Om man är ute och kör bil och efter en stund måste köra åt sidan och stanna, precis som ett tiotal andra bilister, för att man inte ser ett smack trots hyperstressfart på vindrutetorkarna, ja då tycker jag att det regnar överdrivet mycket.

Om man sedan hinner bli jag-kan-vrida-ur-kläderna-och-skapa-en-sjö-blöt på de tre meter det är från parkeringen till ytterdörren, då tycker jag nästan att det börjar bli löjligt.

Annars kan jag tycka att regn är lite mysigt. Man kryper upp under en filt i soffan och dricker te, eller för all del varm choklad, och ser en riktigt bra film, eller läser en bok. Men det jag tycker bäst om är det här.

Läser i Aftonbladet om att stress kan döda Sabine. Jag känner själv samma sak ganska ofta. Särskilt runt matdags. God damn it vad jag tror att jag ska dö då, på fläcken, rätt av. Inte svältdöden, det är svårt att dö på sådant sätt vid ett dukat bord, men tjatdöden. Är det inte Alva som tjatar på mig om någon Hello Kitty-tidning eller sina längdhoppsmeriter (hon hoppar ca 130 cm, det är rätt stort) så är det jag som tjatar på henne.

Sittkvarpåstolenochätdinmatnejdufårintetaenglassdrickliteocksåmenätnåtdåsittpåstolen ända tills jag ger upp och säger att hon ska ta en nektarin och sätta sig i soffan så länge. Tills jag har fått i mig något och orkar med. Eller tills hon har blivit gammal nog att inse att det är bra att äta.

I kväll tog vi en paus från tjatet vid matbordet och stressdöden, Martin och jag. Vi åt på ett ställe där toaletterna luktade fräschare än själva restaurangdelen, som i princip luktade utspilld öl och inpyrd rök. Men vad gör det när man sitter i solen på uteserveringen?

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den totala frånvaron, men OS har börjat ni vet. Eftersom jag egentligen inte är intresserad av OS, även om invigningen var fantastisk, så kan jag inte förmå mig att skriva fyndiga inlägg om blaha blaha´s prestationer eller blaha blaha´s tider eller andra blaha blaha saker. Men se eländet måste jag ändå.

Idag har det varit lite roligare, fälttävlan är gastkramande och nervpirrande så det räcker till. Såg delar av terrängen igår, bland annat när Ludde red. Vad modiga dessa hästar och ryttare är! Idag satt vi och bet på knogarna hela familjen och Martin skrek så att Alva fick ont i öronen och bad honom lugna sig. Det är inte klokt vad barn får stå ut med i dessa OS-tider. För övrigt kan jag som en passus berätta att Martin red idag. Mer om detta, bilder och så, här eller för att vara mer specifik här.

För övrigt har det varit hästar för hela slanten här den senaste tiden, förutom när jag jobbar då. Det ska jag inte tråka ut er med här utan det får ni läsa om i länkarna ovan.

I onsdags hade vi en jag-vill-aldrig-åka-hem dag i Varberg. Alva hade kompis med sig och alla var glada och njöt av dagen.

Igår hade jag och Alva en jag-vill-aldrig-åka-hem dag i Sotenäs med mina gamla kompisar Anna och Caroline och deras barn.

Bilderna får tala för sig själva.