Satt och pratade med en gammal kär vän igår. Vi pratade länge och väl om allt mellan himmel och jord, men mest Spanien och vår förestående flytt. Efter en stund hörde jag att hon hade något på hjärtat som hon inte klämde fram det så jag bad henne att put it out there. Jag hörde hur hon drog efter andan och sen sa hon ”Linnéa, honey, you know I love you to death, men hur i helvete ska du kunna överleva där nere?” Jag förstod inte riktigt och bad henne utveckla vad hon menade. ”Jo alltså du äter helst inte kött, skulle aldrig någonsin äta inälvsmat, klarar inte av lufttorkade skinkor, undviker korv så gott du kan och är allergisk mot fisk och skaldjur. Du kan ju inte ens dra nytta av det billiga vinet eftersom du nästan aldrig dricker!”
Och det har hon ju rätt i. Jag är visserligen inte fullfjädrad vegetarian men jag äter helst inte kött, tål inte fisk och skaldjur och Alva tål inte kyckling. Så vad ska vi leva på? Jag tröstar mig med att vegetabilierna där nere är fantastiska. Det ska nog gå. Vi får var uppfinningsrika helt enkelt. Visst ska det gå att överleva vegetariskt i Spanien.
På tal om det vegetariska köket ska jag ikväll göra en salsa till de obligatoriska fredagstacosen. Jag gillar inte koriander så jag byter ut den mot mynta. Det blir precis lika gott.
Mangosalsa
Mangosalsa:
1 mango
1 liten burk ananasringar
2 tomater
1 stång blekselleri
1 avokado
1/2 kruka koriander (kan bytas ut mot tex mynta)
salt, chiliflakes
Gör så här
1. Tärna ananas, mango, tomat, avokado och selleri.
2. Hacka färsk koriander (eller mynta) och blanda ner. Smaka av med en nypa salt.
Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att ha tänkt igenom saker och ting ordentligt och ha en plan för åtminstone försörjningen innan man flyttar ner till Spanien. På samma sätt vill jag betona vikten av att inte bry sig om när andra hånfullt uttrycker att man tänker för mycket. Dessa människor är väldigt ofta nerflyttade pensionärer, eller åtminstone folk utan barn. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är en världsvid skillnad på att flytta ner som pensionär eller ungdom än som barnfamilj med många år kvar till pensionen.
Igår hade jag privilegiet att få intervjua en brittisk författare och entreprenör som för tio år sedan flyttade med sin familj från England till Fuengirola. Hon berättade att det är det allra vanligaste misstaget folk gör, att flytta utan att veta hur man ska försörja sig. Nio gånger av tio får dessa människor flytta hem igen efter ett tag eftersom ekonomin inte går ihop. Hon sa med stort eftertryck att man måste planera sin inkomst, annars är drömmen om att bo i Spanien mer eller mindre dömd att misslyckas. Precis som jag erfarit berättade hon också att de flesta som rycker på axlarna åt sådant är just pensionärer som har sin inkomst tryggad och kan ägna dagarna åt att dricka vin och spela boule. Vi andra kan inte planera som för en semester utan måste tänka på att vi ska leva en vardag med skola och jobb.
Om man bara är driftig och öppensinnad och har en smula sunt förnuft så går allt, men att som barnfamilj flytta på vinst och förlust är i alla fall ingenting jag vill göra, så jag fortsätter planera samtidigt som jag räknar dagarna tills flyttlasset går.
Människor e la roliga. Jag får så många kommentarer och mail om att det vi gör är modigt, att de också skulle velat ”om inte” och så vidare, men jag får även många kommentarer om att vi planerar för mycket, att om man ska göra en sån här grej måste man ta allt som det kommer och inte ha behov av att veta saker i förväg. Samtidigt får jag lika många kommentarer om att vi är mer eller mindre galna, att vi förstör vår dotters liv, att om man ska göra något sådant med ett barn så måste man ha en idiotsäker plan och kan inte chansa på det sättet vi gör.
Vi hamnar alltså i ett mellanting mellan att planera för mycket och att chansa för mycket. Jag småskrattar för mig själv och undrar om detta möjligen skulle vara första gången i mitt liv jag klassas som någon som är lite mittemellan. Jag är ju annars känd för att vara extrem, en doer som aldrig bara snackar utan bara gör pch chansar på att det blir bra.
Jag är nu inte i en position där jag kan packa bilen full och ta med mig Alva och bila ner genom Europa och se vart vi hamnar, se vad som händer och ta allt som det kommer. Dels har vi leasingbil här hemma som får gå max 1500 km/år och därför skulle lämpa sig dåligt att dra ner till Spanien med (där man dessutom måste regga om bilen för att köra lagligt efter några månader), dels ska vi åtminstone till att börja med försöka klara oss utan bil helt. Dessutom tycker jag om att planera. Det är en del av upplevelsen för mig. Däremot är jag snar till att kunna ändra planerna, jag är spontan och ändrar gärna riktning om det behövs.
För mig är mottot ”What´s the point of living if you never try something new” en sanning, och jag älskar äventyr och utmaningar. Men, eftersom jag ju kommer att vara ensamstående med ett barn som också påverkas av mina beslut väljer jag en medelväg, jag väljer att fixa och ordna med så mycket jag kan i förväg för att ha någon form av trygghet. Sedan kommer jag med all säkerhet att behöva anpassa planerna längs med vägen, men det finns i alla fall en ursprungsidé och jag har rätt bra koll på hur saker funkar, eller inte funkar.
Tänk om det vore så tråkigt att man var tvungen att vara extrem för att kunna göra en sån här grej. Tänk om man var tvungen att göra allt på vinst och förlust för att anses ”värdig”, att ”få lov”, att emigrera. Är det då inte bättre att fler har möjligheten ”trots” att man har barn, även om det innebär att man vill ha koll på ett och annat i förväg?
Så vad är då våra krav, det är det många som undrar. Det lättaste är nästan att jag listar upp definitiva Must haves och Absolutely Not, samt några Would be nice. Vi söker en bungalow, ett town house eller en apartment i någon välvårdad byggnad med 2-3 våningar.
Muste haves
Det viktigaste är att det är i närheten av en svensk skola. Vi har valt att satsa på den i Fuengirola. Området i sig måste vara barnvänligt och säkert.
Bostaden behöver inte vara stor, men skall ha minst 2 sovrum. Däremot är uteytorna viktiga och något vi inte vill tumma på. Det måste finnas en större balkong (inte bara en smal remsa), uteplats eller takterrass (privat) som går att använda som extra matrum/solplats. Grillkvällar står högt på listan. Uteplats skall ligga i syd/sydväst ej norr!
Bostaden skall vetta åt syd alt sydväst, inte norr. Detta för att läget spelar rätt stor roll vintertid när man skall värma upp bostaden. I och med att spanska bostäder är dåligt, om alls, isolerade mot kyla måste man få så mycket solvärme som möjligt under dagen.
Köket skall ha en öppen planlösning, alt ha en köksö eller liknande som delar av mot matsal. Vi vill inte ha ett separat, litet, kök. Om köket är separat måste det vara stort och rymligt, man måste få plats med bord för minst sex personer där inne.
Utsikt. Det behöver inte vara havsutsikt, även om det helt klart är att föredra, men åtminstone över något trevligt och inte in i någon tråkig vägg. Kanske ett pittoreskt torg eller grönytor av något slag. Inte bruna berg eller trista hus.
Levande område. Det måste vara gångavstånd till välsorterade matbutiker, restauranger och liknande där det är liv och rörelse. Dock inte nattklubbar och den typen av hålligång. Se första punkten om barnvänligt område.
Bra ljusinsläpp.
Absolutely Not
Litet separat kök där man får klaustrofobi och missar chansen att umgås samtidigt som man lagar mat.
Ruffligt och ovårdat område som inte känns varken trevligt eller säkert för barn.
Höghus.
Små, obefintliga eller inga uteytor alls. Man måste kunna ha en större matmöbel, krukor med växter och någon solsäng på uteplatsen, samt kunna grilla.
Inbyggda garderober i furu. Helst ingen furu alls, om det inte lätt går att måla över för en billig peng.
Som jag skrev på must haves, utsikten får inte vara in i någon tråkig vägg, byggarbetsplats eller enbart bruna berg.
Vi vill inte ha oväsen från någon vältrafikerad väg som stör när vi är på uteplatsen.
Would be nice
Om det fanns barn i vår dotters ålder som bor permanent och att området är såpass säkert att de själva kan leka på utsidan och gå till varandra.
Om det INTE finns badkar utan endast en dusch (bra och fräsch sådan naturligtvis). Gärna rymligt badrum dock.
Om det är gångavstånd till stranden.
Havsutsikt.
Charmig karaktär och spansk känsla. Gärna vitkalkat och max 2-3 våningar högt om det är ett lägenhetshus.
Om man inte behöver bil. Om bil är ett måste för att man hamnar en bit från skolan skall i princip alla andra punkter kunna bockas av.
Vi kan tänka oss ett mindre samhälle eller by för att få allt vi vill åt (så länge det går smidigt att ta sig till svenska skolan), men då skall den vara levande och inte ”sömnig” halva året, samt priset vara lägre eftersom kostnader tillkommer för bil.
Ett av mina favoritprogram är A place in the sun (inte helt otippat kanske) och jag blev helt förtjust när jag igår upptäckte att jag missat att 8:an nu visar program från 2014. Blir lika glatt fascinerad över hur olika smak man kan ha varje gång jag ser det. Bostäder och miljö som tilltalar somliga går helt emot någon annans smak. Det är fantastiskt att vi alla är så olika.
Själva blir vi mer och mer medvetna om vad som är viktigt för oss med en bostad. Har många gånger hört att vi måste ta det för vad det är där nere och att man inte kan förvänta sig så himla mycket, men vi tycker precis tvärtom. Om det skall vara någon mening med att packa ihop livet här hemma och lämna familj och vänner och allt som är tryggt och känt för något nytt såpass långt bort som det ändå är, så måste det uppfylla våra krav. Visst är vi villiga att göra vissa kompromisser, det kommer man inte ifrån någonstans, men det handlar i så fall om små detaljer. Ramarna är vi väldigt klara över hur de måste se ut för att det skall vara aktuellt för oss.
Vi har som några kanske förstått gjort en kovändning vad gäller kust och har bestämt oss för att dra oss ner till Costa del Sol istället för Costa Blanca. Vi känner att solkusten is ticking more boxes for us om man säger så.
Det är rätt märkligt det där, att så otroligt många utflyttade svenskar, även de som bara har sin bostad där nere som semesterbostad, är väldigt snara till att kritisera det mesta med Sverige, men säger man en enda ynka liten grej som man tycker kunde förbättras i Spanien blir de röda i ansiktet och svarta i ögonen och ryter ”åk hem till Sverige då om det inte passar” så att det skallrar mellan bergen. För att inte tala om alla moralpredikningar som haglar om att man minsann gnäller över invandrare som inte vill anpassa sig i Sverige och att man är lika dan själv. Hur de nu kan veta huruvida jag gnäller över de som flyttar till Sverige eller inte.
Ja, det är märkligt, intressant och fascinerande att se hur olika vi alla är, på gott och ont.
Så kommer då en första rapportering från vårt första besök av två den här våren på Costa Blanca (det tredje besöket blir ner till Nerja på Costa del Sol). Våra farhågor om bristande internettillgång infrias tyvärr, vilket gör oss smått oroliga. Vi är beroende av att kunna ha uppkoppling för att kunna jobba på distans och som det varit nu har det hela varit minst sagt svajigt. Vi har försökt använda oss av fritt wifi när vi kommit åt och det har varit långsammare än på den tiden man använde telefonjacket hemma. Dessutom har det brutits mitt i hela tiden. Högst alarmerande.
För att fortsätta med det negativa, så har vi klarat av det sen och kan gå vidare mot det roliga, är att varken Alicante eller Torrevieja lär kvala in på någon lista över särskilt vackra städer. Tvärtom. Jag som är mycket designintresserad och en gång i tiden drömde om att bli arkitekt, gråter nästan inombords många gånger när jag ser en del områden. Nere vid vattnet är det väldigt fint och strandpromenaderna härliga, men husen… Om man tänker sig slitna och smutsiga miljonprojekt så har man bilden framför sig, på ett ungefär.
Orihuela Costa däremot är väldigt rent och snyggt och prydligt (om man bortser från områdena som inte är bebyggda, de är bara bruna och risiga, ofta med en massa skrot liggandes och fula nätstaket runt om) och bostäderna är mestadels otroligt fina. Det negativa, om jag nu ska vara tråkig, är att det är mestadels just bostäder, det finns inte så himla mycket annat. Förutom det nybyggda köpcentret såklart, La Zenia Boulevard. Där finns allt i princip. Väldigt fint och med mängder av restauranger med supergod mat.
Låter jag negativ och tråkig? Njäe, mest realistisk skulle jag vilja säga. Jag vill inte måla upp en bild av paradiset för alla läsare, för det tycker jag inte att det är. Det finns väldigt fina hus (bostäder) som sagt i Orihuela Costa, men annars är området vi har varit i (Alicante, Torrevieja, Orihuela Costa, San Miguel och en kort sväng (aldrig mer!) borta i staden Orihuela) i mitt tycke rätt tråkigt. Vi har dock stött på många som tycker att det är helt fantastiskt och som aldrig kan tänka sig att bo någon annanstans och det är ju helt fantastiskt att höra. Det är underbart när människor hittat sin plats på jorden. Men för mig känns det inte riktigt så. Jag skulle helst velat haft lite mer karaktär, lite historiska vackra byggnader och mer gedigen känsla, vilket naturligtvis inte finns på en plats så präglad av turism och saltindustrin. Tar man sig till andra delar av Costa Blanca kan man däremot hitta både karaktär och vackra byggnader, det är jag fullt medveten om.
Så varför inte stanna i Sverige då om man är så kritisk och negativ? Ja, självklart kan man sitta fast där hemma och gnälla på vädret, den tröttsamma byråkratin och de dåliga skolorna. Men vi vill inte göra så, vi vill iväg. Framförallt vill vi ge Alvas luftrör en chans att läka ordentligt. Vi vill också ha mer sol och ljus och den erfarenhet det ger att bo utomlands ett tag.
Jamen varför välja Spanien då, som ju inte är sådär grönt och frodigt och genuint som jag vill ha det? För det första finns det naturligtvis en massa platser i Spanien som har väldigt vackra både städer och samhällen, både längs med Costa Blanca och på andra ställen. Vi har bara, av rent praktiska skäl, valt ett område som har brist på just nämnda attribut. Det finns ställen som är precis lika turistiga, om inte mer, men som ändå är vackra, tex Malaga, Nerja, Marbella (som också har svensk skola, jag vet, men det fanns inte plats där nu), men Costa Blanca var som sagt mer praktiskt för oss just nu. Eftersom vi inte är säkra på att vi kommer stanna där vill vi inte låta Alva gå igenom hela processen med spansk skola så då fick det bli Orihuela Costa där det finns skandinavisk skola.
Strandpromenaden i Torrevieja hör till stadens styrkor
Så, vad är då bra med Orihuela Costa, mer än skolan? Jo, stränderna är jättefina och havet är ju fantastiskt. Vi har besökt skandinaviska skolan och fick ett väldigt positivt intryck av personalen. Människorna är supertrevliga och galet tillmötesgående, maten är jättegod och det ärljust! Jag fick till och med huvudvärk och mådde illa första dagen, så ovan var jag tydligen vid ljuset. Helt crazy. Naturligtvis hade jag glömt solglasögonen hemma också, så det fick inhandlas nya illa kvickt.
Vi befinner oss i början av februari och det är fortfarande vinter även i Spanien, men ändå kan man lätt ligga i bikini där det var sol och lä. Även när man är ute och strosar runt känns det en otrolig skillnad på när man går i skuggan och när man kommer in i solen. Den värmer på ett helt annat sätt en hemma. Jag njuter i fulla drag av värmen, både rent vädermässigt men också den människor emellan. Vi har redan fått kontakt med både svenskar, norrmän och engelsmän som vi ser fram emot att lära känna mer och börja umgås med.
Jag skrev förut att det mestadels är bostadsområden i Orihuela Costa, men det finns naturligtvis saker att göra här med. Alva kommer att vara fullt nöjd, och själv kommer jag att leva som en kung i huset vi ska bo i en månad nu i vår (andra trippen ner). Huset är supermysigt och ligger nära Villamartin Plaza som är ett torg med en massa restauranger och caféer. Takterrassen med suverän utsikt kommer bli en exemplarisk arbetsplats.
Trots mitt svala betyg vad gäller stadsarkitektur och grönskande frodighet (man vet naturligtvis om att Spanien kanske inte är ett förstaval om grönska är superviktigt för en) så har jag ingen lust att åka hem igen, om det inte vore för att hämta ner Alva. Hon fattas oss nu. Det kommer bli perfekt att spendera ett år här, så får vi se vad vi hittar på sen. En sak är i alla fall säker. När jag får tillgång till allt det som faktiskt är positivt här nere kommer jag också kunna uppskatta och värdesätta det som är bra hemma i Sverige. Det kanske slutar med att vi har två fasta punkter, en i Sverige och en i Spanien?
En stor del av eftermiddagen spenderades på spanska konsulatet här i Göteborg för att gå igenom diverse juridik och frågor som rör vår flytt. Pärmen som jag skrivit om tidigare var med (syns på bilden) och kom väl till pass eftersom vi behövde visa och få diverse papper stämplade, som kopiorna på passen till exempel.
Vi hann med att prata en hel massa om regler kring att bli resident, om skolor och om företagande i Spanien. Vi fick många svar och kan bocka av somligt från vår lista, men fler frågetecken dök upp. Nu snurrar tankarna för fullt och jag lär få svårt att sova…
Som ni ser sitter vi fullt påpälsade (och fryser ändå) här hemma i Göteborg. Även om det är kul med snö (och allt är bättre än det sabla regnandet) så ska det ändå bli skönt att kunna lämna mössorna hemma nu när vi åker om två dagar. Det är visserligen kallt där nere också just nu, men i närheten av Göteborgsvädret är det ändå inte…
Jag har fått en läsarfråga av Marika om varför vi valde Spanien istället för Italien nu när vi ska flytta:
”Hej.
Jag har för mig att du har skrivit lite om Italien förut också, hur kommer det sig att ni valde att flytta till Spanien istället?
Tänkte också kolla om du har insidertips på svenska bloggar om Italien som är bra?”
SVAR:
Hej Marika.
Du har helt rätt i att jag tidigare skrivit om Italien, landet jag älskar högt och innerligt. Naturen, maten, klimatet, jag skulle vilja omfamna det alltihop. Italien är en dröm som fortfarande hägrar och kanske en dag… Man vet aldrig. Men, när det kom till att välja vart vi faktiskt vill bo kom vi fram till att Spanien var ett enklare land att flytta till just nu.
Framförallt är det lättare (och billigare) för Martin att flyga ofta fram och tillbaks, vilket han måste med sitt jobb. En annan fördel är att det finns skandinavisk skola för Alva att gå i, vilket vi kommit fram till att hon ska (efter att ha vänt och vridit på frågan hundra varv) i alla fall i början. Och sedan är det trots allt en fördel att Costa Blanca är så internationellt, med människor inflyttade från flera olika länder. Södra Italien (som mitt hjärta bankar extra hårt för) är inte alls lika internationellt.
Någon djupare förklaring än så har jag tyvärr inte. Det kändes helt enkelt lättare att flytta till Spanien med barn.
Vad gäller bloggar så måste jag pinsamt nog erkänna att jag inte läser bloggar. Alls. Har inte läst en enda blogg på över ett och ett halvt år tror jag, förutom när jag av en händelse hamnade på den där sidan som visade sig vara en blogg som handlade om turismspanska som jag tipsade om för ett tag sedan och då läste jag bara just sidan om språk.
Som sagt, det känns pinsamt att säga det eftersom jag samtidigt är så tacksam över att få så många besökare hit, till min egen blogg. Jag vill ju att ni ska fortsätta att komma hit och tipsa andra om mig, men själv läser jag ingen annans… Det är väl lite så att när jag inte använder datorn till att jobba (skriva böcker och artiklar, research) så begränsar jag datortiden till att blogga själv, göra research inför flytten på olika myndighetssidor och liknande, plugga spanska via Babbel eller Duolingo eller se på olika serier (älskar serier). Mer än så vill jag helst inte sitta vid datorn utan försöker göra annat istället, så att läsa bloggar faller helt bort. Har inte koll på en enda om jag ska vara ärlig.
Man kan ju tycka att jag kanske hann läsa bloggar förut, innan jag var upptagen med att plugga spanska och hela grejen med Spanienflytten, men då hade jag ännu mindre tid till datorn eftersom jag då hade en massa hästar att ta hand om varje dag. Nu har mina älskade, finaste vänner fått nya hem och det känns tomt och hemskt, men det var nödvändigt. Men jag tänker inte fylla tomrummet efter dem med mer datortid utan med mer familjetid.
Drabbades igår kväll av det kvävande, hemska tvivlet som lägger sig över mun och näsa som en våt handske och gör det svårt att andas. ”Vad ger vi oss in på?”, ”Gör vi rätt som gör det här?”, ”Hur kommer Alva att reagera på att ryckas upp med rötterna från allt hon är van vid?”, ”Tänk om…” Ja ni förstår kanske hur tankarna gick. Jag kring betänkligheter kring vår flytt helt enkelt.
Det är första gången sedan vi bestämde oss för att göra verklighet av drömmen som jag blivit smått rädd. Hade det bara gällt mig själv hade jag inte tvekat en sekund, då hade jag förmodligen dragit för länge sedan, men det är skillnad när man har ansvar för ett litet knyte också. Det stora hemska ansvaret, att mina beslut påverkar hennes liv, kanske på ett oåterkalleligt sätt, känns ibland övermäktigt. För mig är det det svåraste, och värsta om man får säga så, med att vara förälder. Alla beslut som rör en annan människa i så hög grad som föräldrars beslut rör barn.
Igår kväll var jag nästan beredd att blåsa av hela grejen. Nej det var jag inte egentligen, men det kändes lite tungt en stund. I morse när jag vaknade hade de mörka känslorna blåst över och allt kändes lika roligt och förväntansfullt igen. Antar att det är ett sundhetstecken att man ändå stannar upp och tänker igenom allt några varv till när man gör en sån här grej. Nu har jag fått göra det och kan konstatera att vi gör helt rätt trots allt.
Det enda jag känner mig lite halvt ”missnöjd” med är att det trots allt är kallt och ruggigt på kvällar och nätter på Costa Blanca under vintern. Kontrasten mellan dag och kväll/natt är enorm och jag kan tänka mig att man upplever det ännu kallare i och med detta. Så sett hade jag hellre slagit mig ner på Teneriffa eller någon annan av Kanarieholmarna, där temperaturen är mer jämt behaglig. Men jag får se det som att Costa Blanca inte är fy skam det heller. En avsevärd skillnad mot Göteborg är det i alla fall.
Nu när det drar ihop sig för flytt får jag många frågor om mina rädslor och förväntningar. Livet i Spanien kommer ju trots allt inte att te sig likadant som det här i Sverige, på gott och ont.
För att börja med något positivt så kan jag berätta om mina förväntningar.
En av de saker jag ser mest fram emot är att se hur jag själv reagerar i min nya omgivning, vilka sidor hos mig själv som kommer att komma fram. Jag är övertygad om att en flytt till ett annat land utvecklar en som människa och jag är nyfiken på vem jag kommer att visa mig vara i denna nya situation.
Vädret. Självklart ser jag fram emot vädret. Som boende i Göteborg kan det i princip inte bli sämre än här, allt är en förbättring. Att Costa Blanca har över 300 soldagar om året gör inte ont om man så säger.
Den internationella kulturen. Vi ska bo på en plats där det vistas människor från många olika länder. Jag känner, precis som alla andra som propagerar för mångkultur, att man inte alls nödvändigtvis måste ge upp allt man är van vid och helt uppslukas av landet man kommer till, det är inte så mångkultur fungerar. Istället känns det fantastiskt att få möjlighet att kunna mixa och blanda och få en hel annan livskvalitet där det bästa ur flera kulturer kan få samsas.
Alla marknader. Särskilt fruktmarknaderna! Solmogen, smakrik frukt. Mums!
Spanjorernas värme och öppenhjärtighet. Glädjen. Gästfriheten. Nyfikenheten. Behöver jag säga mer?
Men, här kommer ändå ett men. Visst har jag rädslor också.
Alla kryp och läskiga djur, som meterlånga (nåja, femton cm i alla fall) tusenfotingar, äckliga spindlar, farliga ormar och de superläbbiga pinjelarverna. Och sandflugor, mygg och annat elände. Hua!
Det här med att allt är så HIMLA mañana. Att man inte kan förvänta sig att folk dyker upp den tid man bestämt utan kan komma lite när som helst. För mig som är väldigt punktlig är det inte en charmig kulturgrej, det är rent respektlös. Hur vet man hur länge man ska vänta på någon? Om jag är i tid, eller även om jag själv skulle släntra in en kvart sent, och den jag stämt träff med inte kommit än, hur mycket av min tid ska jag lägga på att vänta? Galet och inte det minsta trevligt.
Det här med kö. Det sägs att vi svenskar är knasiga som envisas med att stå i kö hela tiden. Men, frågar jag mig, är inte det det allra smidigaste och trevligaste sättet? Att folk helt godtyckligt och egoistiskt bestämmer sig för att de minsann ska vara före någon annan är inte en väg till ett välfungerande, trevligt och smidigt samhälle.
Att Spanien är ljusår efter Sverige vad gäller teknik, tex. internetuppkoppling och hastighet. Gahhh!
Sist men inte minst, min allra största rädsla, är att Alva skall bli utsatt av språkförbistringen. Eller att hon ska försvinna (vilket jag är lika rädd för här hemma, så det har inte med Spanien att göra). Allra värst är fasan för att något skall hända mig och att hon blir ensam kvar, utan att känna någon, utan att hitta och utan att kunna språket… Jag har skrivit lite om det, och hur jag tänkt lösa det rent akut, uppe i menyn under Flytta till Spanien med barn och underrubriken Språk i texten.
Annars tänker jag att man får ta det lite som det kommer och att man får ha inställningen ”When in spain…” så mycket det bara går. Jag vill inte fortsätta mitt liv precis som här hemma, fast på ny plats så att säga. Däremot skulle jag gärna ta med mig fördelarna med Sverige och svensk kultur dit och lämna resten därhän för att anamma allt det bra dit jag kommer.
Allt sammantaget känner jag ändå att vårt äventyr inte är så speciellt. Inte om man jämför med många andras. Vi åker till ett EU-land där det finns andra skandinaver och massor av engelsmän. Man tar sig hem snabbt och lätt om det behövs. Kulturen är annorlunda, men inte så annorlunda så att det känns som en helt annan värld. Alva ska, i alla fall till att börja med, gå i skandinavisk skola.
Om man ställer det i perspektiv mot att lämna allt för att sätta sig på en båt mot Amerikat och den enda vissheten man har är att man aldrig får återse de man lämnar (inte ens via Skype), ja då är vårt äventyr inte något att tala om. Det är bara en flytt mer eller mindre som vilken som helst. Fast till ett annat land.
