Många undrar varför vi egentligen valde bort Costa Blanca som det från början var tänkt att vi skulle flytta till för att istället bestämma oss för Costa del Sol. Vad är det för fel på Costa Blanca, undrar folk. Ingenting egentligen, måste jag säga då. Faktum är att stränderna är finare och bättre lämpade för barn (OBS! nu jämför jag Orihuela Costa/Fuengirola), de har fått fler priser för dess renhet, sanden är finare och det är mer långgrunt. Klimatet sägs vara något bättre på Costa Blanca vintertid. Just det vet jag inte om det stämmer dock, de som hävdar att så är fallet bor alla på Costa Blanca och de jag pratat med på Costa del Sol säger att det inte är någon skillnad. Jag tror att det till stor del är så att man trivs bäst med det val man själv gjort helt enkelt.
Så varför valde vi då ändå Costa del Sol? Helt enkelt trivs vi bättre nere på sydkusten. I vår högst personliga bedömning är det gemytligare, trevligare, mer liv och rörelse, mer aktivt, yngre medelålder, fler barnfamiljer som bor permanent med barn på svenska skolan där Alva skall gå, fler städer och samhällen runt omkring som passar oss bättre i smaken. Orihuela Costa är mer en samling urbanisationer, rena bostadsområden utan stads/samhällskänsla, allt var mer utspritt. Man är i princip helt beroende av bil. Visst, Torrevieja finns, men vi gillar inte alls den staden av någon anledning som jag inte helt kan sätta fingret på. Och eftersom Alva skall gå i svensk skola och den ligger i Orihuela Costa hade det blivit meckigt att bo i Torrevieja hur som helst, ett himla åkande fram och tillbaks varje dag. Men framförallt tror jag att det är för mycket pensionärskultur för att vi skall trivas som fast boende med barn.
Det är helt en fråga om tycke och smak. För många finns det inget annat än Costa Blanca, de skulle inte kunna tänka sig något annat. För oss passade det inte alls. Vi känner oss istället helt hemma och stortrivs på sydkusten. Så får det vara som det vill med det eventuella något bättre klimatet på östkusten vintertid.
Fick skäll av maken för mitt förra inlägg. Han tycker inte att man får skriva sådär och bara säga a men inte b så att säga. Och det kan jag ju egentligen hålla med om. Blir galet irriterad på andra som gör precis så. Nu blir det ju dock konstigt att ta bort inlägget igen eftersom så många redan läst. Kan i alla fall berätta att inget är nytt under solen, bara gammalt skräp som kommer upp till ytan. Så, nu lämnar vi det och låtsas som om jag aldrig sagt något.
Hur som helst känner jag att denna regniga måndagskväll är ett utmärkt tillfälle att ta fram bilder från resan vi gjorde i februari/mars och drömma mig bort lite smått. Fastnade särskilt för den här bilden från den där kvällen när vi satt och tittade på solnedgången i La Manga. När himlen är jämngrå i verklighetens nutid får man ta till dåtidens minnen så att säga.
Ett av mina favoritprogram är A place in the sun (inte helt otippat kanske) och jag blev helt förtjust när jag igår upptäckte att jag missat att 8:an nu visar program från 2014. Blir lika glatt fascinerad över hur olika smak man kan ha varje gång jag ser det. Bostäder och miljö som tilltalar somliga går helt emot någon annans smak. Det är fantastiskt att vi alla är så olika.
Själva blir vi mer och mer medvetna om vad som är viktigt för oss med en bostad. Har många gånger hört att vi måste ta det för vad det är där nere och att man inte kan förvänta sig så himla mycket, men vi tycker precis tvärtom. Om det skall vara någon mening med att packa ihop livet här hemma och lämna familj och vänner och allt som är tryggt och känt för något nytt såpass långt bort som det ändå är, så måste det uppfylla våra krav. Visst är vi villiga att göra vissa kompromisser, det kommer man inte ifrån någonstans, men det handlar i så fall om små detaljer. Ramarna är vi väldigt klara över hur de måste se ut för att det skall vara aktuellt för oss.
Vi har som några kanske förstått gjort en kovändning vad gäller kust och har bestämt oss för att dra oss ner till Costa del Sol istället för Costa Blanca. Vi känner att solkusten is ticking more boxes for us om man säger så.
Det är rätt märkligt det där, att så otroligt många utflyttade svenskar, även de som bara har sin bostad där nere som semesterbostad, är väldigt snara till att kritisera det mesta med Sverige, men säger man en enda ynka liten grej som man tycker kunde förbättras i Spanien blir de röda i ansiktet och svarta i ögonen och ryter ”åk hem till Sverige då om det inte passar” så att det skallrar mellan bergen. För att inte tala om alla moralpredikningar som haglar om att man minsann gnäller över invandrare som inte vill anpassa sig i Sverige och att man är lika dan själv. Hur de nu kan veta huruvida jag gnäller över de som flyttar till Sverige eller inte.
Ja, det är märkligt, intressant och fascinerande att se hur olika vi alla är, på gott och ont.
Känner mig sjukt stressad av tusen anledningar just nu. Jag ska klara mig själv med Alva i nästan en månad nere i Spanien medan maken åker tillbaks hit hem för att jobba. Jag ska ta mig runt med ett mycket åksjukt barn på vägar jag inte känner till, där jag inte hittar, där jag knappt kan språket, där jag knappt känner någon…
Dessutom ska jag jobba under tiden vi är borta. Och så ska huset här hemma packas ihop (nej inte huset, men alla saker) när vi kommer hem, vi ska bo tillfälligt i Hunnebostrand innan vi flyttar ner i augusti. Och innan dess ska vi iväg en sväng till fast till Costa del sol istället. Så långt är väl det mesta rena i-landsproblem, jag inser det. Men det finns mer under den ”lyxiga” ytan.
Uppe på allt är en mycket nära anhörig till mig väldigt sjuk. Det känns så kluvet att alls åka nu, men jag vet att personen i fråga vill att jag ska åka. Jag har varit på sjukhuset flera gånger nu och jag hoppas att jag kan leva med mitt beslut att åka om det värsta inträffar.
För att försöka koppla av lite och stänga av hjärnan för åtminstone en halvtimme har jag unnat mig lite nagelfix idag inför resan. Lite färg livar alltid upp. Shellac is da shit.
Får ofta frågan om vad som gjort att vi tar steget att flytta till Spanien som barnfamilj. De flesta som flyttar är trots allt pensionärer, de yngre nöjer sig med att ha ett semesterställe på sin höjd. Och framförallt, hur kommer det sig att vi flyttar till Costa Blanca (i alla fall till att börja med), när det är lägre medelålder på Costa del Sol?
Det vi tänker med Costa Blanca är att det är lite billigare att bo och leva, något bättre klimat, något kortare restid, något billigare att flyga, skolan är lite billigare… Ja det finns som ni ser flera anledningar. Jag frågar mig relativt ofta varför det är så många fler barnfamiljer som flyttar till Costa del Sol än till Costa Blanca? Dags att vända trenden kanske?
Därför vill jag nu vända på frågan. Vad skulle krävas för att DU skulle flytta till Costa Blanca innan pensionsåldern? Vad fattas där som gör att du hellre hade valt något annat? Vad skulle du vilja se fanns som inte finns?
Alla hjärtans dag och vi är hemma igen. Det är en något ”bitter sweet” känsla. Å ena sidan saknar jag redan ljuset, solen och den goda maten, å andra sidan känner jag väldigt tydligt att hemma ändå är… hemma. Här, i Göteborg. När vi landade på Landvetter kände jag en underlig lättnad och känsla av att vara, ja hemma. Undrar om jag någonsin skulle kunna känna så för Spanien (läs Orihuela Costa)?
En del av mig vill ner till södra Spanien istället, där jag varit förr och vet att jag trivs. Jag tycker att det är väldigt fint och trevligt där nere och det var egentligen mitt förstahandsval när vi nu skulle packa ihop livet här och ge oss iväg på äventyr ett tag. Men, vi kom fram till att Orihuela Costa var mer praktiskt för oss just nu. Och att Alva skulle må bra av saltvattensjöarna.
Missförstå mig inte, det kommer helt säkert att bli jättebra i Orihuela Costa. Och ingenting är skrivet i sten, vi kan alltid ändra oss och åka någon annanstans senare, antingen hem eller söderut. Vi har hela tiden varit väldigt tydliga med att vi inte vill bestämma något, inte säga om hur lång tid det här projektet kommer vara och vad vi vill göra sen.
Alva var väldigt exalterad över att jag fått med mig en spansk citron hem, egenhändigt plockad direkt från ett citronträd. På något sätt känns den gulare och soligare än andra citroner. Och den doftar ljuvligt. Alldeles kolossalt ljuvligt.
Nu återstår i princip bara att packa om väskorna och så ska vi ner igen, för en månad den här gången. Och med Alva med oss. Det kommer bli bra.
Om ni bara visste vad många kommentarer jag fått via olika medier om att jag borde stanna hemma i trygga Sverige eftersom jag verkar så missnöjd och så orolig (bla över jordbävningar eftersom jag frågat runt om hur vanligt/ovanligt det är att man känner av dem) och eftersom jag verkar ha behov av att planera så mycket (vilket inte funkar i Spanien) osv. Om jag fått en krona för varje tyken kommentar… Ja ni förstår.
Nu är det så att jag vägrar att uppröras över eller ens bry mig om människor som verkar leva för att sprida galla över andra eller lämna spydiga kommentarer. Faktiskt är det så att jag i princip sitter och skrattar åt dem. Därför drar jag mig inte en sekund för att fortsätta skriva precis hur jag känner, istället för att hoppa på tåget där man måste älska precis alla delar av en plats eller en upplevelse för att inte bli lynchad. Jag tror inte att det finns någon plats på jorden som är helt perfekt, jag tror inte att paradiset existerar. Jag tänker inte heller sitta och skriva lyriskt om hur fantastiskt allt är bara för att få mitt liv att verkar vara mer spännande och underbart än vad det är.
Missförstå inte. Jag älskar mitt liv på många plan. Det är underbart på många sätt. Men att tro att det inte finns problem eller svårigheter är bara dumt och naivt, eller möjligen förnekande.
Så. Jag tänker fortsätta vara fullständigt ärlig när jag skriver. Både om gott och ont. Om det positiva och härliga, absolut, men också om det som känns svårare eller mindre bra. Jag gör det inte för att vara negativ eller tråkig, inte heller för att jag passar bättre här hemma i trygga, tråkiga Sverige, utan för att jag vill ge en sann bild av vad jag upplever, inte en tillrättalagd version, eller en historia som döljer allt det som jag upplever som negativt. Jag vill inte vara fejk. Dessutom, eftersom jag får mängder av både kommentarer och mail från andra som vill göra samma sak som vi och som frågar mig om hur saker fungerar, så vill jag inte presentera något som inte stämmer, något som andra kanske väger in i sitt beslut om huruvida de ska våga satsa på att flytta till Spanien med barn eller inte.
För en sak vill jag göra fullständigt klar: Det är en enorm skillnad på att flytta till Spanien med barn och att flytta dit som pensionär. Något många pensionärer där nere inte verkar förstå alls.
Så kommer då en första rapportering från vårt första besök av två den här våren på Costa Blanca (det tredje besöket blir ner till Nerja på Costa del Sol). Våra farhågor om bristande internettillgång infrias tyvärr, vilket gör oss smått oroliga. Vi är beroende av att kunna ha uppkoppling för att kunna jobba på distans och som det varit nu har det hela varit minst sagt svajigt. Vi har försökt använda oss av fritt wifi när vi kommit åt och det har varit långsammare än på den tiden man använde telefonjacket hemma. Dessutom har det brutits mitt i hela tiden. Högst alarmerande.
För att fortsätta med det negativa, så har vi klarat av det sen och kan gå vidare mot det roliga, är att varken Alicante eller Torrevieja lär kvala in på någon lista över särskilt vackra städer. Tvärtom. Jag som är mycket designintresserad och en gång i tiden drömde om att bli arkitekt, gråter nästan inombords många gånger när jag ser en del områden. Nere vid vattnet är det väldigt fint och strandpromenaderna härliga, men husen… Om man tänker sig slitna och smutsiga miljonprojekt så har man bilden framför sig, på ett ungefär.
Orihuela Costa däremot är väldigt rent och snyggt och prydligt (om man bortser från områdena som inte är bebyggda, de är bara bruna och risiga, ofta med en massa skrot liggandes och fula nätstaket runt om) och bostäderna är mestadels otroligt fina. Det negativa, om jag nu ska vara tråkig, är att det är mestadels just bostäder, det finns inte så himla mycket annat. Förutom det nybyggda köpcentret såklart, La Zenia Boulevard. Där finns allt i princip. Väldigt fint och med mängder av restauranger med supergod mat.
Låter jag negativ och tråkig? Njäe, mest realistisk skulle jag vilja säga. Jag vill inte måla upp en bild av paradiset för alla läsare, för det tycker jag inte att det är. Det finns väldigt fina hus (bostäder) som sagt i Orihuela Costa, men annars är området vi har varit i (Alicante, Torrevieja, Orihuela Costa, San Miguel och en kort sväng (aldrig mer!) borta i staden Orihuela) i mitt tycke rätt tråkigt. Vi har dock stött på många som tycker att det är helt fantastiskt och som aldrig kan tänka sig att bo någon annanstans och det är ju helt fantastiskt att höra. Det är underbart när människor hittat sin plats på jorden. Men för mig känns det inte riktigt så. Jag skulle helst velat haft lite mer karaktär, lite historiska vackra byggnader och mer gedigen känsla, vilket naturligtvis inte finns på en plats så präglad av turism och saltindustrin. Tar man sig till andra delar av Costa Blanca kan man däremot hitta både karaktär och vackra byggnader, det är jag fullt medveten om.
Så varför inte stanna i Sverige då om man är så kritisk och negativ? Ja, självklart kan man sitta fast där hemma och gnälla på vädret, den tröttsamma byråkratin och de dåliga skolorna. Men vi vill inte göra så, vi vill iväg. Framförallt vill vi ge Alvas luftrör en chans att läka ordentligt. Vi vill också ha mer sol och ljus och den erfarenhet det ger att bo utomlands ett tag.
Jamen varför välja Spanien då, som ju inte är sådär grönt och frodigt och genuint som jag vill ha det? För det första finns det naturligtvis en massa platser i Spanien som har väldigt vackra både städer och samhällen, både längs med Costa Blanca och på andra ställen. Vi har bara, av rent praktiska skäl, valt ett område som har brist på just nämnda attribut. Det finns ställen som är precis lika turistiga, om inte mer, men som ändå är vackra, tex Malaga, Nerja, Marbella (som också har svensk skola, jag vet, men det fanns inte plats där nu), men Costa Blanca var som sagt mer praktiskt för oss just nu. Eftersom vi inte är säkra på att vi kommer stanna där vill vi inte låta Alva gå igenom hela processen med spansk skola så då fick det bli Orihuela Costa där det finns skandinavisk skola.
Strandpromenaden i Torrevieja hör till stadens styrkor
Så, vad är då bra med Orihuela Costa, mer än skolan? Jo, stränderna är jättefina och havet är ju fantastiskt. Vi har besökt skandinaviska skolan och fick ett väldigt positivt intryck av personalen. Människorna är supertrevliga och galet tillmötesgående, maten är jättegod och det ärljust! Jag fick till och med huvudvärk och mådde illa första dagen, så ovan var jag tydligen vid ljuset. Helt crazy. Naturligtvis hade jag glömt solglasögonen hemma också, så det fick inhandlas nya illa kvickt.
Vi befinner oss i början av februari och det är fortfarande vinter även i Spanien, men ändå kan man lätt ligga i bikini där det var sol och lä. Även när man är ute och strosar runt känns det en otrolig skillnad på när man går i skuggan och när man kommer in i solen. Den värmer på ett helt annat sätt en hemma. Jag njuter i fulla drag av värmen, både rent vädermässigt men också den människor emellan. Vi har redan fått kontakt med både svenskar, norrmän och engelsmän som vi ser fram emot att lära känna mer och börja umgås med.
Jag skrev förut att det mestadels är bostadsområden i Orihuela Costa, men det finns naturligtvis saker att göra här med. Alva kommer att vara fullt nöjd, och själv kommer jag att leva som en kung i huset vi ska bo i en månad nu i vår (andra trippen ner). Huset är supermysigt och ligger nära Villamartin Plaza som är ett torg med en massa restauranger och caféer. Takterrassen med suverän utsikt kommer bli en exemplarisk arbetsplats.
Trots mitt svala betyg vad gäller stadsarkitektur och grönskande frodighet (man vet naturligtvis om att Spanien kanske inte är ett förstaval om grönska är superviktigt för en) så har jag ingen lust att åka hem igen, om det inte vore för att hämta ner Alva. Hon fattas oss nu. Det kommer bli perfekt att spendera ett år här, så får vi se vad vi hittar på sen. En sak är i alla fall säker. När jag får tillgång till allt det som faktiskt är positivt här nere kommer jag också kunna uppskatta och värdesätta det som är bra hemma i Sverige. Det kanske slutar med att vi har två fasta punkter, en i Sverige och en i Spanien?
Brukar roa mig med att kika in på den webbkamera som finns uppsatt vid Paseo Juan Aparicio i Torrevieja. Vet inte riktigt varför egentligen, men det är lite småkul att kolla in hur vädret verkar vara (baserat på vad folk har på sig). På något sätt känns det som om jag är lite närmare platsen där vi skall bo när jag kikar in för ett kort besök på sidan, även om jag fortfarande sitter här hemma i ”Blöteborg”.
Sidan som länken till Torrevieja WebCam ligger på fungerar även som informationssajt om man vill veta mer om Torrevieja över lag. Ville bara tipsa om det.
Drabbades igår kväll av det kvävande, hemska tvivlet som lägger sig över mun och näsa som en våt handske och gör det svårt att andas. ”Vad ger vi oss in på?”, ”Gör vi rätt som gör det här?”, ”Hur kommer Alva att reagera på att ryckas upp med rötterna från allt hon är van vid?”, ”Tänk om…” Ja ni förstår kanske hur tankarna gick. Jag kring betänkligheter kring vår flytt helt enkelt.
Det är första gången sedan vi bestämde oss för att göra verklighet av drömmen som jag blivit smått rädd. Hade det bara gällt mig själv hade jag inte tvekat en sekund, då hade jag förmodligen dragit för länge sedan, men det är skillnad när man har ansvar för ett litet knyte också. Det stora hemska ansvaret, att mina beslut påverkar hennes liv, kanske på ett oåterkalleligt sätt, känns ibland övermäktigt. För mig är det det svåraste, och värsta om man får säga så, med att vara förälder. Alla beslut som rör en annan människa i så hög grad som föräldrars beslut rör barn.
Igår kväll var jag nästan beredd att blåsa av hela grejen. Nej det var jag inte egentligen, men det kändes lite tungt en stund. I morse när jag vaknade hade de mörka känslorna blåst över och allt kändes lika roligt och förväntansfullt igen. Antar att det är ett sundhetstecken att man ändå stannar upp och tänker igenom allt några varv till när man gör en sån här grej. Nu har jag fått göra det och kan konstatera att vi gör helt rätt trots allt.
Det enda jag känner mig lite halvt ”missnöjd” med är att det trots allt är kallt och ruggigt på kvällar och nätter på Costa Blanca under vintern. Kontrasten mellan dag och kväll/natt är enorm och jag kan tänka mig att man upplever det ännu kallare i och med detta. Så sett hade jag hellre slagit mig ner på Teneriffa eller någon annan av Kanarieholmarna, där temperaturen är mer jämt behaglig. Men jag får se det som att Costa Blanca inte är fy skam det heller. En avsevärd skillnad mot Göteborg är det i alla fall.
Alla hjärtans dag och vi är hemma igen. Det är en något ”bitter sweet” känsla. Å ena sidan saknar jag redan ljuset, solen och den goda maten, å andra sidan känner jag väldigt tydligt att hemma ändå är… hemma. Här, i Göteborg. När vi landade på Landvetter kände jag en underlig lättnad och känsla av att vara, ja hemma. Undrar om jag någonsin skulle kunna känna så för Spanien (läs Orihuela Costa)?
