Efter en enormt hektisk period när jag inte riktigt vetat hur jag ska räcka till åt något håll har den här dagen visat sig vara tämligen lugn. Skrivande har jag alltid att göra, men det har också varit det enda jag behövt rikta uppmärksamheten åt idag.

Dagens största förvåning kom när jag upptäckte att choklad och blåbär faktiskt inte är så himla gott ihop. Big surprise! Who knew?!

Topp tre av dagens stora frågor är:

1. Hur farligt är det för en hund att tugga i sig en krita av den modell som barn brukar använda för att måla konstverk på gatorna med?

2. Hur många gånger håller ett parkettgolv för att släppa ett märgben från soffan innan det blir totalkvaddat?

3. Hur lång tid kommer det att ta innan SMHI har fixat buggen som gör att juni blivit inställt och de kör en repris på februari istället?

Såå, vad tycker vi om att Dallas gör comeback? Är det en gammal goding som föds på nytt eller var det inte ens en hit när det begav sig?

Idag går naturligtvis mina liksom, antar jag, många andras tankar till djurskötarens anhöriga. Det som har hänt är en tragedi, något annat ord finns inte även om det redan är flitigt använt i detta sammanhang. Det är naturligt att man vill ha en syndabock att skylla på när dödsolyckor händer, vilket i det här fallet torde bli vargarna. Men trots den stora förluts det anhöriga precis lidit, önskar och hoppas jag ändå att man kan fokusera på kärlek och stöd till dem och inte hat mot vargarna.

Min dotter har flera gånger frågat mig om vargar är farliga, särskilt efter det att vi fick hem Challe. Det är inte så konstigt tänker jag, eftersom barn matas med att vargar är hemska odjur som dödar människor (och grisar) i många barnböcker. De målas upp som djävulen själv och rädslan, som finns någonstans inom oss alla, väcks till liv. I verkligheten är vargarna dock långt ifrån så farliga som sagorna vill ha det till. Visst är de rovdjur och kan orsaka stora skador, eller till och med döda en vuxen människa, men det är extremt ovanligt att det händer. Det är vanligare med skador och attacker på människor från björnar än från vargar, men i sagorna beskrivs björnarna som trevliga och mysiga varelser. Varför är det så?

Jag försöker lära min dotter att vargar inte är farliga om man låter dem vara i fred. De är stora och starka och de äter kött, men de brukar inte ge sig på människor. Vilda vargar håller sig i regel borta från oss och det är relativt lätt att läsa deras signaler, i alla fall om man är van vid hundar. Självklart ska man ha respekt för dem, precis som för alla andra djur, de är trots allt rovdjur och kan vara farliga. Särskilt när vi tagit dem ur sin naturliga miljö, satt ihop dem med andra vargar som inte hör till deras familj och låter dem vänja sig vid oss så till den grad att de tror att vi också är vargar och således bör kunna deras regler och signaler. Olyckor kan hända och då får det stora konsekvenser. Det är sorgligt, hemskt och tragiskt. Men jag kan omöjligt tycka att det är vargarnas fel!

Grekerna har tagit den ekonomiska krisen i egna händer och har utvecklat en nya valuta: TEM. Den fungerar ungefär som vanlig hederlig byteshandel. Jag kan inte låta bli att gilla idén. Det här ”Jag behöver det där du har/skapar/utför men har inga pengar. Men jag kan ge dig det här i stället. Ska vi byta?” är inte så dumt, jag ser inga större fel alls med det. Kanske skulle vi alla utöva byteshandel lite oftare? Det borde skapa en helt annan social kontakt mellan människor och jag är övertygad om att folk skulle blomma upp betydligt av att få utföra saker de är bra på och kan skapa själva och på så vis kunna skaffa sig det de behöver utan att behöva oroa sig över arbetslöshet och annat tjafs. Ett liv i enkelhet men rikt på vänner och meningsfull sysselsättning är väl inte fy skam? Det slår mig att det kan vara vägen till ett rikare liv.

Ska vi byta, ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann…

(Timerinställt inlägg)

Jag kan lite spanska. Mycket lite. Nu vill jag lära mig mer och behöver en privatlärare som klarar av obstinata elever. I Göteborg, jag har inte riktigt tid att åka till Spanien just nu…

Förslag mottages tacksamt!

Eftersom mitt schema inte tillåter bloggande på helgerna har jag sett till att skaffa timer på bloggen så att jag kan skriva i förväg och bestämma när inläggen skall postas. Detta är ett tidsinställt inlägg.

Den som trodde att det är enkelt att vara författare bör tänka om. Det är inte bara att sätta sig och smattra ner en bok medan man vickar på tårna och njutningsfullt häller i sig morgonkaffet. Om man nu hade druckit kaffe alltså.

Tänk er i stället följande scenario: Du har ett barn på snart fyra år som bestämt uttrycker sina åsikter om kläderna du valt för dagen (till barnet alltså, än så länge kanske barnet låter dig klä dig hur du vill). Vidare uttrycker barnet bestämda åsikter om frukosten du satt fram på bordet. När ni diskuterat färdigt och du kanske, men bara kanske, har fått din vilja halvvägs igenom är ni på väg till dagis. Fast egentligen är ni inte på väg till dagis, utan till förskolan och det ska du som skribent vara jäkligt noga med att inte säga fel på. Framme på förskolan väntar ett avskedskalas som kan sluta på två sätt. Antingen springer barnet iväg utan att ens se efter dig eftersom kompisarna är mycket viktigare. Eller så klamrar barnet sig fast vid dig och vill inte alls gå in. Båda alternativen hugger lite i hjärtat och lägger sordin på arbetet du tänkt lägga ner framför datorn under förmiddagen. När barnet är lämnat är det dags för hunden att få lite motion. En runda i skogen är bra för både kropp och själ, men det stjäl en del tid från skrivandet. När du väl kommer hem inser du att tvätten inte har hängt sig själv medan du var borta och ligger och surnar i maskinen. Och hunden lämnade inte golvet direkt skinande, så en omgång med moppen är nästan nödvändig om du ska kunna slappna av vid datorn sen. Och disken står och skriker åt dig att du borde ta tag i den ”eftersom du ändå är hemma”.  Precis när du satt dig inser du att du själv inte ätit någon frukost och nu är det snart lunchdags. Bara att ställa sig vid spisen. När magen fått sitt kan du äntligen sätta dig och skriva några rader innan det är dags för hunden att gå ut igen. När du är ute med hunden ringer telefonen och dagis, förlåt förskolan, meddelar att barnet är sjukt så kan du vara vänlig att hämta? Med barnet nerbäddat i soffan och filmen går varm på tv:n smyger du iväg för att hämta datorn för att få ihop ytterligare några rader. Barnet vill dock inte ligga själv i soffan och det blir ganska omgående en strid om vems datorn egentligen är och huruvida den är ett arbetsredskap eller en leksak. Lagom till att mannen ska komma hem sitter du med huvudet i händerna och det liksom rycker i hela dig av frustration och stress. Precis då, när du är nära ett sammanbrott, råkar du titta på ditt feberrosiga barn och känner hur kärleken till den lilla kraken svämmar över och inser att ingen text i världen någonsin kan vara viktigare än just detta barn. Åt skogen med deadlines och lämningar.

Barnets far kommer hem och du lämnar med varm hand över hemmets åtaganden till honom och kan till sist sjunka ner på stolen och frenetiskt skriva i alla fall hälften av det du borde gjort den dagen samtidigt som du påminner dig själv om att detta är något du valt, både hunden, barnet och skrivandet. Och du älskar dem alla tre.

Egentligen handlar skrivandets konst om en enda sak: Att sätta sig på rumpan och skriva, oavsett kaoset runt omkring dig. Och att gilla läget trots skitiga golv och surnad tvätt.

Efter att ha kravlat runt i hö med hunden bytte jag kläder och trodde att jag var noga med att borsta av mig. Det var jag tydligen inte. Jag har hö där one shouldn´t have hay…

Alva var med hela tiden och vi tog en del hö-bilder där hon var med också. Lägger säkert upp någon nån dag. Just nu lämnar jag bara ut de här, tagna helt privat. Mina finaste!