”Räddning för strandhåret” läser jag i Aftonbladet. Rubriken alltså, längre än så kommer jag inte innan jag hejdas av mitt eget gapskratt.

HAHAHA säger jag och tittar ut på spöregnet. Samma regn som har dominerat sommaren. Samma regn som bara har gett vika för fyra dagar med sol. Fyra dagar på stranden tror jag att håret klarar utan mirakelkurer.

Enda anledningen till att behöva kurera håret just nu är väl om det börjat mögla av fukten. Eller om man fått ett ryck och gått ut och rullat sig alldeles förskräckligt mycket i leran. Eller kanske om man kravlat omkring, full som ett ägg eftersom man måste döva smärtan av den förlorade sommaren på något sätt, i vattenpölarna och fått hårförgiftning av det orena vattnet på vägarna.

Aftonbladet, jag tror ni kan slopa ”Räddning för strandhåret”.

Jag ska inte säga att jag inte gillar sport för jag likar ju ridning och det räknas än så länge, av de flesta i alla fall, som en sport. Det finns en del nissar som påstår annat, men vem bryr sig om dem? Alltså, jag gillar viss sport, men jag tycker inte om tävlingar. Det är så sorgligt alltihop, så många som kämpar och de flesta måste förlora medan bara en (eller ett lag) vinner. Ledsamt.

Jag brukar hävda att jag inte ens uppskattar spänningen. Inte ens på OS. Det skulle möjligen vara vissa delar av friidrotten då kanske, men nu för tiden känns det också rätt visset. Men i själva verket är det inte sant. De gånger jag suttit som publik på tex Horse Show har jag bitit på naglarna, ta mig fasen till och med på knogarna, när Sverige ridit. När RGB hoppade i Scandinavium i februari kunde jag knappt titta ens. Spänningen är olidlig och jag rycks med totalt. Varför kan jag då inte erkänna det? Jag vet inte. Kanske är det för att jag då av min man skulle tvingas titta på all sport, till och med damfotboll och handboll, som är bland det tråkigaste jag vet. Eller så beror det på något annat.

Just nu, i dessa OS-tider, håller jag tummar och tår för alla som är med och slåss om medaljerna. Problemet är då att jag blir lika glad för alla som gör bra prestationer och rörs till tårar när engelska barn och fruar springer in på banan för att gratulera vinnare, men jag gråter en skvätt även för alla de som inte tar sig ända fram. De har ju kämpat lika väl. Oh besvikelse! Nä, tävlingar är inget för mig. Inte egentligen.

Nu ska jag titta på Lisen och de andra. Kom igen! Kämpa!

Jag fick en bild av Martin. Han gör nässelsoppa. Jag vet inte riktigt, men det känns som att man brukar sträva efter att ha soppan kvar i mixern, alternativt hälla upp den lite fint i en skål och äta den, inte smeta ut den på köksväggen. Men vad vet jag. 

Jag modifierar gympaövningen plocka kulor med tårna till att plocka äpplen, för de var fasen inte stora. Men väldigt goda!

Jag ber Martin göra frukost. Alva tycker inte det är någon bra ide. ”Det klarar han inte”, säger hon.
Jag förstår inte denna misstro mot hans förmågor. Martin är bra på många saker. Kanske inte just att ta fram frukost, eller att skynda sig, men annat. Jag ber Alva räkna upp saker hennes far är bra på. ”Titta på sport”, säger hon och himlar med ögonen.
Jag kan inte säga emot detta, han är bra på att titta på, och framför allt kommentera sport. Men han är också bra på matte, att kompostera och sortera sopor och andra viktiga saker. ”Säger du det så”, suckar Alva och går därifrån. Jag ger upp och övergår till att fundera över var ungen får allt ifrån.

En stund senare sitter vi trots allt vid ett dukat frukostbord. Jag ber Martin gå och stänga av nyheterna som står på. Jag orkar inte höra om krig och döda barn när jag äter. Martin suckar och reser sig med ett ”stackars mig!”
Alva höjer huvudet från flingorna och frågar vad han sa. ”Stackars mig”, säger Martin igen. ”Vad sa mamma till dig?” säger barnet genast och jag undrar vad för slags hem det här egentligen är och hur dyra psykologräkningarna kommer att bli för barnet som måste ha rätt undermåliga föräldrar.

Vi pratar om olika saker man kan göra när man har fyllt 18 år, som att ta körkort, gifta sig och hamna i fängelse. Alva frågar när hon blir 18, hon vill gärna gifta sig snart.
”Om 14 år” svarar jag och ler. Inom mig höjs pulsen lite och jag hoppas, hoppas, hoppas att hon inte tänker gifta sig så ung.
”14 år!!!!!!” utbrister Alva och spärrar upp ögonen. ”Då är jag ju lika gammal som morfar Herbert och dör snart!” fortsätter hon och kastar sig baklänges ner på soffan med ett stön.
Morfar Herbert dog typ 97 år gammal. Om hon tycker att 14 år är så lång tid måste jag vara en relik vid det här laget.

Alva är inspirerad av gymnastik på bom. I modifierad form förstås, men alla är vi barn i början.