Avsaknad av saknad

Spansk gräsmatta
Spansk gräsmatta

För varje dag som går blir det färre och färre saker jag saknar från Sverige. Min familj, självklart, de fattas mig hela tiden, men annars är det i princip ingenting som jag känner att det skulle vara värt att återvända hem för. Inte just nu i alla fall. Det skulle i så fall vara grönskan. Här är torrt som fnöske och väldigt brunt. Det blir ju så när det knappt kommer en droppe regn på flera månader. Vintern är på så sätt vackrare, när allt får liv och börjar blomma och grönska. Upp och nervänt och bak och fram kan man säga. Nu under den heta sommaren är det i princip bara palmer och växter som vårdas ömt i krukor av flitiga gröna fingrar som överlever. Gräset här, på de få platser där man överhuvudtaget kan hitta något, består av rätt stora, grova blad som jag hemma knappt ens skulle komma på tanken att kalla just gräs. Det myllrar dessutom av myror i det. Så, just sånt där kan jag sakna. Frodigt grönt gräs som man nästan får lust att sätta tänderna i, som en häst, bara för att det ser så saftigt och fräscht ut.

Vad är det då som är så härligt här att vi inte vill åka hem, trots att den älskade och mycket saknade familjen finns där? Vädret är naturligtvis en aspekt. Det går inte ens att beskriva hur skönt det är att vakna upp till sol och värme varje dag. Även om det mitt på dagen kan bli lite väl mycket av det goda… Då får man dra sig inomhus, eller till skuggan, och göra lugna saker ett tag. Maten är en annan. För mig som i princip bara äter vegetariskt (hörde förresten av en ny bekant här nere att jag klassas som en flexerian, alltså någon som äter vegetariskt men kan vara flexibel någon gång ibland) är det underbart att kunna äta så gott, nyttigt och relativt billigt som man kan här. Frukt och grönt är to die for. Det är så lätt att svänga ihop vad som helst av det gröna köket och allt smakar lika bra.

Så har vi då Medelhavet. Varje gång jag ser det klickar det liksom till i mig och jag känner något som närmast kan beskrivas som ett lättare lyckorus. Varje gång. Det är nästan lite galet. Jag vet inte vad det är som gör det, men detta intensivt blåa, ofta på gränsen till turkosa, hav läker själen, det är inte mer att orda om. Havet har alltid haft en lugnande och berusande effekt på mig, men just Medelhavet toppar allt annat jag hittills upplevt. Att det ofta är väldigt behagliga badtemperaturer gör inte heller ont, även om det vissa dagar i ärlighetens namn är svinkallt, beroende på strömmar och hur det blåser.

Slutligen älskar jag alla de där små husen, byggnaderna, som man råkar på överallt. De där som talar om för en att man definitivt inte är i Sverige utan på sydligare breddgrader. Det finns också hus så fula och groteska att man helst av allt skulle vilja riva ner dem, för hand om så skulle vara, på en gång så att man slipper se dem. Ofta ligger dessa dessutom närmast vattnet. Betongkolosser som smällts upp, högre än alla andra hus som redan fanns bakom så att utsikten skyms, för att turister skall kunna bo nära stranden. Hemska tingestar, sanna mina ord. Men de andra, de där genuina, lägre husen älskar jag.

Dessa fyra tillsammans gör att jag har föga lust att återvända hem, även om vi hemma i Göteborg bor både större och med högre standard. Däremot är vi allihop väldigt nyfikna på andra delar av Spanien, för att inte säga hela Europa, USA och varför inte Indonesien, Australien och Nya Zeeland när vi ändå är igång. Det nästan brinner i mig av lust att se och uppleva saker. Som om jag vaknat ur en lång Törnrosa-slummer och nu har fått fasligt brått att ta igen allt jag missat.

Men just nu är vi här. Och vi njuter, av det mesta förutom gräset.

Den spanska byråkratin

Nu när vi har padrón fixat avvaktar vi lite med resten av det byråkratiska. Vi kommer till exempel inte att ansöka om residencia förrän nästa gång maken kommer ner. I och med att vi inte är residenta (än i alla fall) så skaffar vi inte heller något TSA-kort (den spanska motsvarigheten till EU-kortet, dvs ett sjukförsäkringskort) och blir inte heller inskrivna i SIP (folkhälsoregistret). Allt detta får vänta tills vi vet om vi skall bli residenta eller inte och hur det i så fall går till i vårt något speciella fall. Hittills måste jag ändå säga att jag är positivt överraskad av den spanska byråkratin. Allt har gått väldigt smidigt so far. Kan det beror på att vi gjort noggranna undersökningar om hur saker fungerar innan vi kom ner så att vi varit förberedda och vetat vad vi skall ha med oss och i vilken ordning man bör söka om saker…? Å andra sidan har vi än så länge bara skaffat NIE-nummer, spanskt bankkonto, spanskt telefonabonnemang, bostad och padrón. EU-kortet hade vi sedan tidigare och våra går ut om två och ett halvt år, så där har vi god marginal. Jag och Alva har också nationella ID-kort för att slippa släpa runt på passen hela tiden.

Eftersom det inte finns så mycket mer att fixa med för oss rent praktiskt för oss just nu (förutom att kolla upp försäkringar) så återstår bara att luta sig tillbaks och njuta av nuet och känna efter hur vi trivs med allt. Vissa saker känner vi att vi saknar, annat känns helt perfekt. Det skall bli spännande att se hur våra tankar går när skolan dragit igång.

Utsikt från piren i Fuengirola
Utsikt från piren i Fuengirola

Det brinner

Livet i Spanien är inte bara guld och gröna skogar, det har vi pratat om förr. Byråkrati och kulturskillnader kan göra en frustrerad och att ofta behöva vara på sin vakt för att inte bli lurad ekonomiskt kan vara tröttande. Men detta är inte det enda. Det är ju det här med bränderna också. De flammar upp titt som tätt över stora delar av landet, inte sällan till följd av att människor inte respekterar eldningsförbudet som råder under de torraste månaderna (räkna med maj-oktober) just på grund av brandrisken. Att man är så respektlös och sätter både djur, natur och andra människor i fara på det här sättet är oförlåtligt och mycket idiotiskt rent ut sagt.

Just nu härjar en stor brand mycket nära en skola i Fuengirola/Mijas. Barnen är evakuerade och föräldrar uppmanas att hämta upp dem så snabbt som möjligt. Det är inte första och definitivt inte sista gången det brinner i området i år. Tragiskt och faktiskt ganska skrämmande. Eld är visserligen fascinerande i kontrollerade former, men när den rasar fritt och äter upp allt i sin väg kan i alla fall jag hålla mig för skratt.

Lärdomen är att vara extra ultraförsiktig när det kommer till allt som kan orsaka en brand. Alltid. Snälla.

Bilden lånad från Local fire and weather watch på Facebook
Bilden lånad från Local fire and weather watch på Facebook

Sanningen om att flytta till Spanien med barn

Om ni bara visste vad många kommentarer jag fått via olika medier om att jag borde stanna hemma i trygga Sverige eftersom jag verkar så missnöjd och så orolig (bla över jordbävningar eftersom jag frågat runt om hur vanligt/ovanligt det är att man känner av dem) och eftersom jag verkar ha behov av att planera så mycket (vilket inte funkar i Spanien) osv. Om jag fått en krona för varje tyken kommentar… Ja ni förstår.

Nu är det så att jag vägrar att uppröras över eller ens bry mig om människor som verkar leva för att sprida galla över andra eller lämna spydiga kommentarer. Faktiskt är det så att jag i princip sitter och skrattar åt dem. Därför drar jag mig inte en sekund för att fortsätta skriva precis hur jag känner, istället för att hoppa på tåget där man måste älska precis alla delar av en plats eller en upplevelse för att inte bli lynchad. Jag tror inte att det finns någon plats på jorden som är helt perfekt, jag tror inte att paradiset existerar. Jag tänker inte heller sitta och skriva lyriskt om hur fantastiskt allt är bara för att få mitt liv att verkar vara mer spännande och underbart än vad det är.

Missförstå inte. Jag älskar mitt liv på många plan. Det är underbart på många sätt. Men att tro att det inte finns problem eller svårigheter är bara dumt och naivt, eller möjligen förnekande.

Så. Jag tänker fortsätta vara fullständigt ärlig när jag skriver. Både om gott och ont. Om det positiva och härliga, absolut, men också om det som känns svårare eller mindre bra. Jag gör det inte för att vara negativ eller tråkig, inte heller för att jag passar bättre här hemma i trygga, tråkiga Sverige, utan för att jag vill ge en sann bild av vad jag upplever, inte en tillrättalagd version, eller en historia som döljer allt det som jag upplever som negativt. Jag vill inte vara fejk. Dessutom, eftersom jag får mängder av både kommentarer och mail från andra som vill göra samma sak som vi och som frågar mig om hur saker fungerar, så vill jag inte presentera något som inte stämmer, något som andra kanske väger in i sitt beslut om huruvida de ska våga satsa på att flytta till Spanien med barn eller inte.

För en sak vill jag göra fullständigt klar: Det är en enorm skillnad på att flytta till Spanien med barn och att flytta dit som pensionär. Något många pensionärer där nere inte verkar förstå alls.