Kom med något nytt. Och tala sanning.

OK, nu kan jag inte hålla tyst längre. En sak som länge närapå stört mig är att när man som jag gärna grottar ner sig i saker och tar reda på så mycket man kan om någon eller något så inser man snabbt att variationen i det man får höra bland olika kanaler inte är så stor. Till exempel om man ser eller läser tio olika intervjuer med någon så får man reda på mer eller mindre exakt samma sak och kunde lika gärna begränsat sig till att se eller läsa en av dem.

Jag har full förståelse för att det som intervjuobjekt är svårt att variera sig när man får samma frågor om och om igen. Det jag då skulle kunna invända är när personen eller personerna ifråga dessutom, förutom att svara på precis samma frågor, också drar exakt samma historier när de vill lägga till en liten personlig touch och bjussa på något extra.

En annan sak är när de som blir intervjuade eller de som lägger ut saker om sig själv på ett sätt som ändå får kallas för marknadsförande syfte, säger emot sig själva. När de presenterar en sanning ena stunden för att i nästa stund hävda att det är precis tvärtom. När de ljuger helt enkelt. Det är något jag har svårt att fördra. Personen tappar all sin trovärdighet och det enda jag kan känna är att de försöker vara märkvärdiga eller göra sig till. Det är så synd, de hade ju varit så himla bra ändå.

Jag har den största respekt för människor som lyckats med det de föresatt sig, vad det än månde vara. Jag önskar att alla hade haft mod och kraft att följa sina drömmar och inte skämmas eller be om ursäkt när de får dem att slå in. Det är klart att de är någon. Alla är någon. Vi måste bara bestämma oss för vilken någon vi vill vara. En någon som far med ren och skär lögn känns som ett dåligt kort.

Slutligen, för att återknyta till det jag började med. Att alla intervjuer känns som en och samma. Ni som ställer frågorna, snälla skärp till er lite. OK att man ställer någon eller till och med ett par frågor som redan ställts, men försök komma med något nytt, i alla fall en ny vinkel. Det är liksom inte ens så att det handlar om att samma frågor tas upp idag som igår, utan till och med samma frågor som för flera månader sedan och i vissa fall år. Kom igen nu va!

Jag är inte finkulturell

Går det egentligen att skriva på ett sätt som inte är ”sååå typiskt” idag? Jag menar, det finns ju ingenting som är direkt förvånande eller oväntat. Jag tänker främst på olika karaktärsgestaltningar. Med den mångfald av personligheter som ändå finns idag, betydligt mer accepterat än förr även om vi fortfarande har väldigt långt kvar innan alla i sanning kan säga att de blir accepterade precis som de är, känns det svårt att göra något där läsaren inte skulle kunna vrida det till att det var väntat eller typiskt. Det innebär en stor utmaning som författare.

Å andra sidan, tänker jag, måste allt vara så himla oväntat och unikt? Kan man inte bara få lov att skriva en berättelse utifrån verkliga perspektiv och inte med piskan på sig om att göra allt djupt och finkulturellt? Jag är inte finkulturell, jag är väldigt vanlig. Jag skriver för en bred massa, inte för den smala läsarkretsen som vill sitta med monokel och smala mustascher och granska och diskutera. Jag har ingen ambition om att undervisa eller uppröra. Jag vill bara underhålla. Jag vill skriva utifrån egna erfarenheter, skapa av min egen fantasi. Ha hög igenkänningsfaktor. Jag vill skriva på ett sätt så som livet är som mest. Det är knappast att måla in sig i ett hörn, att begränsa sig. För när allt kommer omkring överträffar ofta verkligheten dikten. Livet i sig är makalöst och fantastiskt, mörkt och svårt, allt på samma gång. Livet är sååå typiskt, sååå svårt, sååå mörkt och sååå magiskt roligt. Varje dag sker mirakel. Det räcker för mig.

 

Så kan ”Så mycket bättre” bli så mycket bättre

När man läser artiklar, krönikor, bloggar eller bara pratar med folk på vanligt vis kan man se en tydlig bild av att de allra flesta helst skulle ha sluppit inslagen av lek/aktiviteter i programmet Så mycket bättre. Istället vill man ha mer fokus på samtalen deltagarna emellan. Som det är nu känns det hafsigt och ofullständigt. Någon säger något som hade varit intressant att få veta mer om och så vips har de klippt och så är det slut på det hela.

Mitt, och många andras, förslag till produktionen är att skippa aktiviteterna och lägga mer fokus på snacket. Kanske kan deltagarna på så vis också hinna sova mer än två timmar per natt och slipper bli så slitna att de inte riktigt orkar leverera.

Överlag tycker jag att kvaliteten på programmet har sjunkit. Älskade första säsongen, även om jag redan då hade svårt att förstå meningen med aktiviteterna, men sedan har det bara gått utför. Igår försökte jag inte ens bjuda upp till kamp för att få se programmet när maken istället ville se fotboll. Jag kommer inte ens att se det på Play istället. Jag kommer inte att se det alls och det är knappast artisternas fel. Jag skyller på produktionen. Gör om, gör rätt eller lägg ner.

sa_mycket_battre_logo_high

 

Jenny Strömstedt har så rätt i att gemenskapen är förljugen

Jenny Strömstedt har skrivit mycket bra, hon är en oerhört klok kvinna som ofta slår huvudet på spiken, men det här är något av det bästa jag läst av henne.

Som en människa med bakgrund i religiöst organiserade grupper vet jag ett och annat om det hon beskriver. Jag var inte någon värdig medlem i gruppen eftersom jag ständigt ifrågasatte och tänkte själv. Inte heller jag trodde den guden församlingen presenterade kunde vara en sådan skitstövel som han måste vara om han krävde vad församlingens äldste sa att han krävde. I så fall ville jag inte vara med, inte tillbe. Inte tro. Min barnatro lämnade mig och jag blev ateist. Lämnade det galna och snedvridna. Jag hade tur eftersom jag inte behövde lämna min familj, då delar av den aldrig hade trott och den av mina föräldrar som tillhört församlingen lämnade den tillsammans med mig.

Jag vill stämma in i ett rungande AMEN till Jennys text. Sällan har jag mött en sådan förljugen gemenskap som hos de påstådda kärleksfulla vännerna i församlingen. Sällan har jag mött så många ensamma människor mitt i en församling som påstår sig vara ens familj. Nej,  låt oss nu hylla kärleken och livet och alla de som vågar leva på det sätt deras hjärtan säger är det rätta.

Starka kontraster

Min kommande bok som jag just nu jobbar med är en mörk resa bland rapporter från rättspsykiatrin, berättelser om livet på flykt undan maffian i lika hög grad som rättsväsendet, om att gå genom eld för sina barn och om att försöka skapa ett nytt liv efter ett livslångt besök i helvetet. Samtidigt som jag sitter och samlar ihop fakta och bygger historien, som är byggd på en kvinnas egen historia om sitt eget liv, en kvinna lika gammal som jag själv, kan jag inte låta bli att må illa över det faktum att människor som av vissa bedöms som monster ofta skapas av andra monster.

Det är lätt att känna sig lätt schizofrenisk när man sitter och försöker få fram ett bokmanus från en makaber historia samtidigt som man äter god mat och har en fantastisk vy över Göteborgs hamn framför sig. Mitt favoritställe att sitta och skriva på är helt klart Café Elena nere i Sannegårdshamnen. Jag kan tänka klart här. Jag får ro och fokus på ett sätt jag har svårt att nå hemma där det alltid är något att fixa med. Här finns en värme och trevnad bland personal och inventarier som står i så hög kontrast till historien på min dataskärm att det nästan bli absurt. Likväl jobbar jag vidare och hoppas att mitt samarbete med kvinnan som berättar sin version av historien om hennes svåra liv kan ge något gott.

Smaken är som baken

Kultur är en smaksak. Vad den ena gillar kan en annan ogilla och tvärtom. Tur är väl det tänker jag. Trots detta kan jag ibland (ok, ganska ofta) tänka att gränsen mellan galning och geni är rätt luddig. Mer än en gång har udda människor (missförstå inte, jag uppskattar verkligen udda människor, alla är vi som vi är och det är tur att vi blev som vi skulle) blivit mer eller mindre geniförklarade inom kulturvärlden. Med rätta många gånger, men mer tvivelaktigt en del andra.

Jag är övertygad om att en konstnärs eventuella genialitet beror väldigt mycket på att andra inte vet riktigt vad de egentligen skall tycka om det. Det personen gör är kanske så udda att andra blir osäkra. Det kan då gå två vägar. Antingen dissas skaparen totalt vid fotknölarna, eller så blir hen geniförklarad. Jag tror också att  det beror på vad män heter. Är det någon som redan är betraktad som ”da shit” spelar det inte så stor roll vad hen gör. Ingen vågar säga att kejsaren är naken liksom. Ingen vågar säga att en hög med hopsamlat skräp är just en hög av tomburkar, damm, trasig plast och garnnystan kanske inte är värd flera miljoner medan en annan hög med precis samma saker inte är värd mer än att hamna i soporna.

Det här är tankar som jag haft ända sedan jag var barn. Jag har alltid haft väldigt svårt att acceptera att något varit hyllat för att en viss konstnär, musiker eller författare har gjort det, men skulle någon annan göra samma sak så hade det varit en annan femma. En gång gjorde jag ett experiment med en av mina svenskalärare för att bevisa detta. Jag hade länge ifrågasatt varför det var accepterat och mer eller mindre geniförklarat att vissa författare, bland annat Kafka, skrev på sätt som stred mot alla regler. Läraren förklarade att  dessa författare var så avancerade att de behärskade tekniker som egentligen inte följde gängse regler och att de fick det att fungera och att det snarast lyfte hela texten, endast för att de var så otroligt skickliga. Jag köpte inte detta utan käbblade emot.

En dag lämnade jag in en text som jag själv skrivit för bedömning. Jag fick tillbaks den utan att ha fått godkänt på den, med motiveringen att jag inte behärskade tekniken och att jag inte skulle apa efter stora författare när jag inte hade mer kött på benen. Sätt er in i lärarens tunghäfta och skam när jag lite triumferande visade upp originaltexten som jag rätt av hade snott av just Kafka. Det var inte jag som skrivit det jag lämnat in utan Kafka. Men när läraren inte visste att det var mästarens text så var den inte längre OK. Jag ansåg att detta hade bevisat vad jag hela tiden tyckt: Det är skillnad på folk och folk när det kommer till hur ens verk blir mottagna.

Jag kan känna att det är på samma sätt idag. Många av de författare som är mycket framgångsrika idag skriver på ett sätt som i princip vem som helst hade kunnat skriva. Men hade man lämnat in ett sådant manus hade förmodligen de allra flesta förlag refuserat dem. Ändå går deras manus igenom, endast på grund av deras namn. Rätt orättvist kan man tycka, men så fungerar det här i världen. Allt handlar om kändisfaktorn. Är det någon som är känd så bryr sig inte läsarna om vad det är de skrivit, utan köper och läser ändå och det är allt vad förlagen bryr sig om, naturligtvis. Allt handlar ju om huruvida en produkt kommer att sälja eller inte.

Vad anser ni om detta? Kan ni ibland känna att ingen vågar säga att kejsaren är naken?

Får inte glömma Försäkringskassan

Första vab-dagen den här hösten. Rätt galet att vi klarat oss så här länge. Alva var rätt krasslig under höstlovet, men då var hon ju ledig ändå och missade inte skolan.

Idag är det nedbäddat med filt upp till hakan som gäller. Hoppas att det inte blir en sån där tur som bara går runt runt i familjen hela vintern. Jag däckade ju när hon blivit frisk efter lovet. Nu har jag frisknat till och så är hon dålig igen.

Vi boostar med C-vitamin och massor av vatten och hoppas att det hjälper. Måste komma ihåg att meddela Försäkringskassan om att jag tar ut föräldraledigt idag, brukar alltid glömma det annars.

Hoppas att er dag blir toppen. Kram på er!

Bucketlist, städer att komma tillbaks till eller resa till för första gången

Brorsan fyller 30 år och älskar Spanien, så vad bättre göra än att packa väskorna och dra till Nerja tillsammans? Har ni varit där någon gång? Otroligt charmigt, inte alls lika exploaterat som Malaga som bara ligger 5 mil bort. Dessutom gör närheten till Sierra Nevada att man kan åka skidor på förmiddagen och bada i behaglig temperatur i Medelhavet på eftermiddagen. Lyxigt värre. Vackert och pittoreskt. Enorma grottor som man kan gå in i om man är road av det. God mat. Barnvänligt är det också. Bara fördelar skulle man kunna säga.

På tal om resor så har jag suttit och gjort en liten lista över städer jag vill återkomma till, eller åka till för första gången. Detta är alltså endast städer. Återkommer med en lista på platser överlag jag vill besöka igen eller för första gången. Men nu städer. Den ser ut som följer:

  • Dubrovnik, Kroatien
  • Angkor, Kambodja (visste ni förresten att det var på håret att jag och maken åkte dit för att gifta oss, men tillslut valde Paris istället?)
  • New York, USA
  • Singapore, Singapore
  • Bagan, Burma
  • Dubai, Förenade Arabemiraten
  • London, England (självklart London, älskar London!)
  • San Francisco, USA
  • Paris, Frankrike (har av förklarliga skäl en särskild plats i mitt hjärta)
  • Venedig, Italien (skulle kunna flytta till Italien, älskar!)
  • Rom, Italien (ja, alltså, vad säger man. Var som helst i Italien baby)
  • Budapest, Ungern (sugen på spa)
  • Kyoto, Japan
  • Cusco, Machu Picchu, Peru (definitivt på min bucketlist)
  • Florens, Italien
  • Prag, Tjeckien (och jag gillar inte ens öl. Men arkitekturen är fantastisk)
  • Sydney, Australien (trots alla läbbiga djur)
  • Vatikanstaten
  • Hanoi, Vietnam
  • Barcelona, Spanien (arkitekturen, OMG!)
  • Wellington, Nya Zeeland (alltså, det landet. Vilken natur!)
  • Lissabon, Portugal (min och makens första solresa tillsammans gick hit. Eller rättare sagt till Estoril, men vi var i Lissabon också)
  • Aberdeen, Skottland (skall dit snart för research för en av mina kommande böcker. Så spännande, har själv en bakgrundshistoria där)
  • Sanur, Bali
  • Corfu, Grekland (visserligen ingen stad utan en ö, men ändå. Ett av mina Grekiska favoritställen.

Cusco

Dubrovnik

 

Party och slutet på tiden av skräpmat

Alva byter idag tidningsfotografering mot kalas. Jämt jämt är det då kalas som farfar (i Bullerbyn) säger, i alla fall för Alvas del. Jag får snällt vara chaufför och slå in presenter, men inte får jag någon tårta för det. Tacksamt är att partyna än så länge slutar i rimlig tid och jag slipper åka och hämta mitt i natten. Min kära bror påpekade igår att det kommer att komma tider då hon troligtvis inte är lika foglig och skötsam som nu och att jag skall njuta medan jag kan. Jag talade om för honom att jag har videobevis på att hon sagt att mamma alltid vet bäst, samt att jag för övrigt även är bäst och att hon skall sitta i mitt knä och mysa även när hon är tonåring. Om det mot förmodan går i stöpet kommer jag att skicka henne till hennes morbror, så får han reda ut det hela.

Själv börjar jag hämta mig från hosta och feber. Revbenen har till min stora förvåning hållit sig intakta och jag hoppas på att jag kan börja ta upp träningen i veckan som kommer. Bokmanus skall skrivas när febern inte längre får mig att skapa orimliga karaktärer och jag skall sluta tröstäta skräpmat. Det blir en vecka att se fram emot.

unnamed (1)

Hemma hos med jultema

Fotografen har precis lämnat huset, med idel God Jul-önskningar, och jag har kraschat i soffan igen. Hemma hos-reportaget med jultema gick bra, jag höll mig på benen hela tiden och hostade faktiskt inte farligt alls. Grannarna har visserligen sneglat något konfunderat när de gått förbi ute på gatan och jag kan förstå dem. Adventsljusstakar, tomtar och annat julpynt när det är tre veckor kvar till advent känns lite knepigt, jag håller med.

Alva var superduktig och var inte det minsta blyg för fotografen. Hon tycker väl att hon är van nu, det här är ju andra gången hon fotas för att vara med i tidningen i samband med en artikel om vår familj.

Oliver propsade bestämt på att få vara med på ett hörn och la sig att sova på bordet. Han liksom kraschade hela dukningen kan man säga och det vara bara till att avbryta och vänta med att göra klart tills han var färdig med sin tupplur. Under tiden fick vi snällt pynta på annat håll.

Nu väntar jobbet med att ta undan allt igen. Man kan bara inte ha julgrejerna framme innan advent. Först skall jag bara följa Olivers exempel och ta en tupplur. När skall jag egentligen bli frisk?

lussekatt