Hahaha nu får ni ursäkta ett mycket kort och helt irrelevant inlägg, men jag satt precis och visade Alva hur ”Siri” fungerar på hennes iPad. Jag sa frasen Bichon Havanais och fick som svar ”OK, bitch that have a mess”.

LOL som Alva har börjat säga.

Jag älskar projekt. Relativt ofta frågar människor runt mig om jag verkligen måste ha något projekt igång hela tiden och jag svarar att ja, det måste jag faktiskt. Projekt får mig att känna mig levande. De ger mig tillfredsställelse. Det måste inte alltid vara stora saker, men något måste jag ha på gång, annars känns det som om jag suddas ut och tynar bort. Projekten kan handla om små saker, som att ordna en middag för vänner, att göra research för något, att sätta igång ett storbak och fylla frysen, lära mig något nytt, att organisera upp saker och ting, eller större saker som att skriva en ny bok, göra om hemma, planera en ny resa eller något annat spännande. Att jag vill ha saker på gång betyder inte alls att jag inte bara kan vara och bli helt upptagen av nuet och av att inte göra något alls. Det är jag expert på. Tänk att bara få lägga sig raklång i gräset eller på en klippa och titta rakt upp i trädkronorna, eller upp på molnen och ligga så tills varenda del av kroppen är helt avslappnad. Underbart! Eller att få sitta i timmar och äta och prata med goda vänner, utan en tanke på en massa andra saker. Härligt! Jo då, jag är bra på sådant också. Men projekten, som är min drivkraft, måste få finnas med. Jag kan inte tänka mig att gå genom livet utan att ha något att ta reda på, lära mig mer om, sätta mig in i, planera för och ta tag i. Fy vad tråkigt det skulle vara!

 

En sak jag på senare tid har lärt mig är att värdera mig själv högt. Det kanske låter högdraget och väldigt osvenskt, men så är det inte alls. I alla fall inte högdraget, osvenskt ska jag låta vara osagt. Men varför i hela fridens namn skulle jag förminska mig själv och min betydelse, varför skulle jag tysta min inre röst och leva mitt liv bara för att tillfredsställa andra, som i ärlighetens namn inte bryr sig särskilt mycket om mig tillbaks? Att värdera sig själv skall inte förväxlas med att sluta bry sig om andra, tänker man så har man missuppfattat det hela. Det handlar helt enkelt bara om att börja ta vara på sitt liv och se till att man själv mår bra, utan att för den sakens skull göra illa någon annan. I förlängningen ger detta att man faktiskt orkar bry sig ännu mer om andra, som en liten bonus kan man säga.

Efter att ha börjat värdesätta mig själv och min tid har jag också börjat ifrågasätta saker och ting. Ett exempel kan vara de klassiska arbetsintervjuerna. Nu har ju jag varit egen rätt länge, men jag minns ändå hur det är att sitta där i en stol framför en potentiell ny arbetsgivare och få frågan ”varför ska jag anställa dig”, följt av en lagom dryg blick från intervjuaren. Så skall man sitta där och tala om hur mycket bra man kan tillföra företaget, hur man kan lyfta det, hjälpa det framåt och allt vad det nu är. Jag tänker att jag istället skulle vilja vända på frågan och få ett svar på varför jag skulle vilja jobba för företaget. Vad gör ni som är så bra för era anställda att de hellre vill vara där och jobba för er än att jobba för sig själva, eller för någon annans företag? Om arbetsgivaren kan svara tillfredsställande på det så har hen säkerligen inga som helst problem att få folk att svara på varför de skulle bli anställda. En chef som vet att ta hand om och lyfta sina anställda behöver nämligen sällan oroa sig för att de anställda inte gör sitt yttersta på sina jobb.

Som sagt, jag värderar min tid väldigt högt och jag har ingen som helst lust att kasta bort den på fel saker. Den gamla slitna visan om att livet är för kort för det är alldeles för sann för att ignoreras. Därför lägger jag aldrig någon som helst prestige i att fortsätta med något som jag känner är helt fel. Somliga kan då tycka att jag inte avslutar påbörjade saker, men det är helt fel. Jag avslutar dem bara på mina egna villkor, när jag själv känner mig färdig med dem. Detta kanske inte alltid stämmer överens med andras syn på när något kan betraktas som avslutat, men det får stå för dem. Är jag klar så är jag klar och då går jag vidare. Livet är verkligen för kort för att sitta fast och nöta i saker när man är helt redo för att gå vidare.

Något jag har lyckats lära mig, eller snarare vänja mig av med, är att jag faktiskt inte alltid måste vara uppkopplad och tillgänglig. Jag kan lämna telefonen hemma när jag går ut, jag kan låta den ligga kvar i väskan och inte ha den fastklistrad i handen hela tiden och jag behöver inte ha datorn i knät så fort jag sätter ner baken i en soffa. Istället kan jag ägna tiden åt samtal med min familj, läsa böcker, titta upp och se saker runt mig utan att tänka hur de skulle se ut på Instagram. Missförstå mig nu inte, jag tycker det är rätt kul med Instagram och jag gillar när man får svar samma dag man frågat om något och inte flera dagar eller veckor senare, men ingen dör av att jag inte sitter ihop med min telefon eller dator. Det handlar inte om att vara respektlös med andra människors tid, som till exempel genom att komma försent eller strunta i att svara folk av ren lättja. Men man måste inte stänga av människor som finns runt en i fysisk form för att ständigt finnas till för andra via mobil eller dator. Jag hoppas att jag kan ta med mig den känslan när vi så småningom lämnar Spanien för att gå vidare i livet och ge oss själva chansen att få fortsätta uppleva nya saker och andra kulturer.

 

Jag har pratat (alldeles för mycket) om att vi hålls vakna på nätterna av den extremt höga ljudnivån utanför vår lägenhet. Ljudnivån och gråtande barn. Så är det fortfarande, det har inte lugnat sig ett dugg. Resultatet är att vi under snart en månad inte sovit särskilt mycket och har således svår sömnbrist. Men nu är det inte det jag skall prata om. Eller jo, lite, men ändå inte. Det jag ville säga är att trots att fönstren är gjorda av ett enda glas, vilket hjälper föga för att hålla ute ljud, så måste de ändå göra någon form av nytta. Det är nämligen så att om man har fönstren stängda så låter det (kvälls- och nattetid) som om man har hela församlingen i vardagsrummet, men om man får för sig att öppna dem så hör man överhuvudtaget inte vad man säger här inne. Helt makalöst. Om jag inte hade varit så vansinnigt trött vid det här laget så hade jag kanske tyckt att det var charmigt, det här med spanjorernas totala brist för förståelse för att det kanske eventuellt kan finnas människor som vill sova mitt i natten och att det kanske inte är en jättebra idé att ropa till varandra istället för att prata, åka skateboard över markplattorna så att det dundrar i hela kvarteret, varva motorcyklar, bilar och mopeder så att de låter som mest, eller, som jag tidigare redan avhandlat, låta bli att lägga sina trötta barn. Nej, förresten, jag hade inte tyckt att just denna sidan av Spanien hade varit trevlig hur pigg jag än var.

Andra sidor, däremot, är jag helt förälskad i. Som de pittoreska små trånga gatorna med underbara butiker, det turkosa Medelhavet, de vitkalkade husen (de som hålls efter, annars ser de bara smutsigt ut), frukten och grönsakerna, värmen mellan människor, och framför allt att jag själv har blivit så mycket lugnare i själen. Jag vet faktiskt inte vad det beror på, för egentligen är jag inte alls förtjust i att teknik hela tiden strular (vi har sedan vi flyttade för snart fyra veckor sedan haft strömavbrott tre gånger av oklar anledning), nätet svajar, mobilnätet funkar ibland och ibland inte osv. Och ändå är jag lugn. Det är mycket märkligt, men skönt. Jag tror att det kanske kan bero på att jag för första gången på väldigt länge på allvar vet vad jag vill. Saker och prioriteringar har börjat läggas på plats och jag har hittat mig själv. Det är värt allt. Jag är så enormt tacksam över att ha fått den här möjligheten och faktiskt också stolt över att jag vågade ta den när den dök upp.

 

Även om vi ser fram emot att vardagen skall slå klorna i oss och rutinerna återvända vill vi gärna suga ut det sista ur sommarlovets sköna bojlösa dagar. Klorna här är dock inte obehagliga, bojorna inte trånga och hårda. De ger mer en känsla av att vi vet vad som gäller, att vi blir lite jordade, på ett bra sätt. Just det där hoppas jag att vi kan ta med oss hem när vi en dag bestämmer oss för att återvända till Sverige och livet där. Att vi inte fortsätter i samma hjulspår som vi kört ner i när vi emigrerade. En stor del av hela den här resan är ju att lära oss nya saker om oss själva och att hitta nya sätt att leva på. Ge oss tid att känna efter vad som är viktigt och riktigt för just oss.

För att ta vara på den här dagen beger vi oss till stranden, fullastade med frukt, solkräm och spadar att bygga sandskulpturer med. I eftermiddag kommer Alvas engelskalärare för att hålla lektion och strandhäng innan måste ju vara det absolut bästa sättet att ladda på.