Jag har kommit på ett knep som alla ni som, liksom jag, döööör lite efter ungefär 1,5 km och ger upp helt efter 3 km, kan ta efter. Spring i skogen, där finns det määäängder av knott och skit som ni måste springa snabbt som attan för att komma ifrån. Om ni stannar för att hämta andan blir ni uppätna effektivare än om ni badat med pirayor. Det är mitt tips. Funkar hur bra som helst. Har ni hund med er så låt den springa fritt så får den världens motion den med, men måste inte hålla samma (snabba) tempo som er hela tiden om den inte vill. 

Igår gjorde vi lite sökövningar med Challe uppe i skogen. Challe fick sitta hos Martin medan jag sprang och gömde mig på snillrika ställen och hoppades att hunden skulle hitta mig igen så att jag inte skulle vara borttappad för alltid.

Ett av ställena jag hamnade på var särskilt finurligt och svårt. Kanske inte för Challe, men för mig. Det tog nämligen inte mer än ett par sekunder innan det kröp både spindlar och andra uäckiga saker med många ben på mig. Jag kände mig som Hobbit-gänget när de gömde sig för de svarta vålnaderna under ett klipputsprång. Ganska snart upptäckte jag dock att det bara ett par meter bort fanns en guldgruva med blåbär. Då glömde jag snart mardrömskrypen och mumsade glatt tills det kom en pudel skuttande och ville vara med och smaka.

På tal om kryp; Idag när vi varit ute i skogen fick jag för mig att borsta av Challe på hallgolvet. Ner rasar ett gäng fästingar. Snacka om uäck!

På tal om att Challe ville ha blåbär; Han är något av en vegetarian. Nej det är han ju inte eftersom han älskar kött också, men han blir helt galen om man ger honom melon, nektarin, plommon eller krusbär. Tokhund.