Det blir mer och mer tydligt för mig att man måste vaka som en hök över vad barnen gör när de sitter med surfplattor, datorer och mobiler. Här hemma har vi som regel att Alva inte får sitta någon annanstans än i köket eller i vardagsrummet när hon spelar de spel vi laddat ner som appar till ipaden och hon får inte vara ute på nätet om inte vi är med. Man har ingen aning om vad de små liven råkar klicka in sig på och efter händelsen där det var reklam för The Conjuring på Ylvis Youtubevideo barnvänliga ”Truckers Hitch” är jag livrädd för vad hon kan råka ut för.

Häromdagen kom hon hem och frågade vad torterad betyder. Jag blev lite ställd eftersom jag inte ansett att ämnet tortyr är något man behöver veta så mycket om när man är sex år och skall ha fullt upp med att leka och vara barn. Det visade sig då att Camilla Läckberg har som en del av sin marknadsföring för nya boken lagt upp ett videoklipp där de låtsas sälja en ny kollektion av barbieliknande dockor och leksakshästar. I videon är dockorna sönderslitna och blodiga och försäljarrösten pratar glatt om den torterade och mördade stalltjejen och att man nu kan bygga upp sitt eget Fjällbacka och lösa mordmysterier.

Det hela är fejk och det står på klippet att dockorna är för åldern 18+ men det förstår ju inte en 6-åring som råkat se klippet. Jag har läst kommentarer kring klippet och folk jublar över den suveräna marknadsföringen. Folk tycker att det är jätteroligt och såååå bra! Själv blir jag bara äcklad. Ja, faktiskt, äcklad. Jag har redan tidigare berättat om vad jag tycker om senaste boken som är ett frosseri i barntortyr av högsta rang. Att ”humoristiskt” låtsas sälja torterade och misshandlade leksaker är bara en fortsättning på galenskapen.

Jag blir uppriktigt förvånad över att så många tycker att senaste boken är hennes absolut bästa. Vill folk verkligen läsa om torterade och mördade barn för nöjes skull? Undrar man inte hur någon kan fantisera ihop sådana historier för skojs skull, för att folk skall nöjesläsa dem? För mig är det obegripligt.

Kontentan är i alla fall att jag kommer att vara ännu mer försiktig än vad jag redan är med vad Alva får hålla på med på telefoner och datorer. Jag hoppas att även hennes kompisars föräldrar är det. Våra barn är så utsatta på nätet, för både det ena och det andra. Jag vill inte att mitt barn skall drabbas av intryck hon inte är mogen att kunna hantera än. Hon skall få vara ett barn, så länge det bara går. Det är hennes rättighet och min skyldighet att se till att hon är skyddad från att kastas in i en sjuk vuxenvärld för tidigt.

”Vem är du?” Så banala ord, ändå kan de ge en kalla kårar. I alla fall mig.

Vid läggningen idag uttalade Alva just de orden. Vi hade läst saga och sjungit ihop en stund och jag låg och grejade med hennes hår sådär som hon tycker om och plötsligt stirrade hon snett över min axel och sa ”Vem är du?”

”Vad menar du, det är ju jag…?” sa jag (såklart)

”Jag menar inte du utan den som stod där”, sa Alva och pekade bakom mig, mot en tom plats.

Jag är inte en av de som tror på spöken och dylikt, ändå får jag rysningar av sånt.

Alva är expert på att skrämma livet ur mig på andra sätt också. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat av att hon står precis bredvid min säng och bara stirrar på mig tex. Eller när jag tittar upp från handfatet och in i spegeln efter att ha tvättat bort sminket så står hon plötsligt bakom mig. Såna där saker.

Nu skall jag varva ner på bästa tänkbara sätt: Dags för tv-serier!

Idag är det första måndagen i månaden och klockan slog just tre på eftermiddagen. Ergo – testlarm över hela Sverige. Det slog mig precis att jag inte har någon som helst aning om vad man förväntas göra om larmet går någon annan dag, någon annan tid. Om det är på riktigt. Finns det någon plan? Skall man ta sig någonstans? Skall man gömma sig? Ska man sitta lugnt och vänta till faran är över? Jag har ingen aning. Har ni?

Snart är det jul och jag vill självklart tipsa om att köpa mina böcker i julklapp. De finns i de flesta nätbutiker, tex Adlibris. Man kan också köpa direkt via förlaget.

När man jobbar med att skriva så som jag gör är det viktigt att hitta en bra arbetsmiljö. Jag har testat det mesta, skrivbordet i min lilla arbetshörna hemma, soffan, köket och på bibliotek. Men det ställe jag skriver allra bäst på är på det übertrevliga lilla caféet i Sannegårdshamnet, Café Elena. Egentligen borde jag väl inte skriva om det och riskera att min favoritplats i soffan längst mot väggen med gångbron över älven precis utanför fönstret är upptagen när jag kommer nästa gång, men jag kan inte låta bli att hylla dem. Jag skulle kunna utnämna mig själv till en professional coffee house visitor, jag älskar caféer, men aldrig har jag känt mig så välkommen och omhuldad som jag gör hos Elena. Jag har caféet och dess underbart varmhjärtade och driftiga eldsjälar till personal att tacka för att jag får så mycket gjort med manusen just nu, de förtjänar att omnämnas i eftertexterna på min nya roman.

Man skall ära de som äras bör brukar man ju säga (maken tycker att jag uttrycker mig galet stenålders ibland, men jag älskar de där lite äldre uttrycken. De får mig att minnas min morfar, en älskad och mycket saknad klok man) och nu har jag hyllat Café Elena. Snälla, ta inte min plats i soffan nu bara.

(PS, glöm inte att köpa böckerna som julklapp nu, lova!)

Jag trodde att jag skulle ha en heldag med skrivande på mitt favoritcafé idag, men så blev det icke. Igår ringde de från en skola och frågade om jag kunde komma dit idag. Väldigt roligt förstås, självklart tackade jag ja. Så istället för att skriva själv blir det skrivövningar och bokprat med barnen.

På tal om böcker och att skriva så har jag blivit en riktig partypooper. Sådär riktigt yrkesskadad. Alvas favoritfilm är Trassel (bland andra, hon har flera) och den rullar rätt ofta här hemma. Jag kan aldrig låta bli att fundera över hur det kommer sig att den elaka gamla gumman kan sången som krävs för att blomman skall börja glöda och verka. Jag menar från början. Hur visste hon att hon skulle sjunga just de orden? Och om man håller sig ung av blomman, borde inte då drottningen som drack en brygd av blomman, samt Rapunzel som har den magiska kraften flödande inom sig också hålla sig unga automatiskt bara de sjunger orden, vilket ju Rapunzel gör stup i kvarten?

Sådär kan jag hålla på, istället för att bara låta mig underhållas av sagan. Tröttsamt.

Jag gillar inte att kritisera andra människor för det de skapat. Det blir lite som att kasta sten i glashus när man själv har ett kreativt yrke, där det man skapar granskas och bedöms av omvärlden. Men nu känner jag att det gått lite överstyr, i alla fall för min smak.

Camilla Läckberg har som bekant nyss släppt en ny bok. Jag gick faktiskt ut på Adlibris och beställde den, tänkte att det kunde vara intressant att läsa även om jag inte läst alla hennes tidigare. I själva verket har jag faktiskt inte köpt en enda av hennes böcker tidigare utan lånat av andra som haft dem. Men nu gjorde jag alltså ett undantag. Medan jag väntat har jag dock fått höra vad boken handlar om. Har fått hela innehållet berättat för mig faktiskt. Av flera olika personer som läst den och ville varna mig. För maken till sjukt och galet hade de sällan varit med om annat än i ren thrillergenre.

Jag har redan ett par gånger tidigare reagerat över att barn ofta far väldigt illa i hennes böcker, att motivet ofta handlar om just detta. Vissa gånger har jag haft riktigt svårt för det, särskilt som Läckberg själv trycker på att det enda hon vill med sina böcker är att underhålla. Jag ser inte riktigt underhållningen i att barn far illa så till den grad. Men jag har ändå accepterat det och läst vidare. Efter vad jag har fått höra nu om nya boken så anser jag att alla gränser är överskridna. Jag förstår inte hur man överhuvudtaget kan komma på och fantisera ihop ett sådant innehåll. Hur fungerar man? Hur tänker man när man känner att vansinne av denna kaliber är bra underhållning, att det utgör en bra bok, om än en deckare där det figurerar mord, att det passar fint i en serie som hon själv tror säljer så bra bland annat för att böckerna handlar till stor del om det vardagliga livet och har hög igenkänningsfaktor? Hur kan man skriva så här om barn?

När jag fick veta vad boken innehåller bestämde jag mig för att skicka tillbaks paketet när det kom. Oöppnat. Jag vill inte läsa den. Jag kände till och med att jag på riktigt undrar vad som rör sig i människans huvud när hon kan fantisera ihop dessa ting. Det är inget jag vill vara en del av. Jag är bara en läsare av många miljoner och jag gör ingen som helst skillnad för henne, inte heller gör alla de som reagerade starkt negativt på boken och varnade mig någon skillnad. Det spelar ingen roll. Jag vill för min egen del ta avstånd från det hela.

Summa summarum så blir det ett enda stort Nehej du till Läckberg.

Jag älskar som bekant att resa. Det finns bara ett problem. Jag har blivit sjukt flygrädd efter att jag fick barn. Innan var det något av det härligaste jag visste, fick nästan en kick vid både start och landning. Men nu… Ren och skär ångest.

Mhm, men testa att åka tåg istället då, säger ni. Man kan åka till en massa olika länder med tåg. På så sätt får man se mer än om man flyger också. Mm, visst. Men jag är sjukt åksjuk, både vad gäller tåg och buss. Och Alva är sjukt åksjuk i bil, så det är inget alternativ. Bila med åksjukt barn, nej tack. Dessutom har jag sällan så mycket tid på mig när jag reser att jag kan använda så mycket av den till att just transportera mig.

Så, vad göra? Är det kanske meningen att jag skall vara där jag är, det vill säga här hemma i goa götlaborg för tid och evighet?

(Japp, flygresa närmar sig. Det är då dessa tankar kommer. Är det värt det? Nepp, inte ett dugg, är vad jag tänker vid varje start och landning. Japp, alla gånger, tänker jag så fort vi är på fast mark igen. Dilemma.)