Alla hjärtans dag och vi är hemma igen. Det är en något ”bitter sweet” känsla. Å ena sidan saknar jag redan ljuset, solen och den goda maten, å andra sidan känner jag väldigt tydligt att hemma ändå är… hemma. Här, i Göteborg. När vi landade på Landvetter kände jag en underlig lättnad och känsla av att vara, ja hemma. Undrar om jag någonsin skulle kunna känna så för Spanien (läs Orihuela Costa)?
En del av mig vill ner till södra Spanien istället, där jag varit förr och vet att jag trivs. Jag tycker att det är väldigt fint och trevligt där nere och det var egentligen mitt förstahandsval när vi nu skulle packa ihop livet här och ge oss iväg på äventyr ett tag. Men, vi kom fram till att Orihuela Costa var mer praktiskt för oss just nu. Och att Alva skulle må bra av saltvattensjöarna.
Missförstå mig inte, det kommer helt säkert att bli jättebra i Orihuela Costa. Och ingenting är skrivet i sten, vi kan alltid ändra oss och åka någon annanstans senare, antingen hem eller söderut. Vi har hela tiden varit väldigt tydliga med att vi inte vill bestämma något, inte säga om hur lång tid det här projektet kommer vara och vad vi vill göra sen.
Alva var väldigt exalterad över att jag fått med mig en spansk citron hem, egenhändigt plockad direkt från ett citronträd. På något sätt känns den gulare och soligare än andra citroner. Och den doftar ljuvligt. Alldeles kolossalt ljuvligt.
Nu återstår i princip bara att packa om väskorna och så ska vi ner igen, för en månad den här gången. Och med Alva med oss. Det kommer bli bra.
