Mijas Pueblo och La Cala

LinnéaFlytta till Spanien

unnamed (31)unnamed (30)Gamla stan i Fuengirola är vackert, pittoreskt och härligt på alla sätt och vis, men tillslut blir man lite less på att bara trava fram och tillbaks här. Med andra ord, dags för utflykt! De senaste två dagarna har vi därför besökt Mijas Pueblo och La Cala. Omväxling förnöjer heter det ju.

Jag skall berätta mer om Mijas Pueblo snart, men ville bara flika in med ett par bilder från La Cala innan vi går ut i hettan och tar oss an dagen. Sol och bad (i iskallt vatten, vad har hänt med Medelhavet den senaste veckan??) och glada barn gör själen lätt att bära.

Sömnbrist

LinnéaDitten och datten

Vi älskar verkligen lägenheten vi hyr här i Fuengirola. Den är supermysig och ligger fantastiskt fint på en underbar gata i gamla delen av stan. Enda felet med den är att den saknar den stora uteplats vi hade önskat oss. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna trivas bättre i något annat område i Fuengirola än just det här. Men, faktum kvarstår och det är att det i princip är omöjligt att få en god natts sömn, trots öronproppar. Livet utanför våra fönster snarast ökar i intensitet och natten här är lång, mycket lång. Först vid sex, sju på morgonen släntrar de sista festprissarna hemåt och de gör så tämligen högljutt. Fram till två, tre sådär är barnen med ute och som jag tidigare skrivit om har de lessnat vid tolv ungefär, ibland tidigare. Därefter gråter de mest. Faktiskt så har vi i detta nu lyssnat på en gråtande liten stackare i över en timme redan. Ingen tar någon notis, alla pratar glatt vidare och ger inte det minsta sken av att tycka att det är dags att gå hem och lägga barnet.

Detta innebär att vi sover väldigt dåligt. Tack vare solen och ljuset känner man sig ändå rätt pigg och fräsch, men ögonen börjar säga ifrån. De känns sandiga och irriterade och idag tittade Alva förskräckt på mig och undrade varför jag var helt röd i ögonvitorna. Nu hoppas vi att det lugnar ner sig när semester och turistsäsongen avtar om några veckor. Vi behöver verkligen få sova, särskilt som skolan börjar om en vecka.

Residencia, vad innebär det egentligen?

LinnéaByråkrati/Spanien

Det här med residencia, alltså att bli resident i Spanien, är en källa till stor förvirring för många. Jag tänkte därför försöka reda ut begreppet lite. Var, när och hur kan man säga. För att inte säga fel har jag tagit hjälp av Scandinavian Service som jobbar med att hjälpa till med just den här typen av byråkrati.

Så här är det: Om du befinner dig i Spanien i mer än tre månader i rad skall du enligt lag söka residencia. Det är en typ av uppehållstillstånd kan man säga. Tvärtemot vad många tror så är detta ingenting som är frivilligt utan man skall anmäla sin vistelse i landet hos den lokala polisen. För att bli beviljad residencia, alltså få lov att vara i landet mer än 90 dagar, skall man kunna visa att man har en fast månadsinkomst som kommer in på en spansk bank. Minimisumman är 400 euro (i månaden). Man måste också ha en privat sjukförsäkring eftersom man inte får lov att belasta det spanska systemet. Vidare skall man också kunna visa upp personbevis, samt ett hyreskontrakt. Alla papper måste vara översatta till spanska av en godkänd översättare. Jag har fått tips om att Eurogestion Traducciones s.l (Info@eurogestiontraducciones.com) skall vara bra. Sedan tar man med sig alltihop och går till den lokala polisen. Där blir man registrerad som bofast, förutsatt att man uppfyller kraven, och får redan samma dag ett papper som visar att man är resident.

Nu säger säkert många, ”men vänta nu, varför skall jag ha privat sjukförsäkring, en av fördelarna med att vara resident är väl att jag får rätt till spansk sjukvård?” och det är här missuppfattningarna börjar.

Det är nämligen så att denna typ av residencia inte alls ger en några som helst rättigheter, annat än att man får lov att bo här utan att vara illegal. Det är endast ett uppehållstillstånd, som alltså skall sökas då man vill vara i Spanien i mer än 3 månader i streck eller sammanlagt mer än 6 månader på ett år. Den andra typen av residencia som många rör ihop är residencia fiscal, alltså skattemässig hemvist. Det är något annat.

För att få residencia fiscal måste man jobba med ett spanskt arbetskontrakt alternativt ha ett eget, spanskt, företag. Då och först då har man rätt till alla de förmåner med sjukvård och annat som spanjorerna själva har. Man skall då deklarera i Spanien, vilket är en utmaning i sig och som ofta kräver hjälp av en revisor. I kölvattnet av att ha residencia fiscal kommer en mängd andra regler och lagar till som rör just skatter. Instanserna i Spanien samarbetar inte på samma sätt som de svenska, därför måste man oftast anmäla saker på flera olika ställen. Jag rekommenderar starkt att ta hjälp, i alla fall första gången, med allt sådant av någon jurist eller gestoria som kan både svenska och spanska systemet.

Vi har alltså fyra olika saker som alla rör rätten att vistas i Spanien. Observera att man alltid, utan undantag, skall ha med sig originalhandlingar med stämplar, översatta till spanska.

NIE-nummer som är ett identitetsnummer för utlänningar. Detta är det allra första man skaffar vid en flytt till Spanien. Man behöver det till i princip allt, från att öppna bankkonto till att registrera sig för padron och residencia. Skall man köpa något i Spanien, som en bostad eller en bil, måste man ha sitt NIE-nummer klart. Många kräver även NIE-nummer för att hyra ut bostad på långtidskontrakt. Läs här om hur och var du skaffar NIE-nummer.

Empadronamiento (padron) som är en mantalsskrivning i kommunen. Man behöver inte vara skriven i Spanien och därmed utskriven från Sverige för att få padron. Alla som bor i Spanien, oavsett medborgarskap, är skyldiga att mantalsskriva sig i kommunen där man bor. Utifrån invånarantal i kommunen får denna sedan bidrag från staten. För att få padron skall man ha ett NIE-nummer, sitt pass och ett hyreskontrakt. Man går till kommunhuset, tar en nummerlapp och väntar på sin tur. Sedan tar det bara några minuter för att bli inskriven. Det kostar en mycket liten slant, vi betalade drygt 2 euro för oss alla tre i Fuengirola.

Residencia som ger en rättighet att stanna i Spanien i mer än 90 dagar, dvs ett uppehållstillstånd. Till detta krävs att man har personbevis, spanskt bankkonto, pass, NIE-nummer, bevis på inkomst om minst 400 euro/månaden och ett hyreskontrakt. Man söker residencia hos den lokala polisen.

Residencia fiscal som är den skattemässiga hemvisten. För att få detta krävs, förutom allt som krävs för residencia, att man har ett spanskt arbetskontrakt alternativt spanskt eget företag, samt att man deklarerar i Spanien. När man har fått residencia fiscal har man rätt till spansk sjukvård och allt annat som de spanska medborgarna har rätt till.

När det gäller sjukvården så vill jag påminna om att man med hjälp av EU-kortet har rätt till fri spansk sjukvård som inte kan vänta. Händer det något medan man är här får man med andra ord söka sig till den allmänna vården som vilken spanjor som helst. Man kan däremot inte gå på vanliga hälsoundersökningar som inte är nödvändiga, det vill säga om man bara vill kolla upp sig lite allmänt sådär.

Jag hoppas att saker och ting blivit lite klarare nu. Själv har jag så smått börjat sätta mig in i skattereglerna och allt som gäller vid deklaration och är alldeles snurrig…



Avsaknad av saknad

LinnéaFlytta till Spanien
Spansk gräsmatta
Spansk gräsmatta

För varje dag som går blir det färre och färre saker jag saknar från Sverige. Min familj, självklart, de fattas mig hela tiden, men annars är det i princip ingenting som jag känner att det skulle vara värt att återvända hem för. Inte just nu i alla fall. Det skulle i så fall vara grönskan. Här är torrt som fnöske och väldigt brunt. Det blir ju så när det knappt kommer en droppe regn på flera månader. Vintern är på så sätt vackrare, när allt får liv och börjar blomma och grönska. Upp och nervänt och bak och fram kan man säga. Nu under den heta sommaren är det i princip bara palmer och växter som vårdas ömt i krukor av flitiga gröna fingrar som överlever. Gräset här, på de få platser där man överhuvudtaget kan hitta något, består av rätt stora, grova blad som jag hemma knappt ens skulle komma på tanken att kalla just gräs. Det myllrar dessutom av myror i det. Så, just sånt där kan jag sakna. Frodigt grönt gräs som man nästan får lust att sätta tänderna i, som en häst, bara för att det ser så saftigt och fräscht ut.

Vad är det då som är så härligt här att vi inte vill åka hem, trots att den älskade och mycket saknade familjen finns där? Vädret är naturligtvis en aspekt. Det går inte ens att beskriva hur skönt det är att vakna upp till sol och värme varje dag. Även om det mitt på dagen kan bli lite väl mycket av det goda… Då får man dra sig inomhus, eller till skuggan, och göra lugna saker ett tag. Maten är en annan. För mig som i princip bara äter vegetariskt (hörde förresten av en ny bekant här nere att jag klassas som en flexerian, alltså någon som äter vegetariskt men kan vara flexibel någon gång ibland) är det underbart att kunna äta så gott, nyttigt och relativt billigt som man kan här. Frukt och grönt är to die for. Det är så lätt att svänga ihop vad som helst av det gröna köket och allt smakar lika bra.

Så har vi då Medelhavet. Varje gång jag ser det klickar det liksom till i mig och jag känner något som närmast kan beskrivas som ett lättare lyckorus. Varje gång. Det är nästan lite galet. Jag vet inte vad det är som gör det, men detta intensivt blåa, ofta på gränsen till turkosa, hav läker själen, det är inte mer att orda om. Havet har alltid haft en lugnande och berusande effekt på mig, men just Medelhavet toppar allt annat jag hittills upplevt. Att det ofta är väldigt behagliga badtemperaturer gör inte heller ont, även om det vissa dagar i ärlighetens namn är svinkallt, beroende på strömmar och hur det blåser.

Slutligen älskar jag alla de där små husen, byggnaderna, som man råkar på överallt. De där som talar om för en att man definitivt inte är i Sverige utan på sydligare breddgrader. Det finns också hus så fula och groteska att man helst av allt skulle vilja riva ner dem, för hand om så skulle vara, på en gång så att man slipper se dem. Ofta ligger dessa dessutom närmast vattnet. Betongkolosser som smällts upp, högre än alla andra hus som redan fanns bakom så att utsikten skyms, för att turister skall kunna bo nära stranden. Hemska tingestar, sanna mina ord. Men de andra, de där genuina, lägre husen älskar jag.

Dessa fyra tillsammans gör att jag har föga lust att återvända hem, även om vi hemma i Göteborg bor både större och med högre standard. Däremot är vi allihop väldigt nyfikna på andra delar av Spanien, för att inte säga hela Europa, USA och varför inte Indonesien, Australien och Nya Zeeland när vi ändå är igång. Det nästan brinner i mig av lust att se och uppleva saker. Som om jag vaknat ur en lång Törnrosa-slummer och nu har fått fasligt brått att ta igen allt jag missat.

Men just nu är vi här. Och vi njuter, av det mesta förutom gräset.

Havet och förestående födelsedag

LinnéaDitten och datten

Älskar, älskar, älskar havet! Inte så mycket att åka omkring ute på det, men att se det och få vara vid det! Känna den salta doften. Underbart! Jag önskar att jag kunde få bo vid havet resten av mitt liv. Det är så mycket i mig som skulle falla på plats och landa om jag finge ha ett sådant privilegium. Havet läker saker inom mig, det är så det känns. Luften känns lättare att andas, allt känns ljusare och härligare.

Imorgon är en stor dag i familjen Berglund. Någon, en liten tös, kan med rätta titulera sig sjuåring. Firandet blir inte riktigt som vanligt eftersom all familj befinner sig på avsevärt avstånd, men vi hurrar på med våra lungors fulla kraft vi som är här. Alva skall få bestämma allt hela dagen, från mat till vad vi skall göra. Som det ser ut just nu vill hon allra helst gå bort till en kompis och hänga vid hennes pool hela dagen. Sämre sätt kan man spendera en födelsedag på.

Teresa Zabell
Teresa Zabell, ”Kvinnan ur havet”, i Fuengirola och underbara Medelhavet!

 

Sleepover

LinnéaDitten och datten
Första kompisen som sover över här i Spanien
Första kompisen som sover över här i Spanien

Alva har haft sin första sleepover här i Spanien. Hon har fått en riktigt god vän i en tjej från Stockholm som bott här nere i ett år nu. Alva har redan börjat ta efter Stockholmskan lite… Dessa två tjejer har jättekul ihop och igår kom de och frågade om inte kompisen kunde få sova över, och visst fick hon det.

De körde spansk tid och somnade inte förrän strax innan tre på natten. Jag var halvt medvetslös och visste knappt vad jag hette när de mitt i natten ropade in mig för att jag skulle berätta sagor. Då hade de redan kört med mig och beställt nattamat klockan tolv. Ägg, macka och prinskorv var vad de ville ha, så det var bara för mig att ställa mig vid spisen och lyda order. Vad gör man inte för att barnen skall ha det mysigt på sin första sleepover i ett nytt land!

I morse utbrast Alva att nu känns det precis som hemma. Ljuva ord för en mamma som ständigt har lite dåligt samvete och undrar om vi verkligen gjort något bra som flyttat utomlands mitt i skolstart och allt.

I kväll ska vi till ett relativt nyöppnat café som vänder sig till barn. Där finns pysselhörna, klätterställningar och gud vet allt, så att barnen kan leka medan föräldrarna fikar. Smart!

Den spanska byråkratin

LinnéaByråkrati/Spanien

Nu när vi har padrón fixat avvaktar vi lite med resten av det byråkratiska. Vi kommer till exempel inte att ansöka om residencia förrän nästa gång maken kommer ner. I och med att vi inte är residenta (än i alla fall) så skaffar vi inte heller något TSA-kort (den spanska motsvarigheten till EU-kortet, dvs ett sjukförsäkringskort) och blir inte heller inskrivna i SIP (folkhälsoregistret). Allt detta får vänta tills vi vet om vi skall bli residenta eller inte och hur det i så fall går till i vårt något speciella fall. Hittills måste jag ändå säga att jag är positivt överraskad av den spanska byråkratin. Allt har gått väldigt smidigt so far. Kan det beror på att vi gjort noggranna undersökningar om hur saker fungerar innan vi kom ner så att vi varit förberedda och vetat vad vi skall ha med oss och i vilken ordning man bör söka om saker…? Å andra sidan har vi än så länge bara skaffat NIE-nummer, spanskt bankkonto, spanskt telefonabonnemang, bostad och padrón. EU-kortet hade vi sedan tidigare och våra går ut om två och ett halvt år, så där har vi god marginal. Jag och Alva har också nationella ID-kort för att slippa släpa runt på passen hela tiden.

Eftersom det inte finns så mycket mer att fixa med för oss rent praktiskt för oss just nu (förutom att kolla upp försäkringar) så återstår bara att luta sig tillbaks och njuta av nuet och känna efter hur vi trivs med allt. Vissa saker känner vi att vi saknar, annat känns helt perfekt. Det skall bli spännande att se hur våra tankar går när skolan dragit igång.

Utsikt från piren i Fuengirola
Utsikt från piren i Fuengirola

Magisk kväll vid Medelhavet

LinnéaDitten och datten

unnamed13Det går inte att säga annat än att kvällarna här är magiskt sköna. Ljummen luft som går att andas (inte så hög luftfuktighet) och glada människor som är ute och rör på sig. Vi vill såklart inte vara sämre vi, så varje kväll tar vi en kvällspromenad nere vid havet. När man bor granne med Medelhavet går det bara inte att låta bli. När det var som varmast gick vi och strosade i  vattenbrynet och lät vattnet svalka våra fötter. Idag har det varit mer behagliga temperaturer, även om det under eftermiddagen passerade 30 grader. Nu ikväll har det bara varit 26 grader, alldeles lagom med andra ord.

Vi gick en sväng bort till hamnen och satt ute på piren när solen gick ner. Ljuset var så fint och jag kände tacksamhet över att få uppleva den där stunden ihop med mitt barn. Hon var glad och nöjd och då är det nästan svårt att vara annat än nöjd själv också. Annat var det tidigare idag. Då var allt fel och dumt och tråkigt. Inte ville hon vara på stranden, det var för kallt i vattnet (!!), det var för varmt på land, det var för mycket sand, ingenting var bra. Det lilla barnet kunde inte förstå varför vi inte hyrt en bostad med pool istället. Och här är man själv glad över att vi har ungefär 30 sekunders promenad till Medelhavet och en härlig sandstrand liksom…

Nu sitter vi och myser i soffan med varsin dator i knät och är rätt så asociala. Ibland får man vara det också, även om Alva tycker det är lite väl mycket av den varan. Inte så att vi är asociala som familj, men hon saknar att själv kunna springa iväg till sina kompisar. Hemma i Göteborg har hon mycket större frihet när det gäller sådant. Här måste vi följa henne överallt, det går inte an att hon ränner runt i stan själv. Nu känner hon några barn här nere som hon kan leka med, men det blir mycket mer uppstyrt eftersom vi måste vara med, det är en av de få negativa sidorna med det här livet. Det hade nog varit lite lättare om hon antingen varit äldre och faktiskt fått lov att gå själv, eller yngre så att hon hade uppskattat att leka på lekplatserna. Det gör hon tyvärr inte nu, de flesta är för mycket mindre barn och de andra tröttnar hon väldigt snabbt på de också.

Snart drar skolan igång och livet övergår i vardag igen. Vi ser med positiv förväntan fram emot att se hur livet ter sig här nere då. To be continued…

Läsarmail

LinnéaFlytta till Spanien

Alldeles nyss fick jag ett mail från en läsare som nästan gjorde mig lite ledsen. Inte för att jag fick det, jag känner mig tvärtom glad och smickrad över att förunnas förtroendet kvinna som skrev gav mig. Men innehållet gjorde mig ändå beklämd.

Läsaren var en mamma som flyttat till Spanien med sin familj bestående av henne själv, man och två barn. De har bott här sedan i juni när skolorna i Sverige slutade. Med här menar jag inte Fuengirola, familjen bor på annat håll i Spanien. Nu har de ett år på sig att känna efter om de trivs eller om de skall flytta tillbaks till Sverige. Det är så länge barnen fått ledigt från sina svenska skolor, sedan tappar de sina platser där. Precis som vi har de en situation där de lämnat en skola där barnen stormtrivs och där de med största sannolikhet inte kan fortsätta gå om de senare skulle vilja flytta hem eftersom skolan är en populär privatskola. Anledningen till flytten är att en i familjen har en sjukdom som gör att hen mår mycket bättre i sol och värme än i svensk kyla.

Mamman vände sig nu till mig eftersom hon känner sig bekymrad över framtiden. Ett år går snabbt och det är ett enormt beslut som skall tas under detta år, eftersom de faktiskt inte kan komma tillbaks till samma liv om de stannar i ett och ett halvt eller två år istället, i och med den förlorade platsen på barnens skola. Därför vill mamman försöka få så bra koll hon bara kan så snabbt som möjligt för att kunna fatta rätt beslut. Hon har försökt prata med andra som också har flyttat utomlands med sina barn, hon försöker prata med sin man och hon försöker framförallt känna efter själv hur stora möjligheter de har att trivas med sitt nya liv där de nu har slagit sig ner och vad alternativen är om det visar sig att de inte trivs så där jättebra. Mamman har nämligen en liten krypande känsla av att de kanske inte alls kommer att känna att det är det bästa för dem att stanna där de är, samtidigt som hon känner att det inte riktigt fungerar att flytta hem heller i och med sjukdomen. Hon kände att det inte känns helt bra där de är, men att hon för den delen inte bara vill ge upp att bo utomlands, kanske skulle det vara mycket bättre någon annanstans i Spanien? Tänk om det ”perfekta livet” finns runt hörnet och att de bara hamnat lite fel precis nu och så missar de alltihop för att de måste bestämma sig så snabbt.

Anledningen att hon vände sig till mig är att de hon försökt prata med hittills tittat snett på henne och uttryckt sig i det närmsta hånfullt och hävdat att de helt enkelt får låta tiden gå och att det inte är hela världen om de förlorar sin plats på skolan. Barn är så anpassningsbara. Mamman kände sig smått förtvivlad och behövde prata av sig och, eftersom hon förstått att jag precis som hon gärna vill försöka vara förutseende och få koll på läget, skrev hon till mig.

Jag förstår verkligen hur hon känner. Jag kan däremot inte för mitt liv förstå hur andra människor kan se ner på och i princip idiotförklara någon bara för att de inte fungerar likadant. Hur kan man överhuvudtaget uttrycka sig ohövligt och utan empati över någon annan människas oro, även om grunden till oron är främmande för en själv? Människor kan vara så okänsliga!

Till mamman vill jag säga: jag förstår dig! Det är klart att det är ett ursvårt beslut du och din familj står inför. Jag förstår behovet av att kolla upp flera olika platser och skolor innan man kastar in handduken och avskriver hela Spanien och jag förstår också hur svårt det är att kunna göra just detta när man har barn i skolan. Människor som inte bryr sig om att barnen får hoppa fram och tillbaks och byta skola flera gånger förstår jag mig däremot rakt inte på. Barnen måste hänga med på det vi vuxna bestämmer, de är i det avseendet maktlösa och då är det ändå de som står inför de största förändringarna och utmaningarna med nya skolor, lämna kompisar/skaffa nya kompisar, nya lärare, nytt språk osv.

Om jag kände att platsen där jag var just nu faktiskt inte var helt rätt men hade bra anledningar att ändå stanna i ett varmare land än Sverige så skulle jag definitivt känna mig stressad över att kanske inte kunna utforska andra platser i tid och över att mitt barn då skulle behöva byta skola igen. Jag har inget riktigt råd att ge, mer än möjligen att ge sig ut och besöka andra skolor och verkligen utforska andra bostadsområden eller städer på helger och så, om man har den möjligheten. Och om ni känner att det inte funkar där ni är sedan när skolan dragit igång så skulle jag råda er att inte stanna alltför länge bara för att utan i så fall testa något annat inom tidsramen för det här året, trots att det skulle innebära ett byte för barnen. Hellre att byta inom året än att bo kvar någonstans man inte trivs med i ett år för att sedan flytta hem och kanske missa något som hade funkat jättebra, alternativt förlora backupen hemma för att göra en ny chansning år två och sedan kanske ändå vara tvungen att flytta hem och då behöva byta skola även hemma. Jag är så ledsen över att inte kunna säga något mer handfast än så, för jag känner verkligen med dig kära läsarmamman. Jag hoppas att det ändå löser sig för er..