Igår och idag har jag varit ute och löptränat. Haha, den var rolig, det har jag inte alls det. Jag har joggat i gångtempo, så skulle det ju stå. Knappt 3 km av plågad hals och värkande knän, sedan har jag gett upp båda dagarna.

Varför utsätta sig för denna plåga när man kan rida? ”Det är så skönt”, säger folk. Pyttsan säger jag. Med folk menar jag förstås Martin. Jag brukar stirra ilsket på honom när han kommer med sådana tokigheter, men just de här två dagarna har jag dragit på mig träningskläderna och gett mig av med barn (i vagn), hund (i koppel) och en mycket förvånad make i släptåg. Allt för att försöka vara en bra och förstående fru som delar min mans intressen.

Fast visst måste jag säga att det är rörande att se hur glad maken blir över mina ansträngningar. Det är nästan så att det är värt att bli invalid och svettig på ryggen. Men bara nästan.

Idag är Martin trötter eftersom han suttit uppe halva natten för att räkna på viktiga saker. Naturligtvis handlar det då om fotboll, vad annars? Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är han har gjort eller varför, men det spelar tydligen stor roll för sådana som håller på med spel. Att få 13 rätt och vad det var. För mig låter det mest som ”bla bla bla… man kan vinna… bla bla bla…”. Ungefär så.

Ni kanske är smartare än jag vad gäller spel och tips och sånt? Då rekommenderar jag att ni läser här.

När man får en bukett rosor av sin dotter med orden ”Du är bäst mamma”. Den känslan.

Alvas födelsedag närmar sig med stormsteg och vi går igenom önskelistan. Förutom tusen miljoner Barbies och ett Barbiehus och tusenmiljoner saker till dockskåpet så önskar hon sig en sadel till hästen och ingen fotboll. Jag gillar skarpt hur den här tjejen utvecklas. Martin däremot sliter sitt hår och tvår sina händer. Känslig typ det där.

Alva och Martin spelar spel. Alva vinner för det mesta och jublar i högan sky varje gång. När sedan Martin råkar vinna blir hon inte bara lite trumpen, hon storgråter och är otröstlig.

Jag känner att det är läge att prata om det där med att vinna och förlora och att spela för att det är kul och inget annat. Problemet är att Alva inte köper mitt snack om att det inte är viktigt att vinna.
”Amen mamma, det är klart det är!” säger hon och stirrar vilt på mig, lite som om jag inte hade alla indianer i kanoten. ”Annars är det väl ingen mening att spela alls, poängen är att vinna, fattar du inte det?!” Säger Alva, snart fyra år. Jag suckar och undrar vart det här ska sluta.

Jag har det fortfarande i kroppen. Gott ju.