Surfar på en våg av skrivarflow just nu. Njuter. Sida efter sida fylls utan några större anledningar till avbrott. Älskar när det händer. Annars består författandet för mig av lika stora delar självdisciplin som berättarlust. Jag är inte en sån som översköljs av en historia som bara måste ut och ingenting i världen kan hindra mig från att skriva den. Det finns massor av saker som distraherar. Disk som behöver städas undan, tvätt som behöver vikas, telefonsamtal som behöver ringas, mat som behöver handlas, barn som behöver sysselsättas. Jag måste säga åt mig själv på skarpen att sätta ner ändan på stolen och sitta där tills jag skrivit det jag föresatt mig. Limma fast den och sätta på skygglappar för allt annat. Ofta misslyckas jag, det är väl därför det tar sådan tid att få färdigt ett manus. För när jag väl skriver, då skriver jag snabbt.

Sitter hela dagar på mitt favoritcafé nere vid älven och bara skriver. Det gör mig inget att regnet smattrar mot rutorna och vinden hotar att slita sönder flaggorna. Inte förrän jag skall hem igen, då är det mindre kul. Suger rent ut sagt. Ändå tillhör jag inte dem som lätt får höstdepressioner. Jag gillar den här tiden. Det finns så mycket att se fram emot, så många avbrott att fylla med värme och skratt. Hela hösten firar vi än det ena, fyller almanackorna med fester av olika slag. Och snart är det jul, det är ju inte klokt vad snabbt tiden går.

Då är det värre med tiden från januari till april. Den kan vi stryka tycker jag. Då har det varit mörkt och grått och kallt länge nog och ändå är det flera månader kvar innan någon förändring är i sikte. Uselt! Funderar på att lägga in en alldeles egen tradition någon gång i februari eller så och fira något liknande Thanksgiving då, istället för i november. Kanske kan det lätta upp något. Våren som kommer har jag dock fullt schema med resor (som jag längtar!) och så nya boken som skall ut. Jag är så spänd och förväntansfull att jag kan spricka. Det är stort att göra debut i vuxenromanvärlden även om jag redan har flera böcker för barn utgivna. Jag tänker satsa stort och ha som mål att kunna göra lika slående reklamkampanjer som Läckberg, drottningen av marknadsföring, om ett par år. Man skall sikta mot stjärnorna. Våga tro att det kommer att hända.

 

OK, nu kan jag inte hålla tyst längre. En sak som länge närapå stört mig är att när man som jag gärna grottar ner sig i saker och tar reda på så mycket man kan om någon eller något så inser man snabbt att variationen i det man får höra bland olika kanaler inte är så stor. Till exempel om man ser eller läser tio olika intervjuer med någon så får man reda på mer eller mindre exakt samma sak och kunde lika gärna begränsat sig till att se eller läsa en av dem.

Jag har full förståelse för att det som intervjuobjekt är svårt att variera sig när man får samma frågor om och om igen. Det jag då skulle kunna invända är när personen eller personerna ifråga dessutom, förutom att svara på precis samma frågor, också drar exakt samma historier när de vill lägga till en liten personlig touch och bjussa på något extra.

En annan sak är när de som blir intervjuade eller de som lägger ut saker om sig själv på ett sätt som ändå får kallas för marknadsförande syfte, säger emot sig själva. När de presenterar en sanning ena stunden för att i nästa stund hävda att det är precis tvärtom. När de ljuger helt enkelt. Det är något jag har svårt att fördra. Personen tappar all sin trovärdighet och det enda jag kan känna är att de försöker vara märkvärdiga eller göra sig till. Det är så synd, de hade ju varit så himla bra ändå.

Jag har den största respekt för människor som lyckats med det de föresatt sig, vad det än månde vara. Jag önskar att alla hade haft mod och kraft att följa sina drömmar och inte skämmas eller be om ursäkt när de får dem att slå in. Det är klart att de är någon. Alla är någon. Vi måste bara bestämma oss för vilken någon vi vill vara. En någon som far med ren och skär lögn känns som ett dåligt kort.

Slutligen, för att återknyta till det jag började med. Att alla intervjuer känns som en och samma. Ni som ställer frågorna, snälla skärp till er lite. OK att man ställer någon eller till och med ett par frågor som redan ställts, men försök komma med något nytt, i alla fall en ny vinkel. Det är liksom inte ens så att det handlar om att samma frågor tas upp idag som igår, utan till och med samma frågor som för flera månader sedan och i vissa fall år. Kom igen nu va!

Går det egentligen att skriva på ett sätt som inte är ”sååå typiskt” idag? Jag menar, det finns ju ingenting som är direkt förvånande eller oväntat. Jag tänker främst på olika karaktärsgestaltningar. Med den mångfald av personligheter som ändå finns idag, betydligt mer accepterat än förr även om vi fortfarande har väldigt långt kvar innan alla i sanning kan säga att de blir accepterade precis som de är, känns det svårt att göra något där läsaren inte skulle kunna vrida det till att det var väntat eller typiskt. Det innebär en stor utmaning som författare.

Å andra sidan, tänker jag, måste allt vara så himla oväntat och unikt? Kan man inte bara få lov att skriva en berättelse utifrån verkliga perspektiv och inte med piskan på sig om att göra allt djupt och finkulturellt? Jag är inte finkulturell, jag är väldigt vanlig. Jag skriver för en bred massa, inte för den smala läsarkretsen som vill sitta med monokel och smala mustascher och granska och diskutera. Jag har ingen ambition om att undervisa eller uppröra. Jag vill bara underhålla. Jag vill skriva utifrån egna erfarenheter, skapa av min egen fantasi. Ha hög igenkänningsfaktor. Jag vill skriva på ett sätt så som livet är som mest. Det är knappast att måla in sig i ett hörn, att begränsa sig. För när allt kommer omkring överträffar ofta verkligheten dikten. Livet i sig är makalöst och fantastiskt, mörkt och svårt, allt på samma gång. Livet är sååå typiskt, sååå svårt, sååå mörkt och sååå magiskt roligt. Varje dag sker mirakel. Det räcker för mig.

 

Min kommande bok som jag just nu jobbar med är en mörk resa bland rapporter från rättspsykiatrin, berättelser om livet på flykt undan maffian i lika hög grad som rättsväsendet, om att gå genom eld för sina barn och om att försöka skapa ett nytt liv efter ett livslångt besök i helvetet. Samtidigt som jag sitter och samlar ihop fakta och bygger historien, som är byggd på en kvinnas egen historia om sitt eget liv, en kvinna lika gammal som jag själv, kan jag inte låta bli att må illa över det faktum att människor som av vissa bedöms som monster ofta skapas av andra monster.

Det är lätt att känna sig lätt schizofrenisk när man sitter och försöker få fram ett bokmanus från en makaber historia samtidigt som man äter god mat och har en fantastisk vy över Göteborgs hamn framför sig. Mitt favoritställe att sitta och skriva på är helt klart Café Elena nere i Sannegårdshamnen. Jag kan tänka klart här. Jag får ro och fokus på ett sätt jag har svårt att nå hemma där det alltid är något att fixa med. Här finns en värme och trevnad bland personal och inventarier som står i så hög kontrast till historien på min dataskärm att det nästan bli absurt. Likväl jobbar jag vidare och hoppas att mitt samarbete med kvinnan som berättar sin version av historien om hennes svåra liv kan ge något gott.

Kultur är en smaksak. Vad den ena gillar kan en annan ogilla och tvärtom. Tur är väl det tänker jag. Trots detta kan jag ibland (ok, ganska ofta) tänka att gränsen mellan galning och geni är rätt luddig. Mer än en gång har udda människor (missförstå inte, jag uppskattar verkligen udda människor, alla är vi som vi är och det är tur att vi blev som vi skulle) blivit mer eller mindre geniförklarade inom kulturvärlden. Med rätta många gånger, men mer tvivelaktigt en del andra.

Jag är övertygad om att en konstnärs eventuella genialitet beror väldigt mycket på att andra inte vet riktigt vad de egentligen skall tycka om det. Det personen gör är kanske så udda att andra blir osäkra. Det kan då gå två vägar. Antingen dissas skaparen totalt vid fotknölarna, eller så blir hen geniförklarad. Jag tror också att  det beror på vad män heter. Är det någon som redan är betraktad som ”da shit” spelar det inte så stor roll vad hen gör. Ingen vågar säga att kejsaren är naken liksom. Ingen vågar säga att en hög med hopsamlat skräp är just en hög av tomburkar, damm, trasig plast och garnnystan kanske inte är värd flera miljoner medan en annan hög med precis samma saker inte är värd mer än att hamna i soporna.

Det här är tankar som jag haft ända sedan jag var barn. Jag har alltid haft väldigt svårt att acceptera att något varit hyllat för att en viss konstnär, musiker eller författare har gjort det, men skulle någon annan göra samma sak så hade det varit en annan femma. En gång gjorde jag ett experiment med en av mina svenskalärare för att bevisa detta. Jag hade länge ifrågasatt varför det var accepterat och mer eller mindre geniförklarat att vissa författare, bland annat Kafka, skrev på sätt som stred mot alla regler. Läraren förklarade att  dessa författare var så avancerade att de behärskade tekniker som egentligen inte följde gängse regler och att de fick det att fungera och att det snarast lyfte hela texten, endast för att de var så otroligt skickliga. Jag köpte inte detta utan käbblade emot.

En dag lämnade jag in en text som jag själv skrivit för bedömning. Jag fick tillbaks den utan att ha fått godkänt på den, med motiveringen att jag inte behärskade tekniken och att jag inte skulle apa efter stora författare när jag inte hade mer kött på benen. Sätt er in i lärarens tunghäfta och skam när jag lite triumferande visade upp originaltexten som jag rätt av hade snott av just Kafka. Det var inte jag som skrivit det jag lämnat in utan Kafka. Men när läraren inte visste att det var mästarens text så var den inte längre OK. Jag ansåg att detta hade bevisat vad jag hela tiden tyckt: Det är skillnad på folk och folk när det kommer till hur ens verk blir mottagna.

Jag kan känna att det är på samma sätt idag. Många av de författare som är mycket framgångsrika idag skriver på ett sätt som i princip vem som helst hade kunnat skriva. Men hade man lämnat in ett sådant manus hade förmodligen de allra flesta förlag refuserat dem. Ändå går deras manus igenom, endast på grund av deras namn. Rätt orättvist kan man tycka, men så fungerar det här i världen. Allt handlar om kändisfaktorn. Är det någon som är känd så bryr sig inte läsarna om vad det är de skrivit, utan köper och läser ändå och det är allt vad förlagen bryr sig om, naturligtvis. Allt handlar ju om huruvida en produkt kommer att sälja eller inte.

Vad anser ni om detta? Kan ni ibland känna att ingen vågar säga att kejsaren är naken?

Första vab-dagen den här hösten. Rätt galet att vi klarat oss så här länge. Alva var rätt krasslig under höstlovet, men då var hon ju ledig ändå och missade inte skolan.

Idag är det nedbäddat med filt upp till hakan som gäller. Hoppas att det inte blir en sån där tur som bara går runt runt i familjen hela vintern. Jag däckade ju när hon blivit frisk efter lovet. Nu har jag frisknat till och så är hon dålig igen.

Vi boostar med C-vitamin och massor av vatten och hoppas att det hjälper. Måste komma ihåg att meddela Försäkringskassan om att jag tar ut föräldraledigt idag, brukar alltid glömma det annars.

Hoppas att er dag blir toppen. Kram på er!