Vi har haft finbesök av min kära far och farfar. Ingen av dem har varit utanför Norden på en väldans massa år, så det var extra kul förstås att de kom ner och hälsade på oss nu och fick boosta med lite sol. Vi saknar visserligen väldigt mycket hemifrån, men kan väl inte direkt säga att vädret är en av de sakerna… Att kunna gå rätt ut utan att bylsa på sig en massa kläder innan (och sen ändå frysa) är något av det vi uppskattar mest med att vara här nere i Spanien. Vi, både Alva och jag, avskyr att frysa. Maken fryser aldrig så honoham kan man liksom inte gå efter. Han är en sån där anpassningsbar (vad gäller väder) människa som älskar både värme och kyla. Barnet och jag vill gärna ha det lite lagom (vem hade kunnat ana att jag gillar något som kallas lagom?!), ungefär 24-25 grader sådär.

Självklart har vi varit runt och visat omgivningarna, som Mijas Pueblo och alla små mysiga bakgator och gränder och torg som finns överallt. Pappa har till och med badat flera gånger om dagen. Han har inte badat utomhus på rätt många år annars. Och då är Medelhavet precis här vid Fuengirola inte ens särskilt varmt just nu. Våra försök till att vara guider har försvårats något av att Alva fått sin första riktigt rediga förkylning sen i våras. Typiskt. Man kommer inte undan skiten ens här nere. Tvärtom så tycks virus och bakterier och skräp frodas rätt bra och sjukdomar som influensa, förkylningar och magsjukor går runt runt på skolor och arbetsplatser. Vill man flytta söderut för att hålla sig friskare skall man nog vara pensionär eller ha tillräckligt med pengar för att inte behöva jobba och inte ha barn i skolan, så att man bara kan vara ute hela dagarna och inte vara instängd med smittoämnen.

Nu har i alla fall pappa och farfar åkt hem igen och vi väntar på nästa vända besökare. Fullt hus hela tiden. Underbart.

Jag slutar aldrig att förvånas över de helt absurt överpråliga utsmyckningarna som de katolska kyrkorna är försedda med. Till och med mycket gamla små stenkyrkor är befläckade med guld och silver och rysch pysch  högt och lågt. Och som om det inte vore nog har man på många ställen upprättat små butiker där man säljer krimskrams och allmänt bråte till turister och besökande i samma byggnad som själva kyrkan.

Om man nu tror på bibeln och hängivet följer den, borde man då inte ha läst den delen där Jesus visade helig vrede? Om jag minns rätt så var det till och med en av de få gånger han blev sådär arg. När var det? I vilken situation? Jo, just när köpmän stod och sålde saker i templet, när man blandade ihop pengar och rikedom med förhållandet och närvaron till Gud.

Jag får liksom inte riktigt ihop det hela… De tänker på ett annat sätt hörde jag någon säga häromdagen angående katoliker och de myckna utsmyckningarna och allt prålet. Ja helt uppenbart. På ett annat sätt än Jesus till på köpet.

 

Observanta och noggranna människor påpekade snabbt att jag ju inte la ut någon bild på de nya familjemedlemmarna. Jag har faktiskt inte presenterat dem närmare alls. Ganska oförskämt av mig, det kan jag hålla med om.

Våra nya, fyrbenta, vänner heter Bobbi och Samwise, alias Sam. Ras är oklart, någon mix av terriers är en mycket kvalificerad gissning. De har päls som inte fäller i alla fall, så mycket vet vi. Veterinären har också fastställt att de är släkt, troligtvis far och son. Samwise, Sam, som är den eventuelle fadern, är ca fem år gammal. Bobbi är ungefär två år. De hittades fastbundna vid en port, hungriga och törstiga, såriga och mycket smutsiga. De togs till ett ställe som ”tar hand om” hemlösa hundar, ett sånt där ställe där de små liven tyvärr ofta hamnar ur askan i elden. Dessa små stackare låstes in i en bur med cementgolv där de fick göra alla sina behov. Golvet spolades då och då av med en slang som man höll in genom gallren och man passade då även på att spola av hundarna som skrikande av rädsla förgäves försökte komma undan. Ut kom de aldrig. Detta gudsförgätna ställe stängdes sedan ner men Bobbi och Sam lämnades kvar, ensamma. En engelsk dam blev deras räddning. Hon vägrade lämna dem kvar, så hon fick ut dem och tog med dem hem till sig. Hennes hem är en helt fantastisk finca ett par mil härifrån Fuengirola och där tar hon emot djur som behövt räddas: hundar, hästar, åsnor och alla möjliga djur.

Och det var där, hos den härliga brittiska damen, som vi hittade dem. Av en händelse hade vi åkt dit och där var de. Vi möttes och vi visste. Bara sådär. Det hade inte med några blödande hjärtan att göra, jo visst blödde de för djurens öde, men det var inte därför vi kände att de här hundarna skulle hem till Sverige. Det var något annat som jag inte kan förklara. De liksom bara hörde till, på en gång.

Så, några besök, en massa kontroller, blodprov, vaccinationer och några ifyllda formulär senare är hundarna nu officiellt våra och skall få flyga hem till mina föräldrar. Där skall de få bo och bli älskade och få vara hundar i en familj istället för hundar på gatan eller hundar misshandlade och inlåsta av människor utan hjärta och empati.

Livet handlar för mig om utveckling. Inte bara, men också. Min största rädsla är att inte våga ta de chanser som kommer i min väg, att stanna och sluta utvecklas. Då menar jag inte att man inte behöver stanna upp och bara vara i det som är nu ibland, det i sig är en konstform som jag har relativt svårt att behärska många gånger, men att bli fast i gamla mönster och inte ta mig framåt är något jag skyr som pesten.

Ibland möter jag människor som jag inte träffat på kanske tio år eller mer och de säger att jag är mig väldigt olik nu och då. Det kanske inte är menat som någon komplimang, vad vet jag, men jag är ändå väldigt glad för att jag inte är samma människa nu som för tio år sedan. Grundkärnan är förmodligen detsamma, men jag hoppas ju innerligt att jag samlat på mig tillräckligt med erfarenheter och upplevelser för att ha gått vidare nu jämfört med för tio år sedan. Vi behöver inte ens gå så långt tillbaks. Den människa som sitter här och skriver i detta nu är inte ens samma person som den jag var för ett och ett halvt år sedan. Det har hänt så mycket, jag har drabbats av och tagit mig igenom svåra saker, jag har tvingats till hjärtslitande separationer och förluster av individer som betydde mycket för mig, jag har tagit beslut om och flyttat utomlands med mitt ”lilla” barn och jag har nu fattat nya beslut som kommer ta mig ut på nya äventyr i livet. Underbart tycker jag. Inte alla jobbiga saker som har hänt förstås, men nu är de historia och jag har blivit starkare och mer erfaren på köpet.

En del människor ojar sig något över att mitt liv är så föränderligt. Jag kan inte annat än att hålla med, det händer väldigt mycket i mitt liv och jag väljer att låta det göra det. Jag vill ha det så. Hela min familj trivs med det och mår bra av det och då är det ju bra för oss. Alla vill inte ha det så och det får stå för dem, men vi vill leva våra liv med öppna dörrar och kommer nog aldrig att staka ut en motorväg för oss själva och sedan blint följa den utan att ta en enda avstickare åt något håll för att se vad som finns att uppleva på de mindre vägarna. Det är inte så vi fungerar.

Så här sitter vi nu, rätt taggade på att få sätta tänderna i det nya vi kommit fram till och kommer dela med oss av så småningom. Just i detta nu har vi i alla fall kommit fram till att omprioritera för stunden och försöka göra allt vi kan för att vara goda medmänniskor och hjälpa människor på flykt och individer i nöd på alla sätt vi kan.

September är en höstmånad hävdar Alva bestämt och nu när hon snart väntat halva denna första höstmånad är det hög tid att börja använda scarf. Att det fortfarande är tillräckligt varmt för att man skall känna sig lätt klibbig i shorts och linne klockan halv nio på kvällen bekymrar henne inte det mista, är det höst så är det. Hur skall det gå när vi mitt i svinkalla svenska vintern drar till breddgrader där det är sommar året runt? Jag menar, ännu mer sommar än vad det är i Spanien på vintern. Kommer hon ändå att dra på sig vinterkläder, för det gör man på vintern? Puh, svettiga tanke!

Jag är engagerad i och brinner för både djur- och människorättsfrågor. Jag har svårt för att blunda för andras öden, de som har haft mindre tur i lotteriet om var och till vad man föds. De som inte kan prata för sin egen sak, de som är utsatta och utlämnade. Förmodligen började det redan när jag var barn, eftersom mina föräldrar brann för samma sak och visade det i handling på en mängd sätt. Dessutom har jag en syster som hamnar i ”facket” utsatta människor på grund av funktionsnedsättning och svåra perceptionsproblem. Detta medför att jag på mycket nära håll sett hur saker och ting fungerar (eller inte fungerar) och hur man blir bemött när man inte kan sälla sig till gruppen av ”normala” eller tillhör en grupp som inte anses tillföra särskilt mycket till samhället. Jag vet också att både du och jag kan hamna där imorgon eller nästa vecka eller om tre år, även om vi är friska och krya idag, så vi borde inte känna oss så jävla överlägsna andra. Jag har sett stora företagspampar som hamnat helförlamade i rullstol för resten av sina liv efter olyckor på semestern och tidigare friska människor som plötsligt slås ut av sjukdomar. Vi skall inte vara så himla kaxiga, det är en sak som är säker.

Hur som helst, detta är något jag brinner för som sagt, precis som jag också älskar inredning, mode, film, tv-serier, litteratur, att resa och andra mer ytliga saker. Men på något sätt tycks det reta folk rätt avsevärt att jag tar ställning för djuren och de som har det sämre än oss. Jag kan inte för mitt liv förstå varför. Säger jag att jag är vegetarian så möts jag av rynkade näsor eller flackande blickar i vanliga fall, rent aggressiva eller åtminstone hånfulla verbala attacker i värsta. Säger jag att jag vill göra skillnad för djuren som utsätts för djurförsök eller hålls fångna för människors nöjes skull så möts jag av tystnad eller kommentarer att det är ju bra men det är viktigare att hjälpa människosläktet först. Säger jag att jag engagerar mig i att hjälpa människor som är på flykt, svälter eller dör till följd av att de inte har rent vatten så säger folk att ja, jo, men man kan ju inte rädda alla och man måste ju leva sitt eget liv eller man skall hjälpa sina egna först. Säger jag att jag engagerar mig i frågor för att hjälpa människor med funktionshinder, hemlösa eller barn till människor med så stora problem att de inte kan ta hand om barnen själva, så säger folk att ja men tänk på äldrevården då vad hemsk den är, där borde man göra något. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger eller gör, det är alltid en felprioritering enligt många andra. Eller så smäcker man upp den här, min favorit, i ansiktet på mig: ”Jaha vad duktig du är då!”

Hörni, jag gör inte det jag gör för att vara duktig. Herregud. Jag läste någonstans någon som mycket klokt skrev att mitt behov av att hjälpa betyder ingenting ställt mot andras behov av att få hjälp. Att jag mår bättre av att göra något är en positiv bieffekt av det som är det väsentliga: att mina handlingar bidrar till en förändring, en förbättring, för någon annan. Jag gör det inte för att vara duktig. Jag gör det för att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag inte gjorde det. Om jag levde på i mitt jämförelsevis bekymmersfria liv med alla bekvämligheter jag kan önska mig och lät bli att agera av ren och skär bekvämlighet. Jag är ungefär så långt ifrån perfekt man kan bli. Jag kämpar med känslor som avundsjuka, mindervärdeskomplex, bekvämlighet när det kommer till frågor som att orka träna, otålighet och brist på tålamod och uthållighet och en mängd andra saker. Det finns tusen saker för mig att kämpa med med mig själv och min personliga utveckling. Jag är verkligen inte duktig.

Jag vill inte gnida in mina handlingar och mina principer, mina val, i någon annans ansikte. Jag inspirerar gärna, men hur man väljer är upp till var och en och inget som går att tvinga på andra. Däremot kommer jag fortsätta berätta att jag väljer att vara vegetarian av tre anledningar: För min egen hälsas skull, för djurens skull och för miljöns skull. Jag kommer fortsätta bojkotta alla företag som jag vet använder sig av eller ligger bakom djurförsök. Jag kommer fortsätta jobba för att vilda djur inte skall agera underhållning åt människosläktet. Jag kommer fortsätta försöka hjälpa mina medmänniskor på alla sätt jag kan. Helt oavsett vad andra tycker om det. Även om jag blir kallad pretto, duktig flicka, översittare, överengagerad och vad det än kan vara. Helt oberoende av ifall andra kanske känner sig trampade på tårna eller får känslan av att de också borde men inte gör och fy vad jobbigt. Det får stå för dem. Jag kan inte ta ansvar för ifall andra känner det som om de inte gör nog. Det är inte jag som säger att de inte gör nog, det är deras egna ord i så fall. Jag kan inte låta bli att göra vad jag känner är rätt bara för att andra inte orkar eller vill göra samma sak. Var och en agerar utifrån sina egna möjligheter och jag tycker inte sämre om någon bara för att de inte väljer precis samma saker som jag. De kanske gör annat som jag inte klarar, det vet jag ju faktiskt ingenting om. Däremot kan jag tycka det är märkligt och föga beundransvärt när människor som mycket väl skulle kunna göra massor inte gör ett smack. Jag har hur som helst ingen som helst rätt att döma andra och jag skulle uppskatta om folk slutade döma mig för att jag vill göra vad just jag kan. Det jag gör är långt ifrån tillräckligt på många plan, men jag försöker i alla fall göra något.