Visste ni att det inte får vara mer än en hund på bussen? Jag hade ingen aning om detta, och jag känner mig tveksam till om det verkligen ligger till så enligt lag och ordning, det kan ha varit busschauffören som kände sig lite dagen efter igår. Matchen och så ni vet.

I alla fall så blev jag och Challe stoppade när vi skulle hoppa på bussen från stallet med orden ”Vi har redan en hund ombord, du får ta nästa” och så slog dörrarna igen. Där stod jag med en valp i famnen mitt ute på landet och kände mig snopen. Jag blev inte ens arg, så snopen blev jag. Tjugo minuter senare hoppade jag på nästa buss där det inte fanns någon hund innan och vi var således välkomna.

Jag kan förstå att man kanske inte kan åka runt med en buss full med hundar, vart skulle allt folk få plats liksom, men Challe tar inte upp mer plats än vad jag gör eftersom han sitter i mitt knä, längst bak i bussen där ingen förutom A-lagarna vill sitta ändå. Att han inte gör något väsen av sig kunde ju inte chauffören veta, men just for the record så gör han inte det heller. Enda gången han har skällt är när Martin blir för exalterad över något, något litet mål i någon liten EM-match eller så, eller när han dundrar ner för trappan. Det är så himla skönt att Challe reagerar på det, för äntligen, äntligen, har Martin börjat ta sig upp och ner i huset som något som kanske kan liknas vid en människa istället för en hel hop med elefanter. Att det skulle behövas en hund till att säga till honom, som jag har tjatat i alla dessa år (typ tre, sen vi köpte huset).

När jag ändå är i gång så kan jag säga att Challe är bra för uppfostran av Martin även på andra vis. Tidigare agerade Martin hund här i huset, jag tror att jag har nämnt det någon gång förut, och åt allt som låg inom räckhåll utan att nödvändigtvis veta vad det var han stoppade i sig. Jag har på olika sätt försökt förklara att det kan vara skadligt att hålla på så, rätt som det är kanske det han stoppar i munnen är giftigt. Alva lärde sig det på några veckor, sedan har hon aldrig stoppat allt hon fått tag på i munnen, men Martin har jag kämpat med i sex år. Nu har det i alla fall blivit hejd på honom, eftersom det inte finns så mycket kvar att få i sig då Challe redan tagit det. Smulor på golvet och sånt. Rester som inte är rester man gärna äter dagen efter har han också slutat sluka och behöver inte tycka att ”det är onödigt att slänga”, eftersom jag är snabb med att lägga det i Challes matskål och den har han än så länge låtit bli att ge sig på. 

Inte välkommen på bussen

Ni får ursäkta bristen på inlägg men jag har fullt upp med att vara rolig på Twitter (ni hittar mig på @lillalind). Min man håller dock inte med, han tycker att jag är urtrist. Rynkan mellan ögonen blir djupare och djupare för varje minut och jag misstänker att det inte bara beror på Sveriges, nu ska vi vara ärliga, kassa spel. Det kan också bero på att han tycker att jag gör mig dum och att han skäms över att jag inte ens kan hålla reda på vilket lag som är vilket. Men hur lätt är det, det frågar jag mig, när båda spelar i gulblå färger och alla som inte är Zlatan ser ut som samma person när man ser dem swischa förbi på långt håll.

Jag är glad åt min mans blogg en kväll som denna. Natten hade blivit väldigt lång för mig annars.

Johanna Fränden sitter med Julia-flätor på Sverige-Ukaina matchen för att visa sitt stöd till Julia Tymosjenko, den ukrainska oppositionsledaren som sitter fängslad (dömd till sju år samt skadestånd på 1,2 miljarder) för påstått maktmissbruk.

Vad säger ni, härligt sätt att ta ställning mot det sätt politikern behandlas på, eller totalt meningslöst?

Bild från Aftonbladet

Idag ska jag tuffa uppåt i landet med lånad bil och ha viktigt möte. Jag älskar att säga att jag ska på viktigt möte, det får mig att känna mig, ja viktig. Det är säkerligen många här i världen som inte skulle anse mitt möte som något man behöver markera i almanackan direkt, men det spelar ingen roll. För mig är det stort och det är det enda som räknas.

Jag och valpas packar min bil, långt ska vi köra – massor av mil! Det jag funderar över nu är hur det ska gå att köra ensam med en valp efter bara tre timmars sömn, göra min grej när vi kommer fram och sedan köra hem igen. Ja det återstår ju helt enkelt att se.

På torsdag ska vi göra om det. Då åker vi ut och far igen, valpas och jag, för att träffa typer som jag länge velat möta. Det är så snart och ändå lång tid kvar, hur ska jag klara att vänta i fyra långa dar?

Efter en natt med tre timmars sömn ser man ut så här. Det är inte vackert. Jag borde lägga upp bilden på youtube så som hon som spelade Susan i Desperate gjorde för att visa förvandlingen från ras till chic hemmafru. Förutom att jag aldrig genomgår dem där förvandlingen då.

Jobbhelg innebär noll inlägg och abstinensen är stor. För att inte bryta bloggtraditionen i familjen helt har min man nu börjat blogga. Det som är bra med det är att jag kanske slipper lite av allt hans analyssnack som jag ändå inte bryr mig om, men som jag på ett artigt sätt (tänk lite kungafamiljen på skansen under nationaldagen) ändå låtsas lyssna på. Om jag ska försöka förklara hur långt min kära makes sportsnack har gått så kan jag säga att jag till hans stora frustration inte ens lyfte på ögonbrynen utan bara sa ”tackar” när han utan  att blinka svarade rätt på hur gammal Boris Becker var när han vann sin första wimbledon när jag spelade Fråge Feud på min ajfån. Oh, besvikelsen i hans ögon när berömmet uteblev. Men vad kan jag säga, jag är så van vid att han briljerar med oviktig kunskap att jag förväntar mig att han kan svaren.

I alla fall, nu får han blogga av sig det värsta, så kanske jag kan engagera mig i resten. Ni hittar honom här.

Innan jag började jobba i fredags hann jag med en tur till stallet. Nästan hela familjen var samlad. Det kändes bra. Ja.