Ett av mina favoritprogram är A place in the sun (inte helt otippat kanske) och jag blev helt förtjust när jag igår upptäckte att jag missat att 8:an nu visar program från 2014. Blir lika glatt fascinerad över hur olika smak man kan ha varje gång jag ser det. Bostäder och miljö som tilltalar somliga går helt emot någon annans smak. Det är fantastiskt att vi alla är så olika.
Själva blir vi mer och mer medvetna om vad som är viktigt för oss med en bostad. Har många gånger hört att vi måste ta det för vad det är där nere och att man inte kan förvänta sig så himla mycket, men vi tycker precis tvärtom. Om det skall vara någon mening med att packa ihop livet här hemma och lämna familj och vänner och allt som är tryggt och känt för något nytt såpass långt bort som det ändå är, så måste det uppfylla våra krav. Visst är vi villiga att göra vissa kompromisser, det kommer man inte ifrån någonstans, men det handlar i så fall om små detaljer. Ramarna är vi väldigt klara över hur de måste se ut för att det skall vara aktuellt för oss.
Vi har som några kanske förstått gjort en kovändning vad gäller kust och har bestämt oss för att dra oss ner till Costa del Sol istället för Costa Blanca. Vi känner att solkusten is ticking more boxes for us om man säger så.
Det är rätt märkligt det där, att så otroligt många utflyttade svenskar, även de som bara har sin bostad där nere som semesterbostad, är väldigt snara till att kritisera det mesta med Sverige, men säger man en enda ynka liten grej som man tycker kunde förbättras i Spanien blir de röda i ansiktet och svarta i ögonen och ryter ”åk hem till Sverige då om det inte passar” så att det skallrar mellan bergen. För att inte tala om alla moralpredikningar som haglar om att man minsann gnäller över invandrare som inte vill anpassa sig i Sverige och att man är lika dan själv. Hur de nu kan veta huruvida jag gnäller över de som flyttar till Sverige eller inte.
Ja, det är märkligt, intressant och fascinerande att se hur olika vi alla är, på gott och ont.
Tja, trots att det inte är bohuslänsk granit går det bra att klättra i ändå. Allt som lutar uppåt (eller ja, för all del neråt) funkar fint. Den senaste veckan tror jag knappt att Alva tagit ett enda vanligt steg, hon har istället rusat och hoppat och klättrat och skuttat och sprungit om vartannat.
Endast den förälder till ett barn med luftrörsproblem, föräldrar som fått åka in akut med ett barn som inte får luft utan måste få syrgas, förstår hur det känns att se sitt barn kunna rasa omkring som en kalv på grönbete – utan att få en enda hostattack eller kippa efter andan mer än vem som helst skulle ha gjort av ansträngningen.
Jag blir tårögd bara jag skriver om det. Finaste Alva, Göteborg må vara hemma, men klimatet är inget för dig.
När det gäller att köra bil i Spanien så kan man naturligtvis inte uttrycka sig på det viset. Det blir för generellt. Lika lite som man kan jämföra att köra bil i Stockholm eller Göteborg med att köra bil i tex. Umeå eller Jönköping kan man jämföra olika städer i Spanien.
Men, jag ska nu beskriva min erfarenheter av att köra bil på Costa Blanca. Det är egentligen inga som helst problem, bara man är uppmärksam på ett par detaljer. Som till exempel att alla vägskyltar är minimala och lätt missas om man inte har suverän syn. Storleksmässigt är vägskyltarna att jämföra med de som i Sverige är uppsatta för att markera en mindre avfart in på någon grusväg eller liknande. Ungefär så. De är inte heller särskilt generösa med antalet skyltar, utan verkar tycka att det räcker att sätta upp en. Sedan kan man räkna med att om det inte kommer någon mer så ska man köra rakt fram tills man plötsligt är framme.
Annat som är smått är vägarna. En stor väg här kan i princip jämföras med en landsväg hemma (något överdrivet, det finns såklart större vägar än så här också, men generellt är både vägar och parkeringsrutor väldigt smala). Gator i städerna är pyttesmå, i alla fall i mitt tycke. Kommer man in i byar kan man få räkna med att inte ta sig runt hörn utan att behöva backa och köra fram några gånger om man har en lite större bil.
Något jag reagerade på första gången jag körde här var de pilar som markerar att det snart blir omkörningsförbud. De liknar de pilar som här hemma visar att två filer snart blir en. Det tog mig några minuter att fatta att det inte var vad som menades och jag kunde andas ut och sluta vara rädd för att jag på något märkligt sätt hamnat helt galet och körde i fel fil…
En annan sak att tänka på är alla höga trottoarkanter. Se upp innan ni smäller upp bildörren om ni parkerat intill en trottoar med andra ord!
Det där med hastighetsbegränsningar verkar mest vara att betrakta som rekommendationer och inget att fästa sig nämnvärt vid (naturligtvis inte ur polisens synvinkel, men ur de flesta andra trafikanters). För att råda bot har ungefär tre miljarder (nåja) fartgupp lagts ut, men det verkar inte hjälpa särdeles. Tar man bara sats så flyger man över så fint ändå. Typ.
På det hela taget är det rätt lite trafik (jag jämför nu med Göteborg) och det är för det mesta smidigt att ta sig fram i bil. Många gånger är man relativt ensam på vägarna, med bara ett tio-tjugotal andra trafikanter som sällskap.
Costa Blanca är inte bara fartguppens kungarike utan även rondellernas. Räkna med en ny rondell ungefär var femtionde meter eller så (om man inte kör på A7). Det lättaste är att alltid ligga i högerfilen, även om det inte är korrekt, eftersom det inte alls är säkert att du blir utsläppt om du lägger dig i vänster fil när du ska till tredje avfarten i rondellen (dvs åt vänster). Även högerfilen går dit, så lägg dig där på en gång så vet du att du kommer ut.
Sist men inte minst verkar det inte vara det minsta svårt med parkeringsplatser. I alla fall inte nu under lågsäsong. Man ställer sig helt enkelt i vägrenen, eller varför inte i högerfilen om det är tvåfiligt. Då finns det ju en fil till att köra i…!
Olyckor händer titt som tätt, här som överallt. Man kan då se polisen i form av Guardia Civil som har både militära och civila funktioner. Deras mest framträdande roll är som just vägpolis och man ser dem ofta vid olyckor (eller hastighetskontroller) i sina gröna uniformer, ofta med motorcyklar. Annars är polisen inte helt lätt att lokalisera sådär på en gång eftersom deras fordon inte är märkta som vi är vana vid i Sverige, med självlysande dekaler, utan har striping i vanliga färger, beroende på enhet. Om de inte har blåljus såklart, men det är det inte alla fordon som har.
(Andra polisenheter är Policía Municipal, med blåa uniformer, som är knutna till det lokala stadshuset och har hand om stölder och andra brott, samt Policía Nacional som är nationellt brottsbekämpande och bär mörkblå uniformer. Fakta hämtad från Berlitz reseguide som är det enda jag har tillgängligt här då internet inte håller för att sitta och göra någon direkt research, det klarar nätt och jämt av att hantera detta inlägg…)
Får ofta frågan om vad som gjort att vi tar steget att flytta till Spanien som barnfamilj. De flesta som flyttar är trots allt pensionärer, de yngre nöjer sig med att ha ett semesterställe på sin höjd. Och framförallt, hur kommer det sig att vi flyttar till Costa Blanca (i alla fall till att börja med), när det är lägre medelålder på Costa del Sol?
Det vi tänker med Costa Blanca är att det är lite billigare att bo och leva, något bättre klimat, något kortare restid, något billigare att flyga, skolan är lite billigare… Ja det finns som ni ser flera anledningar. Jag frågar mig relativt ofta varför det är så många fler barnfamiljer som flyttar till Costa del Sol än till Costa Blanca? Dags att vända trenden kanske?
Därför vill jag nu vända på frågan. Vad skulle krävas för att DU skulle flytta till Costa Blanca innan pensionsåldern? Vad fattas där som gör att du hellre hade valt något annat? Vad skulle du vilja se fanns som inte finns?
Har fått många nyfikna frågor kring huset vi ska bo i nu en månad under våren. Har dubbelkollat med ägaren och det är ok att jag lägger upp lite bilder på det och omgivningarna. Kan också hälsa att om ni har frågor kring priser och tillgänglighet så är ni välkomna att höra av er till Catarina Eriksson: catarina_y_eriksson@hotmail.com
Huset ligger nära Villamartin Plaza, som syns på en av bilderna nedan, och har utsikt över en av alla de fina golfbanor som finns i Orihuela Costa. Även om huset ligger på en lugn tvärgata finns det restauranger och affärer finns precis överallt i närheten och havet ligger bara några minuter bort. Catarina har gjort ett jättejobb med att renovera och förbättra huset sedan hon köpte det och vi ser verkligen fram emot att få husera där en hel månad. Längtar särskilt efter den stora takterrassen som badar i sol… Kommer bli great! Rapporterar snart på plats.
Närområdet kring huset: golf och vita villor i Villamartin
Ok, så nu har jag varit hemma i Sverige ett par dagar och jag längtar tillbaks ner till ljuset och värmen. Ja värmen, fastän det räknas som kallt där nere nu. Att gå omkring och strosa ut och in ur skuggan krävde jacka, men i solen var det ändå lätt bararmat som gällde (eller bikini om man var helt i lä).
Jag har en massa rädslor, tveksamheter och farhågor. Det kommer att ta tid att anpassa sig. Och jag kommer säkert längta hem ofta, ofta. Men det kommer också att bli väldigt bra, det är jag övertygad om, annars hade jag inte gjort den här ”resan”.
Nu ser jag fram emot att få visa Alva allt. Jag ser också otroligt mycket fram emot att åka ner till Nerja i april. Vi ska då besöka både Marbella och naturligtvis Malaga också. Vi har en liten exit-plan om att ev fortsätta vårt äventyr i Marbella istället (där jag har varit rätt mycket) eller på Mallorca där (svenska) skolan verkar vara exceptionellt bra, nästan som en blandning av svenska, spanska och engelska, med det bästa från alla.
Alva har bara sina vinterkängor som passar, hon har växt ur alla andra, så idag har hon tillsammans med farmor och farfar varit och köpt lite lättare skodoningar. Nu är vi ekiperade och allt ska ner i väskorna. Sen bär det av ner mot Villamartin och Los Dolses. Yey!!
Alla hjärtans dag och vi är hemma igen. Det är en något ”bitter sweet” känsla. Å ena sidan saknar jag redan ljuset, solen och den goda maten, å andra sidan känner jag väldigt tydligt att hemma ändå är… hemma. Här, i Göteborg. När vi landade på Landvetter kände jag en underlig lättnad och känsla av att vara, ja hemma. Undrar om jag någonsin skulle kunna känna så för Spanien (läs Orihuela Costa)?
En del av mig vill ner till södra Spanien istället, där jag varit förr och vet att jag trivs. Jag tycker att det är väldigt fint och trevligt där nere och det var egentligen mitt förstahandsval när vi nu skulle packa ihop livet här och ge oss iväg på äventyr ett tag. Men, vi kom fram till att Orihuela Costa var mer praktiskt för oss just nu. Och att Alva skulle må bra av saltvattensjöarna.
Missförstå mig inte, det kommer helt säkert att bli jättebra i Orihuela Costa. Och ingenting är skrivet i sten, vi kan alltid ändra oss och åka någon annanstans senare, antingen hem eller söderut. Vi har hela tiden varit väldigt tydliga med att vi inte vill bestämma något, inte säga om hur lång tid det här projektet kommer vara och vad vi vill göra sen.
Alva var väldigt exalterad över att jag fått med mig en spansk citron hem, egenhändigt plockad direkt från ett citronträd. På något sätt känns den gulare och soligare än andra citroner. Och den doftar ljuvligt. Alldeles kolossalt ljuvligt.
Nu återstår i princip bara att packa om väskorna och så ska vi ner igen, för en månad den här gången. Och med Alva med oss. Det kommer bli bra.
Om ni bara visste vad många kommentarer jag fått via olika medier om att jag borde stanna hemma i trygga Sverige eftersom jag verkar så missnöjd och så orolig (bla över jordbävningar eftersom jag frågat runt om hur vanligt/ovanligt det är att man känner av dem) och eftersom jag verkar ha behov av att planera så mycket (vilket inte funkar i Spanien) osv. Om jag fått en krona för varje tyken kommentar… Ja ni förstår.
Nu är det så att jag vägrar att uppröras över eller ens bry mig om människor som verkar leva för att sprida galla över andra eller lämna spydiga kommentarer. Faktiskt är det så att jag i princip sitter och skrattar åt dem. Därför drar jag mig inte en sekund för att fortsätta skriva precis hur jag känner, istället för att hoppa på tåget där man måste älska precis alla delar av en plats eller en upplevelse för att inte bli lynchad. Jag tror inte att det finns någon plats på jorden som är helt perfekt, jag tror inte att paradiset existerar. Jag tänker inte heller sitta och skriva lyriskt om hur fantastiskt allt är bara för att få mitt liv att verkar vara mer spännande och underbart än vad det är.
Missförstå inte. Jag älskar mitt liv på många plan. Det är underbart på många sätt. Men att tro att det inte finns problem eller svårigheter är bara dumt och naivt, eller möjligen förnekande.
Så. Jag tänker fortsätta vara fullständigt ärlig när jag skriver. Både om gott och ont. Om det positiva och härliga, absolut, men också om det som känns svårare eller mindre bra. Jag gör det inte för att vara negativ eller tråkig, inte heller för att jag passar bättre här hemma i trygga, tråkiga Sverige, utan för att jag vill ge en sann bild av vad jag upplever, inte en tillrättalagd version, eller en historia som döljer allt det som jag upplever som negativt. Jag vill inte vara fejk. Dessutom, eftersom jag får mängder av både kommentarer och mail från andra som vill göra samma sak som vi och som frågar mig om hur saker fungerar, så vill jag inte presentera något som inte stämmer, något som andra kanske väger in i sitt beslut om huruvida de ska våga satsa på att flytta till Spanien med barn eller inte.
För en sak vill jag göra fullständigt klar: Det är en enorm skillnad på att flytta till Spanien med barn och att flytta dit som pensionär. Något många pensionärer där nere inte verkar förstå alls.
Så kommer då en första rapportering från vårt första besök av två den här våren på Costa Blanca (det tredje besöket blir ner till Nerja på Costa del Sol). Våra farhågor om bristande internettillgång infrias tyvärr, vilket gör oss smått oroliga. Vi är beroende av att kunna ha uppkoppling för att kunna jobba på distans och som det varit nu har det hela varit minst sagt svajigt. Vi har försökt använda oss av fritt wifi när vi kommit åt och det har varit långsammare än på den tiden man använde telefonjacket hemma. Dessutom har det brutits mitt i hela tiden. Högst alarmerande.
För att fortsätta med det negativa, så har vi klarat av det sen och kan gå vidare mot det roliga, är att varken Alicante eller Torrevieja lär kvala in på någon lista över särskilt vackra städer. Tvärtom. Jag som är mycket designintresserad och en gång i tiden drömde om att bli arkitekt, gråter nästan inombords många gånger när jag ser en del områden. Nere vid vattnet är det väldigt fint och strandpromenaderna härliga, men husen… Om man tänker sig slitna och smutsiga miljonprojekt så har man bilden framför sig, på ett ungefär.
Orihuela Costa däremot är väldigt rent och snyggt och prydligt (om man bortser från områdena som inte är bebyggda, de är bara bruna och risiga, ofta med en massa skrot liggandes och fula nätstaket runt om) och bostäderna är mestadels otroligt fina. Det negativa, om jag nu ska vara tråkig, är att det är mestadels just bostäder, det finns inte så himla mycket annat. Förutom det nybyggda köpcentret såklart, La Zenia Boulevard. Där finns allt i princip. Väldigt fint och med mängder av restauranger med supergod mat.
Låter jag negativ och tråkig? Njäe, mest realistisk skulle jag vilja säga. Jag vill inte måla upp en bild av paradiset för alla läsare, för det tycker jag inte att det är. Det finns väldigt fina hus (bostäder) som sagt i Orihuela Costa, men annars är området vi har varit i (Alicante, Torrevieja, Orihuela Costa, San Miguel och en kort sväng (aldrig mer!) borta i staden Orihuela) i mitt tycke rätt tråkigt. Vi har dock stött på många som tycker att det är helt fantastiskt och som aldrig kan tänka sig att bo någon annanstans och det är ju helt fantastiskt att höra. Det är underbart när människor hittat sin plats på jorden. Men för mig känns det inte riktigt så. Jag skulle helst velat haft lite mer karaktär, lite historiska vackra byggnader och mer gedigen känsla, vilket naturligtvis inte finns på en plats så präglad av turism och saltindustrin. Tar man sig till andra delar av Costa Blanca kan man däremot hitta både karaktär och vackra byggnader, det är jag fullt medveten om.
Så varför inte stanna i Sverige då om man är så kritisk och negativ? Ja, självklart kan man sitta fast där hemma och gnälla på vädret, den tröttsamma byråkratin och de dåliga skolorna. Men vi vill inte göra så, vi vill iväg. Framförallt vill vi ge Alvas luftrör en chans att läka ordentligt. Vi vill också ha mer sol och ljus och den erfarenhet det ger att bo utomlands ett tag.
Jamen varför välja Spanien då, som ju inte är sådär grönt och frodigt och genuint som jag vill ha det? För det första finns det naturligtvis en massa platser i Spanien som har väldigt vackra både städer och samhällen, både längs med Costa Blanca och på andra ställen. Vi har bara, av rent praktiska skäl, valt ett område som har brist på just nämnda attribut. Det finns ställen som är precis lika turistiga, om inte mer, men som ändå är vackra, tex Malaga, Nerja, Marbella (som också har svensk skola, jag vet, men det fanns inte plats där nu), men Costa Blanca var som sagt mer praktiskt för oss just nu. Eftersom vi inte är säkra på att vi kommer stanna där vill vi inte låta Alva gå igenom hela processen med spansk skola så då fick det bli Orihuela Costa där det finns skandinavisk skola.
Strandpromenaden i Torrevieja hör till stadens styrkor
Så, vad är då bra med Orihuela Costa, mer än skolan? Jo, stränderna är jättefina och havet är ju fantastiskt. Vi har besökt skandinaviska skolan och fick ett väldigt positivt intryck av personalen. Människorna är supertrevliga och galet tillmötesgående, maten är jättegod och det ärljust! Jag fick till och med huvudvärk och mådde illa första dagen, så ovan var jag tydligen vid ljuset. Helt crazy. Naturligtvis hade jag glömt solglasögonen hemma också, så det fick inhandlas nya illa kvickt.
Vi befinner oss i början av februari och det är fortfarande vinter även i Spanien, men ändå kan man lätt ligga i bikini där det var sol och lä. Även när man är ute och strosar runt känns det en otrolig skillnad på när man går i skuggan och när man kommer in i solen. Den värmer på ett helt annat sätt en hemma. Jag njuter i fulla drag av värmen, både rent vädermässigt men också den människor emellan. Vi har redan fått kontakt med både svenskar, norrmän och engelsmän som vi ser fram emot att lära känna mer och börja umgås med.
Jag skrev förut att det mestadels är bostadsområden i Orihuela Costa, men det finns naturligtvis saker att göra här med. Alva kommer att vara fullt nöjd, och själv kommer jag att leva som en kung i huset vi ska bo i en månad nu i vår (andra trippen ner). Huset är supermysigt och ligger nära Villamartin Plaza som är ett torg med en massa restauranger och caféer. Takterrassen med suverän utsikt kommer bli en exemplarisk arbetsplats.
Trots mitt svala betyg vad gäller stadsarkitektur och grönskande frodighet (man vet naturligtvis om att Spanien kanske inte är ett förstaval om grönska är superviktigt för en) så har jag ingen lust att åka hem igen, om det inte vore för att hämta ner Alva. Hon fattas oss nu. Det kommer bli perfekt att spendera ett år här, så får vi se vad vi hittar på sen. En sak är i alla fall säker. När jag får tillgång till allt det som faktiskt är positivt här nere kommer jag också kunna uppskatta och värdesätta det som är bra hemma i Sverige. Det kanske slutar med att vi har två fasta punkter, en i Sverige och en i Spanien?
Alla hjärtans dag och vi är hemma igen. Det är en något ”bitter sweet” känsla. Å ena sidan saknar jag redan ljuset, solen och den goda maten, å andra sidan känner jag väldigt tydligt att hemma ändå är… hemma. Här, i Göteborg. När vi landade på Landvetter kände jag en underlig lättnad och känsla av att vara, ja hemma. Undrar om jag någonsin skulle kunna känna så för Spanien (läs Orihuela Costa)?
