Jag är engagerad i och brinner för både djur- och människorättsfrågor. Jag har svårt för att blunda för andras öden, de som har haft mindre tur i lotteriet om var och till vad man föds. De som inte kan prata för sin egen sak, de som är utsatta och utlämnade. Förmodligen började det redan när jag var barn, eftersom mina föräldrar brann för samma sak och visade det i handling på en mängd sätt. Dessutom har jag en syster som hamnar i ”facket” utsatta människor på grund av funktionsnedsättning och svåra perceptionsproblem. Detta medför att jag på mycket nära håll sett hur saker och ting fungerar (eller inte fungerar) och hur man blir bemött när man inte kan sälla sig till gruppen av ”normala” eller tillhör en grupp som inte anses tillföra särskilt mycket till samhället. Jag vet också att både du och jag kan hamna där imorgon eller nästa vecka eller om tre år, även om vi är friska och krya idag, så vi borde inte känna oss så jävla överlägsna andra. Jag har sett stora företagspampar som hamnat helförlamade i rullstol för resten av sina liv efter olyckor på semestern och tidigare friska människor som plötsligt slås ut av sjukdomar. Vi skall inte vara så himla kaxiga, det är en sak som är säker.

Hur som helst, detta är något jag brinner för som sagt, precis som jag också älskar inredning, mode, film, tv-serier, litteratur, att resa och andra mer ytliga saker. Men på något sätt tycks det reta folk rätt avsevärt att jag tar ställning för djuren och de som har det sämre än oss. Jag kan inte för mitt liv förstå varför. Säger jag att jag är vegetarian så möts jag av rynkade näsor eller flackande blickar i vanliga fall, rent aggressiva eller åtminstone hånfulla verbala attacker i värsta. Säger jag att jag vill göra skillnad för djuren som utsätts för djurförsök eller hålls fångna för människors nöjes skull så möts jag av tystnad eller kommentarer att det är ju bra men det är viktigare att hjälpa människosläktet först. Säger jag att jag engagerar mig i att hjälpa människor som är på flykt, svälter eller dör till följd av att de inte har rent vatten så säger folk att ja, jo, men man kan ju inte rädda alla och man måste ju leva sitt eget liv eller man skall hjälpa sina egna först. Säger jag att jag engagerar mig i frågor för att hjälpa människor med funktionshinder, hemlösa eller barn till människor med så stora problem att de inte kan ta hand om barnen själva, så säger folk att ja men tänk på äldrevården då vad hemsk den är, där borde man göra något. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger eller gör, det är alltid en felprioritering enligt många andra. Eller så smäcker man upp den här, min favorit, i ansiktet på mig: ”Jaha vad duktig du är då!”

Hörni, jag gör inte det jag gör för att vara duktig. Herregud. Jag läste någonstans någon som mycket klokt skrev att mitt behov av att hjälpa betyder ingenting ställt mot andras behov av att få hjälp. Att jag mår bättre av att göra något är en positiv bieffekt av det som är det väsentliga: att mina handlingar bidrar till en förändring, en förbättring, för någon annan. Jag gör det inte för att vara duktig. Jag gör det för att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag inte gjorde det. Om jag levde på i mitt jämförelsevis bekymmersfria liv med alla bekvämligheter jag kan önska mig och lät bli att agera av ren och skär bekvämlighet. Jag är ungefär så långt ifrån perfekt man kan bli. Jag kämpar med känslor som avundsjuka, mindervärdeskomplex, bekvämlighet när det kommer till frågor som att orka träna, otålighet och brist på tålamod och uthållighet och en mängd andra saker. Det finns tusen saker för mig att kämpa med med mig själv och min personliga utveckling. Jag är verkligen inte duktig.

Jag vill inte gnida in mina handlingar och mina principer, mina val, i någon annans ansikte. Jag inspirerar gärna, men hur man väljer är upp till var och en och inget som går att tvinga på andra. Däremot kommer jag fortsätta berätta att jag väljer att vara vegetarian av tre anledningar: För min egen hälsas skull, för djurens skull och för miljöns skull. Jag kommer fortsätta bojkotta alla företag som jag vet använder sig av eller ligger bakom djurförsök. Jag kommer fortsätta jobba för att vilda djur inte skall agera underhållning åt människosläktet. Jag kommer fortsätta försöka hjälpa mina medmänniskor på alla sätt jag kan. Helt oavsett vad andra tycker om det. Även om jag blir kallad pretto, duktig flicka, översittare, överengagerad och vad det än kan vara. Helt oberoende av ifall andra kanske känner sig trampade på tårna eller får känslan av att de också borde men inte gör och fy vad jobbigt. Det får stå för dem. Jag kan inte ta ansvar för ifall andra känner det som om de inte gör nog. Det är inte jag som säger att de inte gör nog, det är deras egna ord i så fall. Jag kan inte låta bli att göra vad jag känner är rätt bara för att andra inte orkar eller vill göra samma sak. Var och en agerar utifrån sina egna möjligheter och jag tycker inte sämre om någon bara för att de inte väljer precis samma saker som jag. De kanske gör annat som jag inte klarar, det vet jag ju faktiskt ingenting om. Däremot kan jag tycka det är märkligt och föga beundransvärt när människor som mycket väl skulle kunna göra massor inte gör ett smack. Jag har hur som helst ingen som helst rätt att döma andra och jag skulle uppskatta om folk slutade döma mig för att jag vill göra vad just jag kan. Det jag gör är långt ifrån tillräckligt på många plan, men jag försöker i alla fall göra något.

Godmorgon go vänner och gott folk. Hoppas ni har en bra dag framför er. Här börjar det ljusna så sakteliga och vi funderar på att gå upp, men har inte riktigt orkat göra slag i saken än.

Igår kväll fick Alva vara vaken så länge hon ville när det var fredag och allt och som hon själv sa ”Jag tänker ta en lång sovmorgon imorgon”. Eftersom hon faktiskt har börjat sova lite längre på morgnarna nu under sommarlovet så tänkte jag att det kunde vara mysigt med en riktig uppesittarkväll ihop. I morse vaknade jag dock av att någon petade mig i sidan gång på gång och när jag äntligen lyckades öppna ögonen låg det ett litet klarvaket barn där och log mot mig. En mycket trevlig syn att vakna till förvisso men jag kände mig lite för trött för att uppskatta det så mycket som jag borde precis just då. En titt på klockan sa att den långa sovmorgonen hade räckt ända till kvart i sju. Jippie!

Det är lite av problemet med mitt härliga lilla barn. När hon kommit in på något, vad det än är, så kör hon på det utan undantag. Som en periodare ungefär (borde jag vara orolig för framtiden?) som går all in på det hon gör just då. Detta gäller även sovtider. Nu när hon vant sig vid att vakna sju när det är skola så vaknar hon sju(isch) varje dag, helgen är inget undantag. Suck och stön och hej då till senare fredag- och lördagskvällar.

Man får vara glad för att hon i alla fall inte kräver att vi skall gå upp och leka, som hon gjorde när hon var yngre, fast då klockan fem, halv sex sådär, utan nöjer sig med att väcka en så att hon kan få sällskap när hon sedan ligger i sängen och läser serietidningar (det är den nya grejen). Nu ligger jag som sagt här och ser det ljusna mer och mer utanför fönstret och tänker att det blir nog en bra dag ändå.

Gårdagens regn skapade kaos på många platser häromkring och man pratade om ”riktigt vinterväder”. Det är nästan lite lustigt det där, för det var precis vad det var, arton grader och regn, därtill blixthalka. Jo för det är så att vägarna här nere av någon anledning blir glashala när de blir blöta, asfalt såväl som alla de stenlagda gatorna och trottoarerna. Livsfarligt rent ut sagt (nåja) och Alva gjorde mycket riktigt en ordentlig vurpa så att hon blev öm både här och där. Spaniens svar på vinterhalka är alltså regnrelaterat, trots avsaknaden av minusgrader.

Idag skiner solen igen och jag skiner jag med. Har nämligen fått underbara besked om att min kära far och farfar har bokat biljetter och tänker komma ner på besök en vecka. Fantastiskt roligt, särskilt när man betänker att ingen av dem varit utanför Norden på en hiskelig massa år. Jag känner mig så tacksam för att jag får dela deras upplevelse av södra Spanien och att vi får så fint sällskap.

Man acklimatiserar sig rätt snabbt måste jag säga. I morse när vi gav oss iväg till skolan klagade Alva på att det var kallt och att hon frös. Solen hade inte brutit fram ännu och det var ”bara” 23 grader… Som en bra svensk sommardag med andra ord. ”Man märker att det snart är höst”, tyckte Alva.

When in Spain brukar man säga och mena att när man är här får man göra som spanjorerna gör. Som att ta på sig tröja när temperaturen kryper ner under 20 grader till exempel.

Varje dag vaknar vi upp till vackert väder, med en dag fri från större bekymmer än vad vi skall välja ur garderoben att ha på oss eller vilken av all den goda mat vi har i kylen vi skall laga till middag framför oss. Varje morgon följer jag min sjuåring till skolan. En väg som går längs med det glittrande Medelhavet. Vi går där (ok Alva sparkcyklar) och låter den milda morgonsolen smeka vår hud och njuter av att höra vattnet häva sig upp på stranden. På samma vatten kämpar samtidigt tusentals människor för sina liv. Samma sol steker och bränner barn och föräldrar som i ett desperat försök att fly kriget och en relativ säker död har tagit risken att ge sig ut i en båt på öppet hav.

Jag har, som så många andra, sett bilderna. Jag behöver inte förklara närmare för er vilka bilder, ni vet ändå, eller hur? Att inte veta, eller inte se, är att medvetet blunda. Ingen människa som lever i ett någorlunda modernt samhälle kan säga att de inte vet, det är helt orimligt och en, ursäkta språket, jävla urusel undanflykt att påstå att man inte vet. Så, frågan är, när vi nu vet, vad gör vi för att hjälpa? Skänker vi pengar, kläder, mat, ger vi av vår tid, erbjuder vi vår hjälp med byråkrati, språk, vägledning i vårt samhälle, reser vi oss ur våra bekväma stolar på restaurangerna längs med strandpromenaden och erbjuder de nykomna vår mat när vi ser dem komma, öppnar vi våra hem, våra hjärtan, säger vi VÄLKOMNA, vi skall ta hand om er och menar det? Eller rynkar vi på näsan och ojar oss över besväret?

För varje dag som går blir jag mer och mer obekväm med att bara sitta här med mitt i jämförelse lyxliv utan att göra något mer påtagligt än att skänka pengar då och då. Jag känner hur det brinner i mig av olust över att jag inte aktivt hjälper till. Jag känner att jag kastar bort min tid här i solen, att jag skulle kunna använda mina resurser, min tid och mina erfarenheter på bättre sätt. Jag vill få var människa jag möter som har förlorat sina hem, sin familj, kanske sina föräldrar eller sina barn, som förlorat sina liv, att känna hopp mitt i allt det mörka. Jag vill finnas där som medmänniska, få dem att känna värme och kärlek och att det finns förståelse och vänlighet kvar i världen. Jag vet bara inte vart jag skall börja. Hade jag varit hemma i Sverige hade jag erbjudit plats i mitt hus, jag hade anmält mig som fadder för att visa runt, hjälpa till med språk och ge barnen möjlighet att leka i vår trädgård, jag hade försökt hjälpa till med material så att barnen fick utbildning. Samtidigt hade jag gett min egen dotter chansen att lära sig att hjälpa andra, visat henne värdet i att välkomna andra, gett henne möjlighet att känna respekt och beundran för alla modiga människor som varit med om det orimliga.

Men här, vad skall jag göra här? Olusten över att jag lever ett räkmackeliv i solen medan människor runt mig kämpar för sina liv växer.

Hahaha nu får ni ursäkta ett mycket kort och helt irrelevant inlägg, men jag satt precis och visade Alva hur ”Siri” fungerar på hennes iPad. Jag sa frasen Bichon Havanais och fick som svar ”OK, bitch that have a mess”.

LOL som Alva har börjat säga.