Min stora sorg är att jag befinner mig i Spanien och har inte varken tid eller ork nog att lära mig spanska ordentligt. Det har visat sig att det finns gränser för vad man hinner med, till och med för mig som jämt tror att jag skall få till och mäkta allt. Min gräns gick tydligen vid att läsa heltid på universitetet samtidigt som jag skall skriva och sköta mitt företag, samt ensam ta hand om en sjuåring som tagits bort från allt och alla hon känt och har placerats i ett nytt land – med allt vad det innebär. Dessutom har jag sådan sömnbrist att jag knappt ens vet vad jag heter längre. Så, att lära mig spanska känns för stunden totalt uteslutet.

Till alla som känner att jag blivit asocial vill jag be om ursäkt. Det finns så många fantastiska människor här och jag är glad och tacksam över att jag fått träffa dem, men precis just nu finns det inte rum för att umgås särskilt mycket. Samtidigt försöker jag ändå bygga upp ett liv för mig och Alva här och det går bättre än vad jag trott. Jag får så mycket hjälp från oväntade håll och det värmer verkligen mitt hjärta. Att okända människor sträcker ut händer för att hjälpa och stötta till höger och vänster, det är fantastiskt! Tänk om alla människor som kom till främmande länder fick samma välkomnande och hjälp. Jag känner mig så totalt oförtjänt av omtanken och vänligheten jag fått ta emot, och det verkligen inte bara av andra svenskar här nere, och önskar att jag kunde skänka den till de som forcerat hinder och utstått prövningar som jag inte ens kan föreställa mig. Jag kan bara hoppas på att jag får chansen att återgälda all vänlighet som visats mig och mitt barn.

Om man inte har något positivt att säga så skall man inte säga något alls heter det ju. Jag vet i och för sig inte om jag alltid håller med om detta påstående, men jag vill i alla fall förtydliga att min tystnad här inte beror på brist på snälla saker att skriva om. Jag skulle kunna skriva hur mycket positivt som helst, men jag har äntligen lärt mig att jag inte alltid måste vara uppkopplad och tillgänglig. Det är något jag hoppas ta med mig vidare när vi så småningom lämnar Spanien. Att vi inte kommer stanna här permanent är nämligen klart, vi är för nyfikna på resten av världen för det och dessutom måste vi hitta ett sätt för oss att kunna bo tillsammans som familj. Att göra som vi gör nu, där maken fortfarande bor i Sverige medan jag och Alva bor i Spanien, kommer inte att fungera i längden varken för maken eller Alva. Nej, på sikt måste vi göra på något annat sätt. Vi letar febrilt efter sätt att kunna vara tillsammans men som ändå låter oss vara fria från ekorrhjulet.

Jag har fått väldigt många frågor om hur vi trivs och hur allting är här nere nu när vi bott här ett tag. En av de saker jag måste lyfta fram som extra positivt är att människor tar sig tid att prata med varandra. Man stannar på gatan, man jäktar inte. Jag är helt fast övertygad om att det har med klimatet att göra, även om det finns andra som hävdar att vi svenskar är kalla och stela och vägrar att prata med varandra alldeles oberoende av väder. För mig är det helt uppenbart att det i allra högsta grad har med värmen att göra. Man kan stå och prata utan att frysa ihjäl och man jäktar inte runt, helt enkelt för att man inte orkar stressa i värmen. Det är min teori, så får andra ha sina egna. Värmen gör att alla slår av på takten, man har inte så bråttom.

En annan sak som jag ser som positiv är att trots den något hysteriska trafiken så stannar så gott som alltid all motorburen trafik, även bussar, vid övergångsställen för att släppa över fotgängare, även om det innebär att de blir stående still rätt ofta eftersom det är tätt mellan de vitmålade linjerna. Ingen jäktar, även om jag annars upplever just trafiken som hetsig. Väldigt trevligt och en positiv överraskning, jag var annars beredd på att man skulle få kasta sig över vägarna med risk för livet. Det kan kännas så när man ser hur folk kör för övrigt…

Eftersom människor vistas mycket utomhus känns staden så levande. Det finns alltid folk ute, de flesta är vänliga och trevliga och jag känner mig väldigt trygg. Våldsbrott är ovanliga, även om ficktjuvar och väskryckare tyvärr är desto vanligare. Alva möter leenden och människor som talar direkt till henne med värme vart vi än kommer, alla tar sig tiden att uppmärksamma barnen och prata lite med dem. Man umgås över generationsgränserna, alla är med, gammal som ung. Jag älskar det!

Visst finns det en hel del som jag tycker mindre om, som jag känner att jag definitivt skulle klara mig (bättre) utan eller som jag önskar hade fungerat bättre, det går inte att sticka under stol med. Vissa saker ogillar jag riktigt skarpt till och med. Djurhållningen till exempel. Man ser tyvärr mycket som är rent förskräckligt och annat som är bortom gränsen för galenskap. Att tjurfäktning och andra former av misshandel och tortyr anses vara en konstform går knappt ens att prata om utan att bli vansinnig. Väldigt många djur far illa, men det sägs att saker och ting ändå börjar bli bättre även på den fronten. Man får väl hålla tummarna för det och fortsätta skriva på protestlistor och hjälpa till som volontär på olika räddningscenter, så mycket mer kan jag inte göra just nu känner jag.

Många frågar också om skolan och hur Alva upplever den. Jag vill avvakta ett tag till med att svara på det eftersom den precis har börjat och jag känner att vi inte kan utvärdera något än. Man får dock hålla i minnet att vi lämnat en suveränt bra skola i Sverige där Alva trivdes jättebra så skolan här har stora skor att fylla för att leva upp till vad vi hade så att säga. Många jag pratat med har lämnat skolor som de inte alls varit nöjda med och då blir ju referensramen en annan såklart. Sådär är det ju med precis allting här i livet, allt beror på vad man jämför med, allt handlar om perspektiv, prioriteringar och hur man värderar och ser på saker. Men det skall nog bli bra med skolan här också, det tror jag absolut. Klassen är något mindre än den i Göteborg, men mycket större än vad svenska skolan här nere haft tidigare.

Vi njuter naturligtvis av härligt väder. Jag skulle inte ha något alls emot att fortsätta ha sådär nio månaders vår och sommar resten av mitt liv, men jag måste erkänna att jag faktiskt vill ha höst och lite vinter också, om det bara kunde hållas begränsat till sådär tre månader om året, istället för ungefär tio… Det som kan vara värt att tänka på för att faktiskt kunna dra nytta av det sköna vädret är hur man bor. Det ÄR rätt viktigt vad som finns att tillgå kring bostaden. Har man inte någon form av uteplats man kan använda så är man dömd att vara ute på stan istället, eller stranden naturligtvis. Men, om man inte är pensionär eller på annat sätt befriad från arbete, kan man inte riktigt leva sitt liv på en parkbänk eller i en solstol på stranden. Då blir uteplatsen vid bostaden viktig för att man inte skall behöva vara inne hela tiden ändå. Själv kan jag ju jobba hemifrån och skulle alltså kunna sitta ute med datorn hela dagarna, men eftersom det är minst sagt si och så med uppkoppling och hur stabilt det är, funkar det inte för mig att sitta ute på stan någonstans. Jag har provat flera ställen som skall ha wi-fi, men nepp, det är kört. Det går alldeles för långsamt för att fungera. Större delen av arbetsdagen går då åt till att sitta och vänta på segt internet… Det är faktiskt svårt nog här hemma, och då har vi ändå fibernät till lägenheten. Just den biten hamnar definitivt på minussidan här nere, att tekniken strular så mycket. Som sagt, det är skönt att inte alltid behöva vara tillgänglig, men det skall ju ändå gå att sköta sitt jobb.

Nu skall jag lämna sociala medier för en stund och istället ägna mig åt litterärt granskande. Jobbet kallar!