Bästa vännens besök är över och farmor och farfar (Alvas) har fått ta hennes plats. De skall vara här ett par veckor framöver och det är vi naturligtvis glada för. Familj och vänner är otroligt saknade här nere, det går inte att orda om. Alva är den som tar det hårdast och som saknar alla de där hemma allra mest, även om vi alla går med en lite gnagande längtan efter de vi lämnat. Med alla menar jag förutom Alva även mig själv. Maken spenderar ju den mesta tiden i Sverige så han kvalar snarast in på listan över de saknade.

Nu fyller vi dagarna med prat och skratt och sightseeing. Vi måste ju naturligtvis visa upp allt som betyder något för oss här nere och sådant som vi tycker är fint och mysigt. Dessutom börjar en av årets största ferior i morgon och varar en hel vecka. Hej då sömn! Att bo mitt i stan har sina fördelar men också klara nackdelar…

På onsdag är barnen lediga från skolan och det utnyttjar vi genom att ta en dagstripp till Gibraltar eftersom svärföräldrarna så gärna vill dit. Det går bussresor härifrån på onsdagar och fredagar så vi passar på att ta en av dem. Då slipper man också de långa köerna för att ta sig över gränsen. Annars är det nästan smartast att parkera på spanska sidan och promenera över till Gibraltar. Att sitta i timmar i kö för att få med sig bilen in känns helt klart ovärt.

Jag har fått många förfrågningar på om jag kan lista vad jag tycker är de mest positiva respektive negativa sidorna med att bo här nere nu när vi varit här ett tag. Det kan jag och ska jag, fast om ett tag. Känner att jag vill suga på det lite till först, men håll ögonen öppna, jag lovar att ge min syn på det hela innan oktober är slut.

Återigen överöses jag med åsikter som mer eller mindre går ut på att jag borde byta namn till fröken duktig. Anledningen tycks vara för att jag varken röker eller äter kött. Då är man tydligen väldigt duktig. Bättre än andra. Man skall vara glad för att andra inte dömer en (att man inte röker och äter kött) på samma sätt som man själv dömer de som röker och äter kött, något jag inte riktigt får ihop av flera anledningar, en av dem den helt uppenbara, nämligen att de som vräker ut sig detta i en tämligen aggressiv ton helt uppenbart precis har gjort det, alltså dömt mig.

Allra först vill jag säga tack. Jag är uppriktigt förvånad, men samtidigt (nästan) smickrad, över att så många människor, fortfarande idag, 2015, tycker att man skulle vara bättre eller duktigare än andra om man inte röker eller äter kött. Jag kan inte med rätta hävda att jag är särskilt bra på sådär värst många saker så om jag kan kalla mig duktig för att jag låter bli cigaretter och kött så tar jag åt mig det, även om jag för mitt liv inte förstår vari det duktiga ligger. Det är inte som att det är särskilt svårt att säga nej till något av det. Inte egentligen. Inte när man vet vad det gör med den egna hälsan, med miljön och med djuren om man istället säger ja till detsamma. Jag har när jag befinner mig i vårt hus i Göteborg svårare att klara mig utan bil, av olika anledningar som jag inte tänker gå in på nu, även om jag vet att detta är förkastligt för miljön. Därför betalar jag gladeligen lite extra i skatt för bensinen. Som något slags tafatt försök till kompensation. Att köra bil är ingen mänsklig rättighet, det är något jag väljer och då får jag också betala priset. Mitt val att köra bil påverkar ju faktiskt i allra högsta grad andra människor som också lever här på vår jord. Det är egentligen inte alls min ensak. Att då betala lite extra och dessutom skippa köttet som är en ännu större miljöbov än trafiken är en lätt sak. Om någon vill kalla mig duktig för det så är jag som sagt visserligen mycket förvånad, men tackar ändå. Man tar de ”komplimanger” man kan få antar jag. Bäst att lägga till att jag mycket väl förstår att orden om fröken duktig inte alls är menade som komplimanger, men man kan ju alltid välja att höra det man vill höra, eller hur.

För det andra så måste jag säga att jag skrattar rätt gott när jag hör och läser om hur redig jag är som är så hälsosam. Maken min skrattar ännu högre. Visst, maten jag äter är hälsosam, jag har en nyttig kosthållning, det är sant. Jag använder inte tobak eller nikotin, jag dricker inte kaffe eller svart te och jag dricker mycket måttliga mängder alkohol. Jag skulle säga att jag kanske dricker sammanlagt 1 ½ – 2 flaskor vin om året. Max. Tilläggas bör att vin är den enda form av alkohol jag dricker, förutom något glas med mojito var femte år eller så. Så långt är väl allt gott och väl vad gäller nyttigheter. Men ungefär där tar det också stopp. Jag äter både godis och bakverk och avverkar en glass om dagen sommartid. Jag tränar aldrig mer än att jag går promenader. Jag håller inte ens på med hästar och ridning längre och får alltså inte ens någon smygmotion på det sättet. Jag hinner inte med någon yoga och jag tränar inte dans. Ingenting. Dessutom är min riktigt stora akilleshäl coca-cola. Japp, ni läste rätt. Den mest skadliga, värsta drycken av dem alla. Att säga att jag är så värst hälsosam är med andra ord att ta i i överkant.

Jag säger tack, men egentligen tycker jag mest att det är otroligt sorgligt att så många tycker att mitt avståndstagande från kött- och tobaksindustrin är så anmärkningsvärt att det behöver stötas och blötas så till den milda grad i dagens ”upplysta” samhälle.

Alla som känner mig vet min inställning till människor med annan härkomst än Sverige. Alla som känner mig vet att jag i själva verket inte bryr mig ett dyft om varifrån människor kommer, vilken sexuell läggning de har (ärligt talat, hur skulle det på något sätt vara min angelägenhet vad vuxna människor som tycker om varandra har för sig i sängen?!), om de är killar eller tjejer, rika eller fattiga, berömda eller okända för allmänheten. För mig är alla de samma, precis lika mycket värda. Jag försöker göra mitt allra bästa för att utgå från handlingar när jag avgör huruvida jag gillar någon eller inte. För självklart är det så att jag inte går omkring och älskar alla, det hade gjort mig till en övermänniska och någon sådan är jag då rakt inte, tvärtom.

Eftersom det ändå är så att jag inte ser härkomst, kön och social status när jag träffar människor så höjde jag något förvånat på ögonbrynen när jag för en tid sedan blev kallad för en jävla rasist av en yngre kille på stan (i Sverige). Bakgrunden till utspelet var att jag la mig i när den unge herrn drog och slet i en lika ung tjej och kallade henne för jävla fitta. Ett beteende som är så långt ifrån ok det kan bli, alldeles oavsett vem man är och varifrån man kommer. Jag försökte lugnt och sansat, så gott det nu gick eftersom jag var mäkta förbannad redan från början på grund av beteendet mot tjejen, förklara att det inte hade något att göra med rasism. Ett förkastligt handlande är lika illa alldeles oavsett varifrån den som agerar kommer ifrån. Jag har dessutom lagt mig i på samma sätt när det rört sig om människor som tydligt inte haft ett spår av utländsk härkomst i sig. Då har jag av uppenbara skäl inte kunnat kallats för rasist, men väl andra saker.

Varför skall en del människor vara så otroligt snabba med att dra paralleller till vad man tycker om människor av olika slag när man ifrågasätter eller förkastar ett handlande? Det är ju det personen gör som är fel, inte personen i sig. Nu vill jag passa på att inflika att jag själv i allra högsta grad har behövt sägas till massvis av gånger, jag är på intet sätt guds bästa barn och har framför allt inte alltid varit det när jag var yngre. Jag vågar hoppas på att jag faktiskt lärt mig ett och annat med åren och jag är inte samma människa idag som jag var ens för ett år sedan, än mindre för tjugo år sedan. Men jag begår precis som alla andra fatala misstag och beter mig då och då illa än idag. När jag gör så, oftast utan att vara helt medveten om det själv, så önskar jag att andra ger mig en åthutning så att jag vaknar till och inser vad jag håller på med och kan förbättra mig. Om jag hade betett mig riktig ordentligt illa och faktiskt på allvar skadat människor hoppas jag att någon skulle tagit tag i mig och fått mig på andra tankar illa kvickt. Jag hade säkert inte tyckt om det det allra minsta, inte just då, men i längden skulle jag varit tacksam, det är jag tämligen övertygad om. Det är aldrig roligt att bli tillrättavisad eller ens motsagd, det är inte heller alltid kritiken är befogad och värd att lyssna på, men när den är det hoppas jag innerligt att jag kan hitta tillräckligt mycket ödmjukhet inom mig att jag faktiskt kan ta till mig det och ändra mig.

Hur kommer det sig att jag skriver det här? Jo för att det måste bli ett slut på allt gap om rasism å ena sidan när någon känner sig utpekad till att ha gjort något fel och att å andra sidan ropa att det är ”invandrarnas” fel när något har hänt som inte borde hända. Vi begår alla fel, en del värre än andra. Vi behöver alla tänka till både en och två gånger här i livet och faktiskt ändra vårt beteende. Vi är alla människor. MÄNNISKOR! Varken mer eller mindre. Det är våra handlingar man kan klanka ner på, döma, förkasta, inte vårt ursprung. Jag skiter fullständigt i vem som gör det, att våldta, misshandla, döda, skada, förnedra, kränka, hota eller på annat sätt inskränka någons frihet är alltid fel, helt oavsett vem som gör det.

Man skall inte uttala sig i termer som kan härledas till att man önskar en annan människa död, det skall man verkligen inte. Man skall inte hota och man skall inte säga eller skriva att man tycker att någon förbrukat sin rätt att leva. Absolut inte. Men när Breivik säger att han tänker hungerstrejka sig själv till döds i protest mot de omänskliga förhållanden han lever under i fängelset så kan jag bara känna och tänka att ”fine, go ahead. Do it”. Jag är inte större människa än så. Ungefär samma sak känner jag när jag läser om människor som våldtagit och på olika sätt skändat, kränkt och misshandlat barn.  Kanske måste jag jobba lite med den sidan av mig själv, den som säger att man inte längre har rätt att existera när man begår sådana vidriga avskyvärdheter.

Det var en dyster start på en annars mycket trevlig morgon. Vi har fått ännu mer finbesök från Sverige, den här gången i form av våra grannar i Göteborg, tillika en av Alvas bästa kompisar. Behöver jag säga att hon är överlycklig? Så fint att se dem gå med armarna om varandra på stranden igår kväll. Hjärtsnörp!