att densamma inte kommer att få sova på ytterligare si så där fyra till fem år.

”Varför vill du det då gumman?” lyckades jag pressa fram.

”För då kan jag lära henne att hon inte får ta mina saker och så kan jag säga att hon ska vara tyst så att jag kan sova och så kan jag lära henne hur man sitter och äter vid bordet. Och så kan vi dansa. Men om jag inte får en lillasyster så vill jag i alla fall ha en katt och den ska heta Emelie för det är det finaste namnet jag vet. Som min moster, hon heter Emelie, visste du det?”

Man måste bara älska dem, det måste man. Även när de kommer klockan halv sju på morgonen och ber om systrar och katter. Jag förklarar för barnet att vi nog inte kan ha en katt eftersom pappa är allergisk.

”Äsch pappor, de är utbytbara.”

”…”

 

Sitter i soffan och försöker att inte känna mig helt död. Tar hjälp av program som The Big Bang Theory, Kockarnas kamp (?) och Hela Sverige Bakar. Slås av hur jäkla osympatisk tanten i juryn till bakgänget framstår. ”Usch” och ”Hua” används frekvent. ”Diss” säger jag.

Fick nys om det här YouTube-klippet förresten. Är det alltså så här ett folkrockband låter? Enligt Allehanda Nöjes recensent skall bandet, Mumford & Sons, vara något alldeles extra och de får högsta betyg. Tydligen händer det inte så ofta. Kunde vara värt att lyssna på tänkte jag. Hiss eller diss? Bedöm själva.

Vi brukar alltid köra någon form av rapportering efter Alva är lämnad på dagis. Så där så att den som inte lämnat vet att man inte villat bort sig på vägen, råkat lämna av barnet på jobbet och själv satt sig i läshörnan på dagis eller något annat mindre lämpligt.

Idag meddelade jag ”det gick bra” till Martin, varpå jag i princip la på luren igen. Inte riktigt men nästan. Det tog ungefär tre minuter, sedan ringde han upp igen.

”Varför är du så kort?” frågade han med aningens oro i rösten.

”Jag är väl inte kort, jag är 166 cm”, svarade jag. Då var han nöjd igen och kunde jobba på i lugn och ro.

Här är en annan form av kort.