Alla sätt är… bra… eller?

Ok, nu börjar operation uppryckning och uppfräschning. Ett stycke hund skall tillsammans med ett stycke barn forslas på bästa sätt till fotoplatsen där det första av de två foton som skall synas på Hästliv.nu ska tas. Helst ska jag få med mig själv också. Mission impossible, men det ska lyckas!

 

Nu tänker jag kura ihop mig i fosterställning och tröstäta jordgubbar med glass, helt utan att skämmas. Ja du hörde rätt Martin, utan att skämmas!

Hungern har börjat ta ut sin rätt och jag bestämmer mig för att göra pannkakor. Alva hjälper mig att blanda till smeten. Utan att jag reflekterat över det (fy på mig) har valpas sagt ifrån att han vill ut och det händer en olycka på hallgolvet. Suck och fram med trasor och skurmedel. Alva får fortsätta vispa smeten medan jag torkar pölar för brinnande livet. Då hörs plötsligt ett litet ”oj då” från köket och i nästa sekund dränks både bänk, stol och barn i pannkakssmet. Valpen slickar i sig från golvet för glatta livet och är snart ingeggad från nos till öron han med.

Jag älskar mitt liv, jag älskar mitt liv, jag älskar mitt liv…

Dagis är stängt eftersom fröknarna har planering idag och jag är ensam hemma med the terrible fourth och en valp på väg in i förpubertet. Behöver jag måla upp en tydligare bild av hur de driver mig till om inte vansinne så i alla fall en lätt höjd puls?

Nu ska jag inte vara så hård mot mina älskade små, innerst inne är de förtjusande varelser, men för tillfället håller de sina mer belevade förmågor väl dolda. Jag balanserar på gränsen till att kapitulera och placera det tvåbenta barnet framför datorn och det fyrbenta på golvet med sin aktivitetsboll. Det är den lätta vägen ut, jag vet, men det finns gränser även för vad den här mamman orkar.

Till saken hör också att jag skulle behöva få klart ett par texter och läsa ett par artiklar i undersökningssyfte för en annan text, men det kan jag nog se i månen efter. Jag behöver också planera och förbereda fotografering för porträttbild till Hästliv.nu

Vidare har jag i ett svagt ögonblick lovat Alva att vi ska åka till stallet sen. Herregud, vad tänkte jag på? Ett barn och en valp som måste sitta i knä på bussen. Själv. Oh. My. God.

Det är stärkande att tänka på att jag ska jobba i helgen, då kanske det blir lite lugn och ro.

Det är väldigt roligt att gå i affärer så här i EM-tider. Överallt ser jag pappor som klämmer på fotbollar, studsar dem mot barnvagnar där det ligger små månadsgamla (har ingen aning, bara en kvalificerad gissning) bebisar och säger med rösten som är avsedd att prata med bebisar med (enligt en del i alla fall, vi avhöll oss bestämt från att förställa oss när Alva var ett knyte): Boll, kan du säga boll? Det här är en boll… osv.

Andra står och försöker få dottern att välja en Sverige-tröja framför en Barbie och säger entusiastiskt: Amen den är ju skiitsnygg! Kom igen, det är klart du ska ha en tröja, alla andra har ju en… medan dottern himlar med ögonen och suckande går därifrån.

Jag hör också fäder som pratar med varandra om målet grabben (har faktiskt inte hört något om töserna) gjorde igår: Alltså du skulle ha sett det! Han kan nog bli något faktiskt tror jag, får han bara chansen med rätt träning så…

Jag undrar lite vart alla mammor är i den här EM-febern. För det måste väl finnas fotbollsintresserade mammor också? Visst?