Den där sommaren som kom av sig har satt min kropp i brand. Det känns som att varje dag just nu är en evig väntan. Väntan på sommaren, väntan på kurser, väntan på salta bad med Alva (hahaha, säkert, hon är en lika stor badkruka som sin mor!), väntan på böcker som ska komma ut och väntan på nya bekantskaper (mhmmm, jag har anledning att vänta på i alla fall en sådan, hemlis) och sköna dagar i hängmattan med dofter av grillat kött och fruktdrinkar som kittlar näsan. Att tiden bara kan gå så långsamt!                                                                        Ja tack!

För någon vecka sedan blev jag kontaktad av projektansvarige på Hästliv.nu med förfrågan om jag skulle vara intresserad av att skriva för dem. Jag ska erkänna att jag blev smått paff över att bli uppsökt så, men när den första förvåningen lagt sig blev jag givetvis väldigt glad!

Min nisch kommer att vara att skriva om mitt kombinerade häst- och hundliv. Det kommer bland annat att handla om tillridning, träning (western, akademiskt och centrerad ridning), miljöträning och det snurriga livet med en valp i stallet. Alla ni som är intresserade hoppas jag att ni vill följa med så fort min sida där är upplagd. Jag kommer att lägga upp en länk här så fort allt är klart. Tills dess får ni gärna gå ut på Facebook-sidan och gilla den.

Till alla er som inte är ett dugg intresserade av stall och glada valpar kan jag säga att bloggen här kommer att fortsätta precis som vanligt. Jag kommer att köra en twosome kan man säga.

Jag ska inte ha någon lång utläggning om spelarnas inte bara något, utan enormt omogna lek med neddragna byxor. Blottade skinkor och en fotboll i samma lek så att säga gör det inte riktigt för mig, men det är en annan diskussion.
Det jag undrar i denna av media mycket uppmärksammade fråga är huruvida det inte rimmar lite dåligt att statsmännen inte ville uttala sig om kravallerna igår (för övrigt helt vansinnigt, vad är det för fel på folk?) men de ojjar sig och tvår sina händer över blottad hud på ett gäng fasta bakdelar. Visst är det en både barnslig och pinsam lek spelarna roade sig med, men vi kan väl sätta saker i perspektiv? Det ligger ett antal människor skadade efter att vettvillingar har gått bärsarkargång på stan i fotbollens namn och det anses beklagligt men inget herr stadsminister vill prata om vad jag förstår. Vad var det då alla gick i gång så hårt på några pojkars näckade rumpor för? Ångest för att de egna behagen inte är lika välsvarvade?

Ok, jag kanske inte gillar kaffe, fy fasen vad beskt och dant, men den goda doften gör att jag ändå föredrar kaffetåren framför andra tårar. Till exempel långt bättre än dem man fäller när man ser ett djur (eller barn, eller människor överhuvud taget såklart) fara illa. Om jag som exempel ser en kantig, tufsig häst utan en muskel på kroppen och med tom blick, linka omkring med både bärrandsröta och hovböld och inser att någon faktiskt tänker rida på kraken, ja då fäller jag en och annan tår.

Helt nyligt såg jag faktiskt precis detta och jag kan inte låta bli att tänka en och annan ursinnig tanke om vettlösa människor som bär sig åt och som inte borde få ha varken djur eller barn. Ja nu drog jag med dem som inte förstår sig på vad psykisk och fysisk misshandel kan göra med ett barn (eller med vem som helst) i karusellen, det är lika bra att bunta ihop skiten med varandra så är det avklarat sen. I alla fall, jag ringde ett litet samtal till diverse myndigheter och har lagt in en anmälan på ägaren. Skämmes på sig!!

”Hittade din blogg i en tråd på familjeliv. Efter att ha läst några inlägg la jag genast till dig på bloglovin. Helt underbar blogg ! Det är en fröjd att läsa dina lättsamma och varma inlägg efter att ha gått igenom 1000 andra bloggar som mestadels handlar om ”dagens outfit”…

Ser fram emot när min son börjar uttrycka hur mycket han älskar oss… det måste vara en fantastisk känsla ”

Maria du underbara människa, vad glad du har gjort mig idag! Vissa dagar har man lite lättare att hålla sig för skratt än andra, även om man har en dotter som vill gifta sig med sin pappa och en hund som kravlar upp i knät på en och borrar in sig med huvudet under armhålan (kan det verkligen vara trevligt?) och idag var en sådan morgon. Tills jag läste din kommentar that is. Nu kan jag möta resten av dagen med ett leende och självklart vill jag inte missa att tacka dig för det!

Den där åldern när dottern tittar upp på sin far och med tindrande ögon och beundran i rösten talar om att ”när jag blir mamma då ska jag gifta mig med dig och vara kär i dig”, den är allt bra härlig ändå.

The terrible fourth har tagit en paus.

Just nu finns det en person i detta hem som är något mindre älskvärd än brukligt. Jag nämner inga namn, men det börjar på A och hon är ungefär 105 cm lång. Jag har hört talas om the terrible twos, men jag undrar om det inte finns the terrible fourth också? Eller också är det the twos som är väldigt försenat här, jag kan inte minnas någon särskilt jobbig tid 2010…

Visste ni att det inte får vara mer än en hund på bussen? Jag hade ingen aning om detta, och jag känner mig tveksam till om det verkligen ligger till så enligt lag och ordning, det kan ha varit busschauffören som kände sig lite dagen efter igår. Matchen och så ni vet.

I alla fall så blev jag och Challe stoppade när vi skulle hoppa på bussen från stallet med orden ”Vi har redan en hund ombord, du får ta nästa” och så slog dörrarna igen. Där stod jag med en valp i famnen mitt ute på landet och kände mig snopen. Jag blev inte ens arg, så snopen blev jag. Tjugo minuter senare hoppade jag på nästa buss där det inte fanns någon hund innan och vi var således välkomna.

Jag kan förstå att man kanske inte kan åka runt med en buss full med hundar, vart skulle allt folk få plats liksom, men Challe tar inte upp mer plats än vad jag gör eftersom han sitter i mitt knä, längst bak i bussen där ingen förutom A-lagarna vill sitta ändå. Att han inte gör något väsen av sig kunde ju inte chauffören veta, men just for the record så gör han inte det heller. Enda gången han har skällt är när Martin blir för exalterad över något, något litet mål i någon liten EM-match eller så, eller när han dundrar ner för trappan. Det är så himla skönt att Challe reagerar på det, för äntligen, äntligen, har Martin börjat ta sig upp och ner i huset som något som kanske kan liknas vid en människa istället för en hel hop med elefanter. Att det skulle behövas en hund till att säga till honom, som jag har tjatat i alla dessa år (typ tre, sen vi köpte huset).

När jag ändå är i gång så kan jag säga att Challe är bra för uppfostran av Martin även på andra vis. Tidigare agerade Martin hund här i huset, jag tror att jag har nämnt det någon gång förut, och åt allt som låg inom räckhåll utan att nödvändigtvis veta vad det var han stoppade i sig. Jag har på olika sätt försökt förklara att det kan vara skadligt att hålla på så, rätt som det är kanske det han stoppar i munnen är giftigt. Alva lärde sig det på några veckor, sedan har hon aldrig stoppat allt hon fått tag på i munnen, men Martin har jag kämpat med i sex år. Nu har det i alla fall blivit hejd på honom, eftersom det inte finns så mycket kvar att få i sig då Challe redan tagit det. Smulor på golvet och sånt. Rester som inte är rester man gärna äter dagen efter har han också slutat sluka och behöver inte tycka att ”det är onödigt att slänga”, eftersom jag är snabb med att lägga det i Challes matskål och den har han än så länge låtit bli att ge sig på. 

Inte välkommen på bussen