Brorsan fyller 30 år och älskar Spanien, så vad bättre göra än att packa väskorna och dra till Nerja tillsammans? Har ni varit där någon gång? Otroligt charmigt, inte alls lika exploaterat som Malaga som bara ligger 5 mil bort. Dessutom gör närheten till Sierra Nevada att man kan åka skidor på förmiddagen och bada i behaglig temperatur i Medelhavet på eftermiddagen. Lyxigt värre. Vackert och pittoreskt. Enorma grottor som man kan gå in i om man är road av det. God mat. Barnvänligt är det också. Bara fördelar skulle man kunna säga.

På tal om resor så har jag suttit och gjort en liten lista över städer jag vill återkomma till, eller åka till för första gången. Detta är alltså endast städer. Återkommer med en lista på platser överlag jag vill besöka igen eller för första gången. Men nu städer. Den ser ut som följer:

• Dubrovnik, Kroatien
• Angkor, Kambodja (visste ni förresten att det var på håret att jag och maken åkte dit för att gifta oss, men tillslut valde Paris istället?)
• New York, USA
• Singapore, Singapore
• Bagan, Burma
• Dubai, Förenade Arabemiraten
• London, England (självklart London, älskar London!)
• San Francisco, USA
• Paris, Frankrike (har av förklarliga skäl en särskild plats i mitt hjärta)
• Venedig, Italien (skulle kunna flytta till Italien, älskar!)
• Rom, Italien (ja, alltså, vad säger man. Var som helst i Italien baby)
• Budapest, Ungern (sugen på spa)
• Kyoto, Japan
• Cusco, Machu Picchu, Peru (definitivt på min bucketlist)
• Florens, Italien
• Prag, Tjeckien (och jag gillar inte ens öl. Men arkitekturen är fantastisk)
• Sydney, Australien (trots alla läbbiga djur)
• Vatikanstaten
• Hanoi, Vietnam
• Barcelona, Spanien (arkitekturen, OMG!)
• Wellington, Nya Zeeland (alltså, det landet. Vilken natur!)
• Lissabon, Portugal (min och makens första solresa tillsammans gick hit. Eller rättare sagt till Estoril, men vi var i Lissabon också)
• Aberdeen, Skottland (skall dit snart för research för en av mina kommande böcker. Så spännande, har själv en bakgrundshistoria där)
• Sanur, Bali
• Corfu, Grekland (visserligen ingen stad utan en ö, men ändå. Ett av mina Grekiska favoritställen.

 

Alva byter idag tidningsfotografering mot kalas. Jämt jämt är det då kalas som farfar (i Bullerbyn) säger, i alla fall för Alvas del. Jag får snällt vara chaufför och slå in presenter, men inte får jag någon tårta för det. Tacksamt är att partyna än så länge slutar i rimlig tid och jag slipper åka och hämta mitt i natten. Min kära bror påpekade igår att det kommer att komma tider då hon troligtvis inte är lika foglig och skötsam som nu och att jag skall njuta medan jag kan. Jag talade om för honom att jag har videobevis på att hon sagt att mamma alltid vet bäst, samt att jag för övrigt även är bäst och att hon skall sitta i mitt knä och mysa även när hon är tonåring. Om det mot förmodan går i stöpet kommer jag att skicka henne till hennes morbror, så får han reda ut det hela.

Själv börjar jag hämta mig från hosta och feber. Revbenen har till min stora förvåning hållit sig intakta och jag hoppas på att jag kan börja ta upp träningen i veckan som kommer. Bokmanus skall skrivas när febern inte längre får mig att skapa orimliga karaktärer och jag skall sluta tröstäta skräpmat. Det blir en vecka att se fram emot.

Såg ni på ”Min familj” på barnkanalen igår? Det är en ny serie där barn får presentera sina familjer. I gårdagens program var det en tjej som hade en storebror, en lillasyster, två mammor och tre pappor – och så en hund (som var pappa till tolv barn).

Jag blev konfunderad över hur det hela hängde ihop eftersom det inte gick jämnt upp så att säga. I mitt stilla sinne undrade jag också hur de skulle toppa den här rätt ovanliga konstellationen i kommande program. Jag hyschade på både maken och Alva för att riktigt kunna höra förklaringen på hur banden var knutna. Alva var inte alls lika brydd. ”Men mamma, en av dem är säkert pappa till hunden”, var hennes förklaring. Sedan var hon färdig med grubblandet och övergick till att utbrista i hur söööööt hunden var.

Det är ganska fantastiskt det där. Hur barn är så totalt utan fördomar och värderingar. Deras uttryck för dessa otrevliga egenskapar som så småningom träder fram kommer alltid från oss vuxna. Barn i sig själva är öppna och sätter inte upp ramar för hur världen och samhället skall se ut. Oh om vi ändå kunde bevara detta hos dem, istället för att beröva dem deras öppna sinnen och deras fantasi. I mina ögon är det ett av de värsta brott vi vuxna utsätter våra barn för (naturligtvis undantaget verkliga brott av vanvård, misshandel och övergrepp som för många barn utsätts för).

Nu var det inte så att jag la någon värdering i hur just denna familj valt att leva, jag var mer genuint nyfiken över logistiken i det hela. Det visade sig att varje mamma hade barn med varsin pappa och den tredje pappan var gift med en av de andra papporna. Och mammorna var gifta med varandra. Hunden hängde med utan presenterade föräldrar. Flickan i filmen sa att det var så konstigt att den vanligaste frågan hon fick var vem som var hennes riktiga mamma. ”En av dem är den som jag låg i magen på, så det är väl hon då, men alla är mina riktiga föräldrar”, sa hon. Så fortsatte hon med att säga att det var skönt att ha så många vuxna i familjen. En massa mor- och farföräldrar hade hon också. Och mängder av kusiner. ”Jag vet inte ens hur många jag har, men det är mer än nio”. Det kan jag tänka mig. Jag har elva kusiner och då har jag ändå bara en mamma och pappa.

Visst är det fint att vi själva väljer hur vi bildar vår familj. Den kan se ut precis hur som helst och allt är rätt bara alla mår bra. En familj behöver inte  bestå av blodsband sägs det, man kan själv skapa den med människor man möter i livet. Så är det säkert. Själv har jag aldrig fått så starka band till någon att jag kallar dem min familj, förutom min vanliga kärnfamilj bestående av mamma, pappa och syskon, men jag tvivlar inte på att det finns andra som gör så. Underbart för dem. Ibland kan jag önska att jag hade jobbarkompisar eller vänner som stod mig så nära att vi betraktade varandra som familj, men så är det inte. Det närmsta jag kommer är i så fall min äldsta vän Anna och hennes föräldrar som i mångt och mycket var som extraföräldrar när jag växte upp eftersom vi mer eller mindre bodde hos varandra. De betyder fortfarande oerhört mycket för mig och jag tänker på dem på ett helt annat sätt än andra vänners föräldrar.

Jag vill slå ett slag för alla familjer där ute som skapats av kärlek till varandra och barnen. För att bevara våra barn fördomsfria, kreativa och fantasifyllda. Cheers to you!

 

Om ni visste hur glad jag blir över era kommentarer och tips på filmer och serier att roa mig med. Tusen tack. Flera av förslagen har jag redan sett men det dök upp ett och annat som jag inte testat än.

När jag har suttit och letat bland utbudet på Netflix, Swefilmer, Viaplay och diverse andra sidor har jag insett att jag är mer kräsen än vad jag först trodde. Det sägs att man bara har några sekunder på sig att göra ett första intryck på folk och något liknande kan sägas om mig och serier. Inte några sekunder kanske, men om jag inte har fångats av första avsnittet får andra det svårare och om inte tredje lyckas close the deal så att säga så är chansen borta, då fortsätter jag inte att titta. Den måste ha något visst, något som får mig att naglas fast. Inte många lyckas, de flesta pausar jag ideligen om sanningen skall fram, för att istället kolla upp något annat på nätet eller gå iväg och fixa med något. De flesta misslyckas helt enkelt med att fånga mitt intresse.

Jag har inget behov av att sticka ut hakan och försöka göra mig märkvärdig i mina val av underhållning. Som jag tidigare sagt är det precis det det handlar om för min del: Underhållning. Call me crazy men jag är inte road av att sitta och kolla på krig, misshandel, djup depression, våldtäkter och andra övergrepp för skojs skull. Det finns inget som helst underhållande med det i min värld. Visst kan jag ibland uppskatta något för filmens skull, rent artistiskt sett så att säga, men då ser jag det snarast i undersökande syfte, inte underhållande. Jag är så banal, så tråkig och enkelspårig att jag gillar filmer som får mig att må bra. Det får gärna vara smart och rappt, som Suits som enligt mig är en av de bästa serierna som gjorts enligt mig, för att inte tala om intelligent komedi eller vad man nu skall kalla Oceans Eleven-filmerna, eller lantligt historiskt som Downton Abbey (eller storstads-chict historiskt som Mr Selfridge), eller hysteriskt roligt som The Big Bang Theory.

Någon frågade i en kommentar vad jag hade emot Breaking Bad, som jag faktiskt sett alla säsonger av utan att gilla den. Tja, det var väl framförallt mörkret, allt det hopplösa, även om jag också blev sjukt trött på flera av karaktärsdragen, som Walters totala egotripp och totala brist på sympatiska drag för att ta ett exempel. Jag tyckte också att den var galet förutsägbar och jag förstår överhuvudtaget inte alla de som tyckte att den slutade oväntat. Däremot var den mycket bra gjord och flera av skådespelarinsatserna, däribland Bryan Cranston som just Walter White, var helt fantastiskt bra. Men nej, den är inte min påse chips. Samma sak med Mad Men som folk inte förstår att jag inte är helt tänd på. Jag vet inte, men det är något klaustrofobiskt med allt det rökiga, bruna och färglösa. Överlag har jag svårt för 70-tals kulissen, jag får kvävningskänslor. Knäppt, I know, men så är det. Romantiserade våldtäktshistorier och sjuka slaktorgier som The game of thrones får mig bara att må illa, även om jag förstår att den säkert är bra rent grafiskt sett.

Jag är en tuff nöt att knäcka. Särskilt eftersom det inte är så enkelt som att säga att ”men se Modern Family eller How I met your mother eller Jessie eller något annat lika käckt då för sjutton”. Inte heller dessa är särskilt sevärda i mitt tycke. Men jag bjuder er att fortsätta komma med tips i kommentarsfälten, jag uppskattar dem högt och innerligt.

På lördag kommer det en fotograf hit som skall ta bilderna till ett ”hemma hos”-reportage. Och här ligger jag, med febersvettigt hår klistrat mot pannan, med en bula stor som en golfboll i bakhuvudet och med en plastpåse full med snorpapper bredvid soffan. Omgiven av clementinskal, äppelskruttar och dvd-fodral. Bordet där glossiga magasin förväntas ligga sådär lite  arrangerat nonchalant svämmar istället över av krya på dig teckningar från Alva. I köket trängs disken från gårdagens kvällsmat med muggar innehållande slattar av kallt te. Torkställningarna med tvätten från i måndags står fortfarande framme, tvätten ovikt.

Hur i hela fridens namn skall jag få mig själv och huset presentabelt i tid, när jag inte ens orkar lyfta min onda svanskota från soffan för att gå och kissa utan istället kniper för livet, det är dagens stora fråga.

Alva gillar att träna. Hon brukar gå in i rummet som vi använder som kombinerat tv-spelsrum/träningsrum. I rummet finns bland annat ett löpband som jag brukar springa på när det är för dåligt väder för att springa ute. Löpbandet är lika älskat av Alva som hatat av mig. Hon får bara ha på låg hastighet och jag ogillar skarpt att hon sätter på det när hon är själv. Ändå gör hon det och jag försöker att inte vara en hönsmamma utan låta henne öva motoriken ifred.

Idag var olyckan jag nästan väntat på, fastän jag anstränger mig för att låta bli, framme. Precis när jag kom in i rummet snubblade hon på sina egna ben och flög i en båge innan hon landade på samma axel som hon igår skadade på skolan när hon blev knockad av en gunga. Jag kastade mig fram för att snabbt komma till hennes undsättning och tröst, men tänker mig inte för utan trampar  snett upp på löpbandet som fortfarande rullade, benen sveps bort och jag faller tungt med svanskotan före ner på bandet, slår i huvudet och blir sedan fastklämd mot väggen bakom samtidigt som löpbandet sandpapprar bort huden på svanskotan. Alvas skrik får mig på fötter innan jag hinner tänka och jag får upp henne i famnen och kan snart konstatera att hon blev lite mörbultad men hade tur. Barn är ju rätt mjuka i kroppen som tur är. Hon blev förmodligen mest rädd även om hon blev öm såklart.

Värre var det med mig, som sanningen att säga inte alls är lika mjuk som när jag  var sex år. Inte ens som när jag var tjugofem, eller trettio år, tragiskt nog. När jag väl fått klart för mig att Alva, det älskade lilla barnet, inte skadat sig allvarligt började smärtan göra sig hörd. Jag kunde knappt röra mig, kan knappt fortfarande. Nackspärr, som jag hoppas inte är en whiplash,  och sönderslagen svanskota, samt galen huvudvärk. Jag mår inte illa och jag ser klart och tydligt så det är nog ingen hjärnskakning, men ont gör det. Jag vill inte vara en mes, jag är van vid rätt tuffa tag, hästtjej som jag är, men det här är något utöver det vanliga. Känns som jag helt slagit mig sönder och samman.

Jag fick upp Alva på löpbandet igen i alla fall och hon fick gå lite på det så att hon inte skulle bli rädd (upp i sadeln direkt, det är det enda som gäller så länge man kan stå på benen) och sen fick hon sätta sig och spela Wii medan jag la mig raklång och tyckte otroligt synd om oss båda.

Alltså, när jag tänker på hur hon flög och hur det kunde ha gått… Men herregud vad roligt det måste ha sett ut.